Måste man skämmas när man blir svensk?


Debatt

Debattören: Nu har jag fått mitt medborgarskap – och jag är besviken

SKÄMMAS – ELLER FIRA?
Det verkar som att svenskarna är ganska obekväma med i stort sett alla offentliga uttryck av nationalitet. Jag som nyanländ vill har mer flaggor, folkdräkter och sillmackor, skriver Richard Orange. Bilden överst är från en välkomstceremoni för nyblivna svenskar i Stockholms stadshus.Foto: PER-OLOF SÄNNÅS & TT

DEBATT. Jag känner mig inte ett dugg svensk. När jag plockade upp kuvertet från Ica trodde jag att det var Migrationsverket som hade skickat tillbaka mitt brittiska pass så att jag kunde resa. I stället innehöll det ett papper. “Migrationsverket beviljar efter ansökan Richard William Orange … svenskt medborgarskap”.

Naturligtvis var det goda nyheter. Det kom minst ett år tidigare än jag hade förväntat mig. Nu är jag helt ”Brexit-proof”.

Men ändå blev jag lite besviken. Det var inget ”grattis”, inget brev från kungafamiljen, ingen inbjudan till någon slags välkomstceremoni.

Det var bara själva beviset, ett papper som informerade mig om att jag snart borde riva itu mitt gamla uppehållstillståndskort, och annat som varnade mig om att svenska myndigheter, eftersom jag har kvar medborgarskap i mitt tidigare hemland, inte kan hjälpa mig om jag skulle få något problem där. Tack!

Det var någonting glädjelöst och byråkratisk över det hela. För att muntra upp mig lite, bjöd jag några vänner på fredagsmys för att fira mitt nya medborgarskap.

”Man firar inte att man blir svensk”, gnölade en av dem. ”Man bara skäms lite."

Jag tror att det ligger något i detta.

Till fredagsmyset, lagade jag ärtsoppa med stekt fläsk, pannkakor och punsch, trots att det inte var torsdag.

Gästerna kom med presenter – en snöglob med en dalahäst inuti, en kylskåpsmagnet med en bild av kungafamiljen, en bilderbok med gamla svenska traditioner. Jag var mycket tacksam, men jag märkte att alla på något sätt var ironiska.

Det verkar som att svenskarna är ganska obekväma med i stort sett alla offentliga uttryck av kultur eller nationalitet.

Det är inte så ofta som jag håller med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, men jag hörde honom tidigare i år hävda att nyanlända faktiskt vill engagera sig mer i den svenska kulturen än vad de gör.

Jag tycker att han har en poäng.

Jag som nyanländ vill har mer flaggor, folkdräkter, sillmackor … kanske även folkdans i förorterna.

Jag kan knappt ens prata svenska, och vet nästan ingenting om den svenska kulturen, samhället eller historien. Och ändå har jag blivit svensk medborgare. Det känns som om jag borde ha gjort mer. Medborgarskapslektioner kanske, eller ett löfte om trohet. 

Jag måste erkänna att om min lojalitet till Sverige någonsin kom i konflikt med den till mitt hemland, skulle jag kunna svika Sverige utan dåligt samvete.

Jag känner ett behov av något starkare för att binda mig. 

I Norge ser man sikher och somalier klädda i norska folkdräkter i paraden på nationaldagen. Vad kan våra somalier, syrier eller britter göra för att känna sig mer svenska och ingå lite mer i samhällsgemenskapen?

Jag är gift med en svenska, så jag vet att det finns en hel del mysiga jultraditioner, att midsommar kan vara vild och rolig, att det finns mycket som är charmigt och beundransvärt med den svenska kulturen. Men andra nyanlända har ingen tillgång till detta. Det svenska utspelar sig oftast bakom stängda dörrar.

På fredagsmyset berättade en amerikansk vän, som själv blev svensk medborgare förra året, att det faktiskt finns en välkomstfest för nya medborgare på nationaldagen på Malmö Opera. Jag kommer att få en inbjudan till våren. Och jag kommer definitivt att gå.

Förra veckan lade någon på Facebook upp videon till kampanjen ”Det nya landet” från biståndsorganisationen IM, och jag blev förvånad över att det nästan gav mig tårar i ögonen. Men att jag och alla andra nyanlända tillsammans med svenskarna skulle kunna skapa någon form av ny kultur, vilken typ av kultur skulle det vara?

Den amerikanske vännen sa att vissa människor tog välkomstfesten mycket allvarligt. De klädde upp sig i balklänningar och kostymer. De nya svenskarna möttes av män i medeltida kläder.

”Vi fick en presentpåse”, berättade hon. ”Det fanns några fribiljetter till operan, en fotbollsmatch och sådant."

"Vad fanns det mer?", frågade jag förväntansfullt.

"En p-skiva."

Välkomna till Sverige. Se till att du parkerar på rätt sätt.

 

Richard Orange

 

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

FAKTA

DEBATTÖREN

Richard Orange, frilansjournalist. Skriver bland annat för engelska The Telegraph och The Guardian.

DEBATTEN

Allt fler vill bli svenska medborgare. Under första halvåret 2016 fick Migrationsverket 27 000 ansökningar och anmälningar. Dagens debattör är en av dem som nyligen fått medborgarskap. Det var någonting glädjelöst och byråkratisk över det hela. Jag vill ha mer flaggor, folkdräkter och sillmackor, skriver han.