SD tar storslam | Kultur


”En chockvåg genom det medmänskliga Sverige”. Så beskrev miljöpartiets språkrör Åsa Romson sina egna förslag, när regeringen via en presskonferens i eftermiddags med hull och hår kastade sig in i den kapplöpning mot botten som pågår i Europa

Reglerna är enkla: Den som erbjuder sämst villkor vinner. Människor som flyr för sina liv förlorar. Sverige höjer nu insatserna.

Man rör inte asylrätten på pappret, men gör sitt yttersta för att hindra folk att använda den.

Regeringen föreslår transportörsansvar som förvandlar tåg- och bussbolag till gränsvakter. Anhörigkraven ska skärpas, oklart hur. Medicinska ålderbedömningar ska införas, så att vi riktigt säkert – eller osäkert, eftersom bedömningar är väldigt osäkra – ska kunna skilja en artonåring från en nittonåring och utvisa den senare till Kabuls sektvåld.

Med undantag för kvotflyktingar vill man ge temporära uppehållstillstånd åt samtliga, även barnfamiljer.

Att det på något avgörande sätt skulle minska antalet asylsökande är nog långsökt.

Tyskland, som tar emot fler flyktingar än Sverige, delar ju till exempel redan ut tillfälliga uppehållstillstånd.

För integrationen däremot är det illa. Vem satsar helhjärtat på det nya landet, när man vet att man kan bli utkastad? Vilken arbetsgivare satsar på någon som kan försvinna? Och varför ska ett hårt pressat migrationsverk lägga resurser på att ompröva folks uppehållstillstånd med jämna mellanrum?

 

Två av förslagen är ren symbolpolitik.

Det ena är avskaffandet av den kategori som kallas ”skyddsbehövande i övrigt”. Dessa människor ska inte längre få skydd i Sverige överhuvudtaget.

Mellan januari och oktober rörde det sig om 156 personer.

Det andra är hur man avser att ersätta begreppet ömmande omständigheter med ett ännu snävare ”humanitära skäl”.

Detta berörde under samma tid 1299 personer.

För dem betyder naturligtvis uppehållsrätten i Sverige allt – medan det för Sverige ju strängt talat inte spelar någon som helst roll om vi tar emot 1500 fler eller förre.

 

Åsa Romson talade om att vi kommer att se tillbaka på höstens stora flyktingmottagande med stolthet när historien skrivs.

Sen började hon nästan gråta. Möjligen för att hon sålt ut allt hon trott på, möjligen för att hon vet att hennes väljare inte kommer att förlåta henne.

Möjligen har hon också rätt. Men i så fall var den 24 november dagen regeringen vände det solidariska Sverige ryggen.

I själva verket är ju resurserna knappt naggade i kanten. Kostnaderna är ännu långt ifrån alliansregeringens skattesänkningar. Har ni sett några skattehöjningar? Några tvångsrekvisitioner av boenden? Några statliga överbyggningslån för att klara ett akut läge? Är alla miljoner vintertomma sommarstugor och kungliga slott tagna i anspråk?

 

Flyktingkrisen är inte ett ekonomiskt problem, varje krona vi satsar på att hjälpa flyktingar till ett liv i Sverige kommer vi att få igen många gånger om.

Det är ett politiskt: Regeringen vågade inte ifrågasätta den bild av ett Sverige på gränsen till sammanbrott som högerradikala och borgerliga opinionsbildare pumpat ut i månader och som på så vis förvandlats till ett slags politisk sanning.

De tror att Sverigedemokraterna kommer att ta storslam om de inte genomför deras politik.

Det är i teorin möjligt att de har rätt, att svenska folket i själ och hjärta inte vill ha en generös asylpolitik.

Men det väcker i så fall frågan om varför vi överhuvudtaget ska ha en rödgrön regering.