Marte Michelet | Den største forbrytelsen | Recension | Bokrecensioner | Kultur


Under Förintelsen 1941–1945 deporterades 772 av Norges judar, de flesta till förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Endast 34 överlevde.

År 1943 kunde tyska och norska myndigheter deklarera att Norge blivit judenfrei – judefritt. Detta nationella trauma är ämnet för Norges mest uppmärksammade fackbok i år: Journalisten Marte Michelets Den største forbrytelsen, om offer och gärningsmän i den norska Förintelsen.

Intresset hedrar Norge.

Den bör jämföras med motsvarande reaktion i Finland, kring den fantastiskt modiga forskarantologin Finland’s Holocaust: Silences of History som kom tidigare i år. Verket tegs aktivt ihjäl av finska medier; Finlands deltagande i utplånandet av Europas judar tillåts ännu inte återges i den finska offentligheten. Den største forbrytelsen däremot erhåller enorm uppmärksamhet och imponerade recensenter kallar den årets viktigaste bok. Men från norska fackhistoriker reses invändningar, vilka jag återkommer till.

 

Den største forbrytelsen är en populärvetenskaplig bladvändare från allra första början, då några judars flyktförsök till säkerheten i Sverige i oktober 1942 skildras i historisk presens, för att efterlikna thrillergenren.

Motståndsmannen Karsten Løvestad sitter på kvällståget mot gränsen, kramandes sin Colt-revolver, med last av ”kålrabbi” (kodbeteckningen på flyende judar) ombord på vagnarna. Kupédörren smäller upp! Den unge gränskonstapeln – tillika nazisten – Arne Hvam kräver papper. Løvestad får panik och öppnar eld: ”I en blodpøl på gulvet ligger Arne Hvam død!” Människojakten som följer, då tyskar och norsk polis jagar de flyende judarna är inte mindre dramatisk. I ett komplicerat spel mellan norska vanliga medborgare, vilka oftast agerar angivare, det norska officiella medlöperiet och de tyska ockupationsmyndigheterna slutar flykten i katastrof.

Boken blir därefter en ganska finstämd berättelse om judehatet i Europa och om hur detta yttrade sig i en av kontinentens fattigaste avkrokar: Norge. Åren runt 1900 lämnade ungefär fyra miljoner judar pogromerna i Ryssland och sökte sig västerut. Nära tre miljoner nådde USA, en dryg miljon i Västeuropa och en liten handfull kom till Norge. Dessa mötte ett land som betraktade judar som totala främlingar. En mikroskopisk judisk koloni uppstod på 1910-talet i nuvarande Oslo. Judarna mötte fientlighet, särskilt efter den kommunistiska oktober-revolutionen 1917, utförd av ”judebolsjevismen”, som det hette. Norska antisemiter ansåg 1920 att socialismen inte var politik, ­utan en rasernas strid mellan arier och judar. Via hänvisningar till falsifikatet Sion vises protokoll reproducerades i Norge, liksom i övriga Europa, det som historikern Karin Kvist Geverts kallat ”det antisemitiska bakgrundsbruset”. Judehatet hade ett fantasifullt förhållande till det minimala norska mottagandet av judar. Ledande tidningen Aftenposten bedrev 1924 en hatkampanj mot en ihopfantiserad massinvandring:

”Vi oversvømmes av alle lands jøder, særlig russiske. De kommer ind som sildestim. De sætter sig fast over hele byen. Det er snart ikke en fruktbutikk, et utsalg av brukte klær, et lager av klokker og andet kram uten at det står en plirende smilende jøde bak disken. Osterhausgaten er fremtidens Ghetto eller jødekvarter. Men bare vent, om noen tid finder vi dem som smarte eiere av villaer paa Vestkanten. Snart har de foten innenfor en avis, en bank, universitetet, Nasjonalgalleriet!”

 

Utifrån denna bild av Norge under första halvan av 1900-talet tecknar Michelet berättelsen om den judiska familjen Braude. Om paret Sara och Benzel som kommit från Litauen och deras fyra barn.

Familjens historia vävs skickligt samman med norskt judehat, den tyska ocku­pationen från april 1940 och Förintelsen 1941–1945. Massarresteringar, deportationer och döden. Det säregna med boken är mörkret – Michelet utgår inte från den standardiserade norska hjältesagan om motståndsmännen, utan problematiserar utifrån norskt inhemskt medlöperi, antisemitism och moraliska haverier. Vilket är då problemet med detta?

 

En kritiker är historikern Mats Tangestuen vid Oslos judiska museum. Han har själv tidigare påtalat antisemitism inom norska motståndsrörelsen, men anser att Michelet ger en tendentiös historisk redovisning. Sanningen om Norge och Förintelsen ”är något mer nyanserad”, skriver han (Aftenposten 3 november 2014). Oenigheten rör i vad mån nationens hjältar – motståndsrörelsen –  egentligen brydde sig om de norska judarnas öde. ”Judarna ansågs inte vara norrmän, att rädda dem var inte en del av motståndskampen”, har Michelet sagt i en intervju, vilket Tangestuen anser är att överdriva.

Men symptomatiskt nog kritiserar han inte boken utan främst intervjutexter – och till och med dessa texters rubriksättningar – vilka Michelet saknar kontroll över.

Själv finner jag boken visserligen tendentiös, men ändå tydlig med att motståndsmän hjälpte judar, exempelvis den revolverskjutande Karsten Løvestad ovan. Michelet döljer inte att hennes bok vill lyfta fram den mörkaste sidan av Norge och Förintelsen, verket utger sig inte för att vara en objektiv framställning (om en sådan överhuvudtaget kan existera, vilket få seriösa humanvetenskapare skulle hävda i dag).

Den norska uppgörelsen med landets erfarenheter av andra världskriget är generellt inne i en explosion av spännande litterära bidrag, från både vetenskapen och journalistiken. Det imponerande jätteverket Himmlers Norge (700 sidor) av forskarna Terje Emberland och Matthew Kott samsas med journalisten Björn Westlies fantastiska bok Fars krig, om en norsk frivillig i Waffen-SS. Oumbärliga Den vennlige fienden: Wehrmacht-soldater i det okkuperte Norge av den tysk-norska författaren Ebba D Drolshagen handlar om relationen mellan ockupanter och ockuperade. Debatten om Michelets bok handlar i grunden om dessa böckers representativitet.

Men jag vill hävda att samtliga verk fyller sin plats, som inslag i en bred och ny norsk utgivning – som äntligen debatterar den okritiska nationalistiska hjältesagan om motståndsrörelsen.

 

Lika lite som det fanns ett Sverige 1939–1945 så fanns det inte ett Norge dessa år. Det fanns väldigt många – som möttes i konflikter, likgiltighet och samarbeten under kriget. Michelets bok förtjänar därmed verkligen att läsas, som ett viktigt bidrag till samhällsdebatten i Norge 2014.

Ett land där den antisemitiska rasismen återigen firar vidriga triumfer, fast nu riktad mot landets muslimer och romer.