Jo, det är sexigt att betala skatt | Fredrik Virtanen | Ledarkrönika | Ledare


Vi höjer skatterna!” sa inte Stefan Löfven. Inte. ­Absolut inte.

Det är något med skatter, något fundamentalt, något närmast metafysiskt. Vi människor avskyr Skatteverket reflexmässigt. Jag också, jag blir skitsur på beskedet om kvarskatt.

Inget politiskt budskap 2013, kanske med undantag för ”Släpp fångarne loss, det är vår!”, skulle lika säkert garantera massiv väljarflykt.

Nu är förvisso Löfven ingen särskild anhängare av höjda skatter … eller – är han det? Egentligen?

Politik har blivit ett fegspel.

Det har det kanske varit länge, men vid valrörelsen 2006 spikades det fast i stadgarna. Politik är taktik. Nya Moderaterna talade gulligt om mjuka frågor, ­gjorde ett succéval, hamnade vid makten och förde ­sedan samma gamla hårda klasspolitik.

Vi som tjänar pengar har fått mer, de som inte tjänar pengar har fått mindre – av allt, särskilt trygghet.

Däremellan finns vård, skola, omsorg – som går på knäna. Barnmorskor kan inte garantera säker vård, sjuksköterskor gör uppror, akutmottagningar hänvisar till andra sjukhus, lärare har fler arbetsuppgifter än de klarar av och svenska elever ­rasar i bildningsnivå jämfört med andra länder på grund av vinster i skolan.

 

Ändå är det omöjligt att lova – ja lova, det är ett löfte, inget hot – höjda skatter i ett land som redan har högt skattetryck. Vi kortsynta stadsbor har vant oss vid en onödigt tjock plånbok.

Vi kanske rent av, numera, tror på att vi privat kan köpa oss fria från samhällets problem. Det kan vi inte.

Och inget parti kan vinna ett val genom att ge den beska sanningen till den viktiga medelklassen.

Detta hindrade inte Göran Greider från att i en ljuvligt nostalgisk text på Aftonbladets kultursida skriva:

”En socialdemokrat ska inte ­vara rädd. En rädd socialdemokrati är ingen social­demokrat … Socialdemokratin är en rörelse som ­vågar störa väljarna med skattehöjningar och, när det ­behövs, i bästa gammel­testamentliga profetiska stil, skälla ut ett folk som mutats med skattesänkningar.”

Störa väljarna! Skälla ut det mutade folket! Så underbart, så idealistiskt. Vi skribenter har det lätt. Vi kan kräva vad som helst utan risk för konsekvenser. Utan att riskera att bli mindre än Miljöpartiet.

I sitt linjetal på S-kongressen sa ordförande Löfven många kloka ord.

Men han sa aldrig skatt. Han sa aldrig fördelningspolitik. Det var troligtvis smart. Taktiskt. Han kommer antagligen att bli statsminister. Hade han erbjudit en självklar, ja direkt banal, medicin för hur Sveriges fundament ska må bättre så skulle han samtidigt ha frånsagt sig möjligheten att få makten.

Så ironiskt är det. Skatten är elefanten i rummet. En giftig elefant.

 

Folk alltså. Det måste vara ett elände att styra sådana som oss! Som är arga och ledsna över hur omsorgen ser ut men som vägrar greppa vårt ­ansvar. Som verkar hoppas på något slags magisk genväg till välfärd. Som vägrar begripa att skatt är pengar vi lånar ut och får tillbaka.

Skatt är priset vi ­betalar för civilisation. Det är inte bara häftigt att betala skatt, det är sexigt.

Tja, åtminstone om du betalar den.