Det offentliga Sverige är som på en LSD-tripp | Johan Hakelius | Kolumnister | Nyheter


Stackars Timothy Leary. Han dog tjugo år för tidigt.

Leary levde i en tid när folk var överens om att det fanns något slags verklighet. Saker och ting var som de var, helt enkelt. Vad man ­tyckte eller kände om det ena eller andra ändrade inte det. Den som tyckte att månen var en grön ost, hade helt enkelt fel.

Timothy och hans vänner stod inte ut. Så de började trippa. Inte på tå. Med LSD. ”Sinnesutvidgande” substanser. För det stämplade president Nixon honom som ”den farligaste mannen i Amerika”.

Hade Leary fötts lite senare skulle han kunnat bli en samhällets stöttepelare.

 

Förra veckan blev det snack om ett filmklipp från Södertörns högskola. En klämmig blondin i tjugoårsåldern påstod att hon var en sjuårig, japansk kille och frågade

studenter om de var villiga att hålla med henne. Svaren var på det stora hela ja. Man måste själv få avgöra vad man är.

Blondinen heter Hanna Lindholm och är uppenbar­ligen sverigedemokrat.

Att ­döma av en debatt i P1 är hon inte riktigt så slipad som man skulle kunnat tro. Ändå var det här antagligen veckans ­intressantaste händelse.

Finns det någon verklighet? Det är vad politiken allt mer kommit att handla om. De trendsättande rösterna, lydigt återgivna av Södertörns studenter, lutar åt ett nej. Politiker i mittfåran vågar sällan luta åt ett annat håll. Om en medborgare upplever sig vara en lila elefant, så är det bäst att acceptera den saken. Att ifrågasätta någons identitetsuppfattning vore en kränkning.

Det offentliga Sverige har, i den meningen, givit sig ut på en tripp. Det har valt Timothy Learys sinnes­utvidgade värld, alldeles utan LSD. Småaktiga skiljelinjer mellan verklighet och fantasi måste lösas upp, för annars kan människor ta illa upp.

 

Att blondinen är sverige­demokrat fick många att inte låtsas om att hon satte fingret på något viktigt. Men det gjorde hon. För vad blir resultatet om hela den

politiska huvudfåran inte vågar säga att en förnumstig blondin med heimatfläta inte är en sjuårig japansk pojke, oavsett vad hon själv tycker?

Jo, att någon utanför den politiska huvudfåran gör det. Då ställs folk inför valet att stödja politiker som beskriver hallucinationer som verklighet, eller politiker som

håller fast vid att en verklighet finns.

Vad tror ni att de flesta väljer?