Dominika Peczynski: Jag kan inte låta bli att fascineras av ”Arboga-kvinnan”


Arboga-kvinnan i rätten

KOLUMNISTER

Jag måste erkänna att jag den senaste tiden trillat ner i ett djupt svart hål av besatthet. Denna mani överskuggar allt annat i livet sedan ett par veckor tillbaka. Jag önskar att jag kunde vara en uppmärksam och närvarande mamma, flickvän, kollega och kamrat men kan inte slita mig från henne, inte sluta tänka på henne. Hon ockuperar mina tankar all vaken tid och så även mina drömmar. Det är något alldeles visst med henne. Hon är en snygg kvinna, det vet jag, trots att alla tidningsbilder på henner är pixlade, för att jag har googlat. Hon är en riktig matriark med en barnkull långt över genomsnittet som hon verkar ha nära, om än inte helt okomplicerade, relationer till. Hon tycks ha en magnetisk inverkan på män och har mängder med älskare från olika länder och i vitt skilda åldrar. Under en period tjänade hon grova pengar på sin affärsverksamhet och hon älskar att leva det ljuva livet. Exotiska resmål, ädla drycker, delikatesser, märkeskläder och juveler. Hon unnar sig allt, har aptit på allt, maxar, förnekar sig ingenting av det ett människoliv har att erbjuda.

Ni som delar min besatthet (och vi är många) vet såklart att jag syftar på ”Arbogakvinnan”. Vi känner till hennes riktiga namn eftersom vi laddat ner förundersökningsprotokollet och läst varendaste Flashbackinlägg om fallet, där hon är åtalad för mord på sin dåvarande man samt för mord och mordförsök på sina föräldrar.

Jag skulle kunna spekulera till tidernas slut vad som drivit Arbogakvinnan in i den manipulations- bedrägeri- och mordspiral hon är misstänkt för. Fast det blir bara spekulationer. Dessutom vet ju ingen hur den pågående rättegången slutar och skuldfrågan är långt ifrån avgjord.

Det som är mer intressant är varför jag och så många med mig finner denna kvinna så djupt fascinerande.

Vi har de uppenbara anledningarna – hon är kvinna och det är ovanligare att kvinnor begår mord. Hon är sexbarnsmamma och vi förknippar inte moderskap med mordlystnad. Hon är välutbildad och aldrig tidigare straffad. Hon ser så proper, välvårdad och trevlig ut, inte alls som en stereotyp bild av en Hinsehäxa.

Men jag anar att det finns mer. Något mörkare som utgör delar av den dragningskraft hon utövar på oss. Skamliga känslor som man knappt är medveten om och som puttrar strax innanför det man vågar uttala.

Vid sidan av den avsky och äckel vi känner inför hennes eventuella handlingar anar jag även ett sting av avund. Inte för den smärta hon kanske åsamkat sina offer och deras familjer men inför hennes gränslöshet.

Jag ser en kvinna som inte har de vanliga spärrar som hindrar de allra flesta från att leva ut sina omedelbara behov och fantasier, som låter sig själv falla för frestelser utan att tänka på konsekvenserna. En kvinna som tillfredsställer sina lustar utan att drabbas av normalmänskliga hämningar eller samvetskval.

Vem har inte drömt om att släppa taget ibland? Strunta i konventioner, plikter och ansvar och bara göra det som faller en in för stunden? Kosta vad det kosta vill i pengar, brända broar och förstörda relationer. Om att våga utan att tänka ”men oj, så får man väl inte göra”. Fast man vågar ju aldrig, som tur är. Men Arbogakvinnan vågar. Hon skaffar sex barn och bildar därmed en egen klan där hon är överhuvud. Barnens pappor tycks vara sekundära varelser. Hon startar bolag i en kontroversiell men mycket lukrativ branch där hon utnyttjar sin maktställning för att få sex. Hon konsumerar långt över sina tillgångar som om hon har vetskapen att någon alltid kommer och ordnar upp allt åt henne. Medan andra nöjer sig med att nära ljumma fantasier om hämnd för oförrätter verkställer hon. Hon säger att alla som skadar henne råkar illa ut. Ingen sätter sig på henne ostraffat.  Hon kräver omedelbar behovstillfredsställelse.

Hennes gränslösa liv både förfärar och förtjusar.

Vi skräms av henne samtidigt som vi lockas. Vad säger det om oss? Vill vi veta?

DOMINIKA PECZYNSKI