Plötsligt händer det: Åh nej, mitt brunöga | Malin Wollin | Kolumnister | Nyheter


Det var en helt vanlig dag. Vi kan säga att det var i förrgår, för det var det.

Jag sitter och skriver något fantastiskt när mitt högra öga plötsligt börjar flimra okontrollerat. Först en krusad ­vattenyta i höger ögas ytterkant, sedan en storm. Vattnet böljar fram och tillbaka och jag tänker att om jag bara blundar, lägger ­fingret vertikalt mot ögonlocket och gnuggar hårt så försvinner det. Alla läkare vet att det fungerar så.

Jag gnuggar, tittar upp och ingenting har hänt.

Så jag gör som man alltid gör. Jag googlar.

 

Jag googlar och hoppas på mer ”stressymptom” än ”tecken på akut blindhet”.

Glaskroppsavslossning, är svaret jag finner. Det längsta ord jag någonsin googlat fram. Som ett isländskt efternamn. Glaskroppsavlossningsdottir.

I går netfixade jag fram ett gammalt avsnitt av Vänner. Rachel ­kommer in i Chandlers hotellrum, drar isär gardinerna och ropar ”Sol!”

Chandler håller handen för ögonen och säger ”Minns ni när jag hade hornhinnor?”

Just det. Minns ni när jag hade en glaskropp?

Man saknar aldrig kon, eller glaskroppen, förrän den har lämnat ­båset eller avlossnat från ögat, men jag visste ju inte ens att jag hade en glaskropp!

Jag skulle ha värderat den så mycket högre, tagit mig tid att återfukta den, sett på mina medmänniskor med glasartad blick, sådana saker.

 

Läser skakad vidare på informationstorr webbsida.

”I vanliga fall behöver inte en ­glaskroppsavlossning behandlas.”

Inte behandlas? Men var tar den vägen när den har avlossnat? Går den bara upp i rök? Glider den runt ögat och ramlar ut bakom, där hjärnan ­sitter? Saker kan inte bara försvinna. Det gäller för nycklar, bankdosor och, är jag säker, även glaskroppar.

 

”I sällsynta fall kan det gå hål i näthinnan i samband med glaskropps­avlossningen. Hålet behöver då lagas för att du inte ska få en näthinne­avlossning på ögat”

Minns ni när jag hade en näthinna?

Vid det här laget har jag skräckinjagat upp mig bortom rimlig reson.

Men just som jag har slagit in 1177 på mobiltelefonen så försvinner det. Lika snabbt som vågorna sköljde över min kropp av glas, lika snabbt ebbar vågorna ut.

Kvar sitter jag imaginärt enögd och undrar om jag fortfarande har två glaskroppar.

För om en glaskropp avlossnar i skogen och ingen ser det, hörs det då?