Muslimdille efter 11 september-dådet | Oisín Cantwell | Kolumnister | Nyheter


Journalistiken om den islamistiska terrorismen blir allt underligare.

Det senaste exemplet är förra veckans okritiska rapportering om tre män som ska vara misstänkta för att medelst skattefiffel ha finansierat Islamiska staten. 

Palmemordet är en helt egen journalistisk disciplin, där genom åren inget har varit för litet eller för osannolikt för att generera löpsedlar och upphetsade inslag i tv-kanalernas nyhetssändningar.

Allt från finska kroppsbyggare och nätverk inom den svenska poliskåren till sydafrikanska högerextremister och kurder har bundits till Sveavägen, men så gör Zlatan mål och börsen faller och de rastlösa reportrarna glömmer sina inte alltid verklighetsförankrade misstankar och springer efter nästa story.
 

Då skyskraporna föll i New York för ett drygt årtionde sedan hände något liknande med den journalistiska berättelsen om den islamistiska terrorismen.

Västvärlden, inklusive pressen, lider sedan dess av muslimdille. Relevant rapportering om en form av terrorism som inte får underskattas blandas med okritisk återgivning av hur konstiga påståenden som helst.

I en gryningsraid i förra veckan grep Ekobrottsmyndigheten fyra personer som misstänks ha ägnat sig åt grov ekonomisk brottslighet.

Ett pressmeddelande gick ut där det förklarades att tillslaget genomfördes för att "säkra bevisningen i en av myndighetens förundersökningar som rör användande av svart arbetskraft samt penningtvätt".

Så långt ingenting som är värt mer än möjligen några notiser. Men då en anonym källa sa till Dagens Nyheter att misstankarna egentligen handlar om att ha skickat vinster från ekobrottsligheten till Syrien och den Islamiska staten hamnade saken i ett helt annat läge.
 

Stora rubriker i rikspressen och då tre av männen några dagar senare häktades hade berättelsen vuxit ännu mer.

Förhandlingen hölls i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt och närvarande poliser var beväpnade med automatkarbiner och granater.

Vid det här laget var bilden av de otäcka figurerna som pumpar in pengar i Islamiska statens mördarförband cementerad och såväl Rapport som TV 4 visste samma kväll att berätta att männen hade häktats för "finansiering av terroristverksamhet".

Detta är dock inte sant. Häktningsbeslutet är offentligt och av det framgår att misstankarna rör skattebrott och bokföringsbrott. Ingenting annat.
 

Den upphetsade rapporteringen väcker en och annan fråga. Som till exempel varför inte riksenheten för säkerhetsmål, som handlägger samtliga Säpos ärenden, visste något.

Avdelningen hade nämligen inte en susning om vad som pågick innan pressen fick upp vittringen.

En egen förundersökning inleddes raskt och Agneta Hilding Qvarnström, åklagare vid riksenheten, sa i intervjuer att "jag och många med mig har läst i tidningarna att det skulle förekomma finansiering av terrorbrott".

Är det alltså så här den internationella terrorismen bekämpas i Sverige? En myndighet som normalt ägnar sig åt konventionell ekobrottslighet kör sitt eget race och håller Säpo utanför? Det låter inte förtroendeingivande. Det låter å andra sidan inte heller troligt.

Det kan vara så att misstankarna visar sig stämma. Jag har ingen aning. Det kan också vara så att någon av ett eller annat skäl läcker felaktig information.
 

En anonym källa som säger sig vara "100 procent säker på" att ekobrottmyndigheten tror att männen ägnat sig åt finansiering av terrorism borde hur som helst inte vara ett tillräckligt underlag för det mediala pådrag vi bevittnade i förra veckan.

Advokat Mikael Fredblad, som företräder en av de misstänkta, är inte imponerad. Han efterlyser en journalistisk diskussion om etik.

– Ska man publicera lösa uppgifter om man kan misstänka att källan agerar i eget intresse? De här uppgifterna kan försätta min klient i en livsfarlig situation, säger han.

Jag har sett detta hända tidigare. Just denna gång har Aftonbladet hållit en låg profil, men så har sannerligen inte alltid varit fallet.

Konstiga åtal om muslimsk terrorism resulterar i spaltmeter, men då de friande domarna anländer har Zlatan gjort ännu ett mål och saken är bortglömd.

En press som på lös grund bygger den här typen av berättelser underblåser islamofobin. Det är en press som har svikit sitt mest grundläggande uppdrag, att kritiskt granska makten.