När kräver SD att få bilda regering? | Peter Kadhammar | Kolumnister | Nyheter


I riksdagens plenisal förde i dag sverigedemokraten Björn Söder klubban. Han var talman. Således vände sig socialdemokrater, miljöpartister och centerpartister till Söder, en av de mest avskydda personerna i svensk politik, varje gång de började sina anföranden:

– Herr talman.

– Tack herr talman.

I debatten om budgeten höll sverigedemokraten Oscar Sjöstedt ställningarna för sitt parti. Han klarade sig bra, det vill säga varken sämre eller bättre än representanterna för de andra.

Vem kunde ha föreställt sig detta för ett par tre år sedan? Vem kunde ha trott att en sverigedemokrat skulle leda arbetet i riksdagen samma dag som hans parti fäller socialdemokraterna?

Vår aningslöshet berodde på att vi har en schablonbild av missnöjespartier. Det är den fete skatteskojaren Glistrup i Danmark, överklasspopulisten Nigel Farage i England, det är clownerna Wachtmeister och Karlsson i Sverige.

En tvättäkta populist slår igenom över en natt genom sin fräckhet och med tvärsäkra och förenklade påståenden som kräver nyanserade svar. De svaren orkar publiken ofta inte lyssna på.

 

1978 skrev Jan Guillou en rolig saga i reportagets form om hur Sverige fick en Glistrup. Han hette Erik Gyttorp, var taxichaufför och demonstrerade på Sergels torg mot invandrare. "400 000 utlänningar hem – 400 000 jobb."

Det var en underhållande skildring av hur redaktionen för Kvällsöppet bjöd in denne Gyttorp, mest som utfyllnad och i avsikt att skära honom i strimlor. Och hur han tog över tv-programmet med sin svada och blev ett politiskt fenomen.

Sådan är dramaturgin när man har med populister att göra.

I nästa akt ska det populistiska partiet bryta ihop av pur enfald, inre motsättningar och för att det saknar sammanhängande politik. Så skedde med Ny demokrati.

Men inte med Sverigedemokraterna.

Media har behandlat dem som en övergående obehaglighet, en sällsamhet bestående av kriminella och nazister. Rapporteringen har ofta varit bedövande förutsägbar, si och så många sverigedemokrater har skulder hos kronofogden och liknande.

Men det är ju politiken som är det väsentliga när det gäller Sverigedemokraterna precis som andra partier.

Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Kent Ekeroth har målmedvetet och systematiskt byggt upp partiet medan media rasat om sidospår.

Om den utlänningshatande Gyttorp var ett skämt 1978 är han 2014 en politisk realitet.

Det beror naturligtvis på att vi gått från att vara ett land med ingen arbetslöshet och beskedlig invandring till ett land med hög arbetslöshet och en extremt stor invandring.

 

Invandringen är en fråga som diskuteras överallt i landet. Sverigedemokraterna har tagit monopol på ämnet. Jag tror inte att vikarierande ledaren Mattias Karlsson ljuger när han säger att han kontaktats av lokalpolitiker från andra partier.

Media och de andra partierna har väntat på att Sverigedemokratena ska bryta ihop och försvinna. Men i går ledde talmannen Björn Söder kammarens debatt. Samma eftermiddag fick en socialdemokratisk statsminister erkänna sig besegrad av ett gäng högerpopulister.

Smaka på den.

Och smaka på nästa tanke.

Väljarna kanske inte alls straffar SD för att partiet strider för sin egen politik. Partiet kan mycket väl växa.

I ett land där så många, både socialister och borgare, nyss sa att alla "innerst inne" är socialdemokrater dirigerar nu högerpopulister arbetet i riksdagen.

Det är svindlande. Var ska det sluta? Kommer Åkesson eller Karlsson en dag kräva att få bilda regering?