Här fixar vi vår fascism själva | Staffan Heimerson | Kolumnister | Nyheter


Flyktingkatastrof?

Ha.

Ni har inget sinne för proportioner om ni tror att Europas länder inte kan ge tak över huvudet åt de människor som flyr gasbombare, tyranner och halshuggare.

Vi har gjort det förr och i mycket större skala. Okej, inte vi svenskar kanske. Men andra människor.

Min kompis Jan Mosander, radiomannen som skrivit viktiga böcker om Tyskland, mejlade mig:

”Hej! Jag kollade min research till Berlinboken. Flyktingarna (tyska) som flydde efter andra världskriget från de förlorade tyska områdena och som din mamma bland annat tog hand om var till antalet 12–14 miljoner, antalet är alltså osäkert, tydligen också för expertis. Hur som helst så dog 2 miljoner av dessa på vägen.”

Läs igen! 12 miljoner!

De var så kallade rikstyskar från tidigare östliga tyska områden, Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Några miljoner var så kallade folktyskar. De kom från områden inom det förkrigstida Polen och Tjeckoslovakien. Hundratusentals kom från Jugoslavien, Ungern och Rumänien. Oftast tvingades de lämna byar och städer där familjerna hade bott i hundratals år.

De 12 miljonerna kom utblottade till det Tyskland som förlorat kriget, låg i ruiner, styrdes av ockupationsmakter och där svält rådde.

Ändå blev det rätt snart ett happy end. Som Mosander tillade i sin depesch: ”De flesta landade till slut i det som sedan blev Västtyskland”.

Så är det nu också. Det stora, vida Sverige, ett av jordens mera obefolkade områden, tog 2014 enligt Eurostat emot 16 000 asylsökande. Tyskland, som till ytan är 20 procent mindre än Sverige men har tio gånger fler invånare (snacka om trängsel, Tyskland är tolv gånger mera trångbott än Sverige) tog emot 54 000. Tysklands ekonomi är god. Men Sveriges BNP per capita var 2013 cirka 30 procent högre.

Känn dig rik, Svensson. Och känn att du har svängrum.

 

Jag kom inte till Tyskland förrän sommaren 1946. Jag var nio år. Det var mitt sommarlov, min mamma arbetade sedan krigsslutet just med flyktingar och svält. Hamburg och Essen var hennes baser.

Jag vill inte påstå att jag som nioåring förstod allt. Men tillräckligt för att 69 år senare kunna säga: Det är en skam att stora vuxna svenskar skiter på sig av rädsla inför vågen av flyktingar som väller in i Europa.

Flyktingarna nu är färre än då. Vi är rikare än tyskarna var 1945. Ändå rangordnar svenska väljare flyktingar och invandring som den viktigaste politiska utmaningen. Viktigare än försvaret.

Viktigare än skolan. Viktigare än Facebook och feminism. Viktigare än sjukvårdsköerna.

 

Vakna! Lyssna på er själva. Det låter inte klokt. För att inte säga rakt ut – att vi inte vill se fler utlänningar i landet: bevara Sverige svenskt! – pladdrar vi nu alla på i byråkratiska termer. Vi låter som vore vi sakkunniga på ett departement eller skrev Kloka Gummans samhällsblogg på nätet.

Det är bara att kunna några fraser, dra dem i vilken ordning som helst, skriva ”flyktingar” inom citationstecken och varna för passiv signalpolitik. Ni kommer att betraktas som omdömesgill och balanserad. Ni kan hycklande i morgon delta i den minnesdag då Europa hedrar de miljontals oskyldiga människor vars liv släcktes under diktaturerna och de auktoritära regimerna.

I migrationsdebatten kan ni fråga: Har vi egentligen infrastruktur för att hantera ett inflöde som detta? Ni kan säga: Vi ska akta oss för att skapa såväl ett ekonomiskt som ett kulturellt utanförskap. Ni kan fråga: Hur kommer acceptansen för migrationen ett påverkas? Ni kan säga: Det gäller att lyfta integrationsproblematiken och bryta den negativa segregationsspiralen.

Lägg sedan huvudet på sned och fråga retoriskt: Är det moraliskt att låta människor komma hit och sedan leva utanför samhället? Ja, ja fortsätter ni sedan: Jag syftar på volymfrågan. Lägg bekymrat till: Den sociala oron breder ut sig i utanförskapsområdena.

Rynka pannan och säg med låg stämma: Vi skapar stora klyftor, får vikande skattekraft och sociala spänningar.

Bekymra er över de allt längre handläggningstiderna.

 

Dessa fraser (som alla är hämtade ur förra veckans offentliga flyktingdebatt) röjer i allt sitt tillgjorda allvar att det är populisterna som tagit kommandot i landet. Det har hänt något med oss svenskar. Omärkligt har vi kollektivt fascistifierats.

Hjärtlösheten skriar. I vanliga fall kommer fascismen uppifrån, från en ledare, en ideolog, en Mussolini. Sedan pådyvlas den medborgarna. Men i Sverige är det en do-it-yourself. Vi fixar själva vår nationalism, gnidenhet och trångsyn.

Jag undrar vad Jesus Kristus – en person med erfarenhet av Mellanösterns intriger – skulle ha sagt, om han hört hur vi denna augusti resonerar.