Altin, 14, är svårt sjuk – nu ska han utvisas till Kosovo | Nära nyheter | Nyheter


För människor i Altin Shalas närhet är Migrationsverkets beslut den 31 augusti oförklarligt.

Läkare, barnpsykiatri, skola – Kosovos utbildningsdepartement – är överens: Den 14-årige pojken skulle inte klara sig en dag i Kosovo.

Han har växt upp i Sverige och endast med stort stöd från psykiatri och skola lyckas han i dag hantera sitt liv och utvecklas.

– Jag förstår det inte. Det är ett så märkligt beslut. Vad mer kan krävas när det gäller ett barn?, säger advokat Marianne Kellerman, familjens ombud.

Heder, blod och hämnd

Familjens flykt från Kosovo handlar i grunden om heder, om blod och hämnd. För i den svaga nya stat som Kosovo är lever seder om heder och ära kvar.

Altin var fem år när han såg sin farfar rikta en pistol mot pappa Florims huvud.

Han säger att han bara minns fragment från den där dagen.

Han minns skriken.

Han har bilder i huvudet. Av vapnet. Av farfar som ska trycka av och döda hans pappa.

– Men jag vill helst inte prata om det.

Den händelsen har lett till de diagnoser pojken har i dag.

Förskjutna av pappans släkt

För att ta det från början:

1998 kastades Kosovo in i ett brutalt krig mot Serbien. Krigsförbrytelserna från Miloševićs regim var oräkneliga, 100 000-tals människor fördrevs och övergrepp mot civilbefolkningen var vardag.

En av många som drabbades var Altins mamma Vlora, 33.

Då var hon 18 och ung flicka.

Vlora våldtogs. Gång på gång.

När hon några år senare gifte sig med tonårskärleken Florim försköts både hon och Florim av makens släkt.

De accepterade inte Vlora efter det som hänt under kriget och de accepterade inte Florim som valde att trotsa släkten och gifta sig med Vlora.

2006 kulminerade trakasserierna mot familjen. Det var då Florim fick pistolen mot huvudet. Ett skott brann av och familjen fattade det svåra beslutet att fly, lämna allt.

Den 2 februari 2007 kom familjen i en minibuss till Malmö – traumatiserade efter upplevelserna och hoten i Kosovo. De placerades på förläggningar i södra Sverige och började drömma om att bygga ett nytt liv.

Ett par år senare kom första avslagsbeslutet.

Då sökte familjen akut skydd i Alsike kloster utanför Uppsala.

Gömda i ett rum på tolv kvadrat

Altin och hans familj lever sedan dess gömda i klostret, i ett rum på tolv kvadrat.

Det fanns i och för sig en tid när de slapp gömma sig. 2013 hade deras grundärende preskriberats och de levde inte längre illegalt. Föräldrarna började jobba på en städfirma i Uppsala och familjen kunde på nytt söka asyl.

Så i maj förra året – bara några veckor innan utlänningslagen ändrades för att göra det enklare för barn som Altin att få uppehållstillstånd – avslogs deras nya ansökan.

Familjen kastades tillbaka till ett ”papperslöst” liv.

”Jag har bara ett barn”

Sex år i ett kloster är en oerhört lång tid i en 14-årings liv.

Men i Alsike har Altin fått den trygghet ett barn behöver och det skydd föräldrarna inte längre är kapabla att ge sin son.

– Jag ser en oerhört kärleksfull familj. Men mamma och pappa är så skadade av vad de var med om i Kosovo, av övergrepp under kriget och den hederskultur som fått pappans släkt att ta avstånd från Altin och Vlora och hota döda fadern, säger klostrets syster Karin.

  För snart sju år sedan kom Altin till nunnorna i Alsike kloster, svårt traumatiserad av upplevelserna i hemlandet. Nu går han i skola, får rätt vård vid psykiatrin och är äntligen på väg framåt i livet – men nu ska han ut. – Familjen kommer gå under, säger syster Karin. Hon är en av de drivande nunnorna i Alsike.

– Familjen kommer att gå under i Kosovo, konstaterar hon.

Pappa Florim är djupt traumatiserad, på gränsen till psykos. Han lever med återkommande mardrömmar, lättväckt ångest och skuld över att inte kunna hjälpa och skydda sin familj.

Mamma Vlora lever med ständig ångest efter övergreppen under kriget och den press familjen levt under de sista tio åren.

Sonen Altin är diagnosticerad med allvarligt posttraumatiskt stressyndrom.

Familjen har just nu inget hopp om en framtid. Allt de lever för är sonen Altin.

– Jag har bara ett barn. Jag vill inte tappa honom. Jag kämpar för Altin, jag gör allt för min pojke, säger mamma Vlora.

Kosovo: Vi kan inte hjälpa

Altin pratar klockren svenska och kan inget annat språk.

Han går i skola i Knivsta där rektor och lärare förstått hans diagnoser – och hans potential. Stödet från skolan beskrivs av alla som känner familjen som fantastiskt.

– Han har i princip sin egen lärare. Det är en förutsättning för att han över huvud taget ska klara skolan och utvecklas. …med allt det han har med sig i bagaget och de diagnoser han har, säger Lars Albinsson, medicine doktor i psykiatri och den läkare som utrett Altins och skrivit intyg till Migrationsverket.

Lars Albinsson konstaterar att Altin skulle falla ur samhället i Kosovo. Han skulle inte klara skolan och inte få den psykiatriska vård han behöver för att bli frisk och klara livet som vuxen.

Risken bekräftas av myndigheter i Pristina. Rozeta Hajdari, rådgivare vid utbildningsministeriet, beskriver i ett intyg som skickats till Migrationsverket en skör stat med ett skolsystem som helt saknar möjligheter att ta hand om barn med särskilda behov:

– Vi har 35 elever i varje klass, med bara en lärare. Vi kan inte garantera medel att hjälpa elever med särskilda behov. Familjer med sådana barn befinner sig i en hopplös situation.

En vanlig svensk tonårsgrabb

Efter över åtta år i Sverige känner sig Altin Shala som svensk. När han mår okej pratar och uppträder han som en vanlig svensk tonårsgrabb. En grabb som håller på Real Madrid och Djurgården och älskar hemkunskap.

I Migrationsverkets ögon är han inte svensk.

När tjänstemän bedömer 14-åringens skäl att stanna räknas inte de sex år han hållits gömd. I avvisningsbeslutet skriver verket: ”Vid denna bedömning har Migrationsverket beaktat Altins legala vistelsetid i Sverige.”

Hans legala tid i Sverige är drygt två år. Den verkliga närmare nio.

– Det är inte pojkens fel att familjen varit länge i Sverige och inte återvänt. Han har blivit en svensk kille men det har inte Migrationsverket beaktat och utgått från, säger advokat Marianne Kellerman.

Läkaren: Behöver långvarig behandling

Men åren i Sverige är inte de starkaste skäl Marianne Kellerman och experterna för fram till Migrationsverket när det gäller pojkens behov att bli kvar i Sverige.

Det är de psykiatriska diagnoserna: allvarlig posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, och adhd.

Linda Olsson, specialistläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala där Altin vårdas, beskriver hans situation i ett intyg till Migrationsverket:

• Förutom PTSD lider Altin av sekundär traumatisering och adhd.

• Utöver hans eget trauma är han alltså också traumatiserad ”på grund av föräldrarnas situation och mående, vilket är oroväckande och negativt för hans egen psykosociala utveckling”.

Linda Olsson konstaterar att kombinationen av PTSD, sekundär traumatisering och adhd gör att pojken är i behov av långvarig kvalificerad psykiatrisk behandling.

• ”Om behandling uteblir får det negativa konsekvenser för hans psykiska och fysiska utveckling.”

Psykologen: Sverige verkar gått vilse

Altin medicineras sedan maj mot sin adhd och för att hantera sin PTSD går han regelbundet i terapi hos psykolog Jona Kristjansdottir. Sjukhussekretess hindrar henne från att kommentera Altin specifikt.

Men också hon är djupt engagerad i pojken och ställer sig frågande till om Sverige i det här fallet lever upp till FN:s konvention om mänskliga rättigheter och barnkonventionen.

– Vi verkar alltmer vilsna när det gäller hur vi ska omsätta konventionerna i praktiken. Varför har det blivit så svårt att ta ställning för det som vi faktiskt har bestämt oss för att förvalta? Frågan kan särskilt ställas till tjänstemän som är satta att värna om våra mänskliga rättigheter och följa de dokument som Sverige ratificerat, säger hon.

FN:s barnkonvention säger att barns bästa alltid ska komma i första rummet. Barnkonventionen ska följas av alla vårdgivare och all kommunal, landstings- och statligt finansierad verksamhet.

  I ett rum på tolv kvadrat lever familjen, gömd sedan sex år. Det är svårt, men I Alsike får Altin ändå den trygghet ett barn behöver. Kosovo är inget alternativ: – De kommer aldrig att få ta min mammas liv. Hon är det viktigaste jag har. Och pappa, säger Altin. Foto: OLA AXMAN ”Då pallar man väl inte leva då”

På ena sidan står nu en rad experter, alla eniga om att Altin – och hans föräldrar – inte klarar en utvisning till Kosovo:  Läkaren som bedömt Altin, specialistläkaren vid BUP, psykologen, Svenska kyrkan, skolan, Kosovos regering.

På den andra sidan står Migrationsverkets tjänstemän, som tog två dagar på sig att fatta utvisningsbeslutet.

Sverige tar inte hänsyn till Altins nya psykiatriska diagnoser eller nya starka och framgångsrika stöd i skolan: ”Det har inte framkommit några andra nya omständigheter gällande familjen som innebär hinder mot verkställighet”, skriver Migrationsverket.

Därför kvarstår beslutet om utvisning.

Och mellan experter och tjänstemän står Altin, 14.

Medicineringen och vården vid BUP har gjort att han utvecklats positivt senaste halvåret. Om han fortsätter som nu kan han snart pröva att läsa matte och svenska i vanlig klass.

Det är allt han vill.

– Jag vet inte vad jag gör då, om jag måste tillbaka. Då pallar man väl inte ens leva då… Man har inga vänner, ingen att känna sig trygg med, säger han.

Nya omständigheter – ny ansökan

Marianne Kellerman ger inte upp kampen för Altin.

Hon ska skicka in en ny ansökan och ännu en gång och ännu tydligare poängtera de omständigheter som tillkommit sedan Altin fått sina psykiatriska diagnoser.

– Det ska inte gå till på det här sättet. Pojken har ingen som helst anknytning till Kosovo. Han får inte något av den hjälp han behöver där, varken av sina föräldrar eller av samhället, säger Marianne Kellerman.

– Utvisningsbeslutet är en katastrof för det här barnet.