Utökat meddelarskydd men bara för medier med “rätt” åsikter? « Avpixlat


KRÖNIKA Sveriges Radios mediegranskande program P1 Medierna tog i lördags upp Justitiekanslerns (JK) beslut att inleda förundersökning om eventuellt brott mot tystnadsplikten i samband med Dagens Nyheter-journalisten Niklas Orrenius publiceringar om ett polisregister över kriminella romer. Det grundlagsfästa meddelarskyddet ger rätt att muntligt läcka sekretessbelagda uppgifter till media men inte att lämna ut sekretessbelagda skriftliga dokument. Detta misstänks dock ändå ha skett i fallet med romregistret och tongivande publicister menar dessutom att lagen bör ändras så att detta blir tillåtet. Här finns fler frågor att ställa och besvara än de som SR:s mediegranskare valde att uppmärksamma, inte minst utifrån de dubbla budskap som Utgivarnas VD, Jeanette Gustafsdotter, gav om huruvida läckande poliser även borde få lämna ut romregistret till Avpixlat.

Ledande medieföreträdare talar ofta i uppblåsta brösttoner om det publicistiska ansvar man tar genom sitt ansvarig utgivarskap. Inte minst har det varit en återkommande fras i den senaste tidens kritik mot alternativa Sverigevänliga medier som den sajt där du just nu läser detta. När media nu kritiseras för att ha trampat så publicistiskt snett beträffande hantering av integritetskänsliga sekretessbelagda uppgifter att det föranleder brottsutredning hos JK, då är emellertid inte reaktionen den utifrån dessa ansvarsutfästelser förväntade – att ställa sig till JK:s förfogande och samarbeta för att den eller de personer på och utanför tidningen som kan ha gjort sig skyldiga till brott ska kunna ställas till ansvar. I stället väljer tongivande publicistiska röster att skylla på andra och att ifrågasätta lagstiftningen. Själva har man inte gjort något fel och skulle JK landa i en annan bedömning kan man ändå legitimera sina medverkan i olagligheter med att man agerat utifrån hur lagen utifrån ett egennyttigt snävt perspektiv borde ha varit skriven.

Dagens Nyheters chefredaktör, Peter Wolodarski, slår således i ett, från tidningens chefsjurist uppenbart sufflerat, uttalande ifrån sig all kritik och allt ansvar och menar att JK:s förundersökning inte har något som helst med hans tidning eller medarbetares agerande att göra. Även om Niklas Orrenius i full förvissning om att det inte omfattas av åtalsimmunitet genom meddelarskyddet har tagit emot sekretessbelagda dokument från anställda hos polisen i Skåne – något som Wolodarski medgav i söndagens SVT Agenda men svävade på målet kring i lördagens SR P1 Medierna – så tvår chefredaktören sina ansvarig utgivarhänder och lägger hela skulden på den meddelande parten.

Enligt Wolodarski är (eller var åtminstone innan medgivandet av egna överträdelser i söndags) detta endast en fråga om polisens interna regler för vilket material som får och inte får lämnas ut. Wolodarski slapp följdfrågor på det uttalandet trots att det i minst två avseenden framstår som ologiskt. För det första är det irrelevant vilka regler polisen har att efterrätta sig eftersom det här torde vara ostridigt att handlingarna har lämnats ut i strid med reglerna, inte i enlighet med dessa. Däremot kan man förstås ifrågasätta polisens säkerhetsrutiner när det gäller att se till att reglerna inte överträds. För det andra är det inte upp till polisen att fritt besluta vilka uppgifter som ska anses vara sekretessbelagda och omfattas av tystnadsplikten. Sådant är i huvudsak reglerat i lag.

Som chefredaktör och ansvarig utgivare på Sveriges största dagstidning bör Wolodarski rimligen känna till att polisens interna regler inte övertrumfar offentlighets- och sekretesslagen. Han kan heller inte gärna undandra sig ansvaret för att se till att ha medarbetare som är införstådda med vilka begränsningar som gäller för meddelarskyddet. Att en erfaren journalist som Niklas Orrenius skulle vara obekant med dessa ting bär knappast heller trovärdighetens prägel. När nu mediaetablissemanget dessutom nominerar Orrenius till Stora Journalistpriset för ett avslöjande som inte bara i sak visat sig innehålla grundlösa anklagelser om antiziganism utan dessutom är baserat på en olaglig anskaffning av dokument som är föremål för brottsutredning, då finns det anledning att fundera över hur brant det sluttande plan som svensk publicistik befinner sig på egentligen är.

Inte heller pressades Wolodarski av SR P1 Mediernas Martin Wicklin för sina svävande formuleringar kring huruvida tidningen faktiskt har tagit emot några sekretessbelagda dokument – detta trots att det framgått av såväl bilder som formuleringar i Orrenius artiklar att så högst sannolikt är fallet – omständigheter som JK också till stor del grundat sitt beslut att inleda förundersökning på. På söndagen fann emellertid, som redan nämnts, Wolodarski för gott att upphöra med charaden och vidgå att DN faktiskt har tagit emot sekretessbelagda dokument i strid med offentlighets- och sekretesslagen och utanför det grundlagsfästa meddelarskyddet. Om det vid tillfället för intervjun med Wolodarski i SR P1 Medierna i lördags rådde några tvivel kring huruvida också DN:s förehavanden borde granskas som en del av JK:s förundersökning, så torde dessa vara undanröjda nu.

Vad som borde ske och vad som verkligen sker är dock inte alltid samma sak när det finns en agenda med i spelet. Ytligt sett är det berömvärt att JK valt att inleda förundersökning kring hur integritetskänsliga sekretessbelagda dokument har hanterats i det här fallet. När man, i en parallell intervju till den med Wolodarski i SR P1 Medierna, hörde Skarhed ta oreserverad ställning för DN:s publicering är det emellertid svårt att värja sig från känslan att beslutet inte föranletts av sådan allmän omsorg om Tryckfrihetsförordningens efterlevnad som är JK:s ansvarsområde, utan med ett mer tveksamt och politiserat motiv.

Det finns anledning att befara att Dagens Nyheter kan komma att slippa samma besvärande granskning från JK som Skånepolisen tvivelsutan kommer att bli föremål för och att själva syftet med JK:s agerande är att kasta ytterligare skugga över Skånepolisen, inte bara för att man upprättat registret utan också för de bristande säkerhetsrutiner som möjliggjort att det läckts till media.

Det är knappast troligt Att Skarhed vare sig vågar eller vill gå så långt i sitt ansvarsutkrävande av Skånepolisen att hon tvingar Dagens Nyheter att röja sin källa så att den personen kan åtalas och/eller bli föremål för disciplinära åtgärder på arbetsplatsen. Det skulle inte vara optimalt om syftet är att ställa Skånepolisen i dålig dager. En brottsutredning som uppmärksammas på det “rätta” vinklade sättet i media och som utmynnar i skarp kritik mot Skånepolisen är sannolikt vad som ger mest till lägst kostnad.

I SR P1 Medierna deklarerade Skarhed följande som ett slags brasklapp för att legitimera sitt förundersökningsbeslut som kritiserats från mediehåll där man är, eller i varje fall låtsas vara, orolig över att inte ostraffat få tumma på sekretesslagen och nu ser en chans att flytta fram sina positioner, inte bara informellt utan också i grundlagen:

Självklart har jag ingen annan uppfattning, vare sig som privatperson eller som JK, än att den här publiceringen som DN har gjort är oerhört viktig och värdefull.

Det är svårt att föreställa sig att en verkligt opartisk förundersökning kan ske utifrån ett sådant ställningstagande, att “viktiga och värdefulla” Dagens Nyheter skulle granskas med samma måttstock som den för antiziganism och rasprofilering anklagade Skånepolisen. I värsta fall blundar nu JK helt för tidningens lagbrott, trots att dessa framstår som synnerligen allvarliga.

Facit talar tyvärr för detta. Senast JK inledde en liknande förundersökning var i mars 2012, efter SR Ekots avslöjanden kring den s.k. saudiaffären som byggde på handlingar från Försvarets forskningsinstitut (FOI) som redaktionen tagit emot i strid med sekretesslagen och meddelarskyddet. Förundersökningen lades ned, trots att JK konstaterade att sekretessbelagda dokument faktiskt bytt hand. Beslutet motiverades på följande sätt:

Det går inte av utredningen i ärendet att få klarhet i vem eller vilka som har lämnat ut handlingarna. Det kan inte antas att ytterligare utredningsåtgärder kommer att förändra bevisläget på något avgörande sätt. Det finns därmed inte längre anledning att fullfölja förundersökningen.

Att JK alls inledde en förundersökning berodde på att FOI själva begärde detta. Begäran föranleddes av att man på myndigheten såg det som genant att någon anställd läckt känsliga och sekretessbelagda uppgifter till media. Av ett pressmeddelande från FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind framgick varför man valde att delegera ut uppdraget i stället för att själva utreda saken:

FOI har inte efterforskat och kommer inte att efterforska källor till de uppgifter som blivit kända via medier. Det finns ett efterforskningsförbud som vi naturligtvis respekterar.

FOI var alltså rädda för att bryta mot meddelarskyddet och för det ytterligare mediedrev mot myndigheten som detta skulle kunna komma att resultera i. Det alltså trots att det stod klart att inte endast uppgifter utan också fysiska dokument lämnats ut och att meddelarskyddet därmed var satt ur spel. Att FOI var okunniga om meddelandeskyddets gränser eller ville ta det säkra för det osäkra i denna gråzon mellan lag och egenmäktig praxis och överlåta till JK att granska saken är måhända förståeligt. Betydligt värre, rentav på tangenten till tjänstefel, är att även JK vek ned sig inför påtryckningar från media.

Naturligtvis hade det gått att få klarhet i vem eller vilka som lämnat ut handlingar om bara JK haft kurage nog att dra SR Ekots journalister inför rätta, tvingat dem att röja sin källa och stå till svars för sin egen inblandning i sekretessbrottet. Det hade JK alla möjligheter att göra eftersom meddelarskyddet inte hade hindrat detta. Faktum är att JK sannolikt skulle ha kunnat agera även om man inte var säker på att fysiska dokument lämnats ut eftersom uppgifterna troligen löd under s.k. kvalificerad sekretess. Sådana uppgifter omfattas inte av meddelarskyddets förbud mot efterforskande av källa ens vid ett muntligt överlämnande.

JK vågade emellertid inte utmana media och göra en markering av var meddelandeskyddets gränser går. Media gavs alltså indirekt fribrev att missbruka meddelarskyddet efter eget gottfinnande. Det är därför kanske inte så konstigt att ledande publiciströster nu ropar på att denna informellt redan medgivna och förgivettagna rätt också skall stadfästas i lag.

Nu kan man iofs invända att en sådan lagändring just i detta fall kanske skulle gynna den demokratiska transparensen. Många svenskar vill nog veta om svenska myndigheter bygger vapenfabriker åt en av världens mest totalitära islamistiska regimer. Många betraktar nog visselblåsare som Bradley Manning och Edward Snowden, och även de medier som hjälpt dem att sprida uppgifterna, mer som hjältar i demokratins tjänst än som skurkar och landsförrädare. Frågan är dock om sådan demokratisk transparens inte uppnås bättre på annat sätt än att utvidga meddelarskyddet till att innefatta skriftliga dokument.

Meddelarskyddet missbrukas nämligen även för att hänga ut enskilda personer. Redan så som skyddet ser ut idag kan sådant missbruk ske. En mindre samvetsgrann journalist – och sådana finns det gott om – kan riskfritt skandalisera en person vars karriär han vill skada genom att exempelvis påstå att personen ifråga har köpt sexuella tjänster. Som “bevis” åberopar journalisten en berättelse från en prostituerad kvinna. Uppgiftslämnaren behöver inte stå för sina påståenden utan kan vara anonym och varken den skandaliserade personen eller polis och åklagare har, till följd av meddelarskyddet, rätt att försöka ta reda på vem som spritt dessa uppgifter, om vederbörande talat sanning eller om någon sådan person finns i sinnevärlden eller kanske bara i journalistens fantasi.

Med ett utvidgat meddelarskydd av den modell som grävande sensationsjournalister nu kräver och i realiteten redan tillämpar blir det inte bara möjligt att påföljdsfritt sprida känsliga uppgifter om en misshaglig person som härrör från vanligt folk. Det blir också fritt fram att fylla dessa rännstensartiklar med uppgifter från personens läkare, psykolog, socialsekreterare, advokat, försäkringskasse- och arbetsförmedlingshandläggare osv. När gränsen mellan såväl muntliga uppgifter och skriftliga dokument som enkelt sekretessbelagda och kvalificerat sekretessbelagda uppgifter suddas ut, går ingen längre säker som ådrar sig en journalists ogillande.

Vi har redan, utan lagändring, sett hur media kommer undan med den sortens skriverier. Ett obehagligt exempel på det är när Sundsvalls Tidning i december 2012, i avsikt att smutskasta den Sverigedemokratiske riksdagsledamoten Johnny Skalin, lämnade ut kvalificerat sekretesskyddade känsliga uppgifter ur bl.a. Skalins patient- och försäkringskassejournaler. JK valde då att titta åt andra hållet.

Det har inom media etablerats en höggradigt selektiv syn på när man behöver efterrätta sig pressetiska regler och svensk lag och när sådana hänsyn kan åsidosättas med att ändamålet helgar medlen. Och som bekant är ändamålet aldrig så gott och medlen så helgade som i hetsjakten på Sverigedemokrater och andra Sverigevänner. Om en sådan politiserad erosion även har angripit JK är det förstås mycket allvarligt eftersom JK, i sin egenskap som åklagare, är den ende som kan initiera åtal för yttrande- och tryckfrihetsbrott. Det finns tyvärr åtskilligt utöver vad som beskrivits ovan som tyder på att JK på yttrande- och tryckfrihetens område har förvandlats till något helt annat än en opartisk myndighet. Det gäller inte minst hur JK satt skyddet i lagen om hets mot folkgrupp ur spel för vissa grupper och stärkt det för andra.

I lördagens avsnitt av SR P1 Medierna intervjuades även Utgivarnas VD, Jeanette Gustafsdotter. Utgivarna är en paraply- och intresseorganisation för publicistiska medieföretag i Sverige till vilken TV4-gruppen, Sveriges Radio, Sveriges Television, Sveriges Tidskrifter, Tidningsutgivarna och Utbildningsradion är anslutna. En tung röst i mediedebatten således med såväl public service-bolagens som kommersiell medias muskler i ryggen.

Gustafsdotter gav under intervjun minst sagt dubbla och förvirrande besked och om man tolkar vad som utsades mellan raderna måste även adjektivet oroande läggas till. För vad Utgivarna och ett flertal av dess anslutna publicistorganisationer, medieföretag och enskilda ledande publicister önskar göra är inte bara att legalisera brott mot offentlighets- och sekretesslagen som går utanför dagens meddelarfrihet. Man vill dessutom tillägna sig en exklusiv rätt att göra detta. Och inte nog med det. Exklusiviteten skall därtill begränsas till medier som har “rätt” åsikter och “goda” ändamål med sin journalistik.

I klartext: Niklas Orrenius på Dagens Nyheter bör ges utökad rätt att bryta mot lagen i syfte att bedriva politiskt korrekt offer- och agendajournalistik mot det svenska polisväsendets arbete med att kartlägga den organiserade kriminaliteten i Sverige. Mats Dagerlind på Avpixlat bör däremot inte ges samma befogenheter för att kunna bedriva politiskt inkorrekt grävjournalistik om exempelvis romers eller andra etniska gruppers överrepresentation i kriminalitet och bidragsberoende, asylfusk på Migrationsverket eller andra fenomen i det nya mångkulturella Sverige som etablerad media ser med oblida ögon på att alternativa medier skriver om.

Det var inte längesedan tongivande röster i mediedebatten krävde en så kallad “demokratiparagraf” i presstödsreglerna som man skulle kunna hänvisa till för att neka medier med “fel” åsikter presstöd. Samma djupt antidemokratiska resonemang går nu igen i diskussionen om meddelarskyddet.

I SR P1 medierna påpekades att det aktuella registret över romer innehåller väldigt integritetskänsliga uppgifter och Jeanette Gustafsdotter fick frågan om hon ansåg att en sådan handling ska kunna lämnas ut. Svaret blev jakande:

– Till media som har källskyddet, ja. Då är det som så att reportern på DN, som är den som har skrivit det här reportaget, han lämnar ju inte ut de här handlingarna.

Gustafsdotter fick då följdfrågan om man även bör kunna lämna ut den handlingen till Avpixlat. Även här blev svaret initialt jakande:

– Ja, det är klart att man ska kunna göra det, om det är publicistisk verksamhet.

För den i modern svensk mediediskurs oskolade svensken på gatan framstår det svaret som föredömligt konsekvent. För Martin Wicklin på SR P1 Medierna var svaret däremot en sensation, en bomb som skulle kunna explodera med förödande skadeverkningar om han inte gav Gustafsdotter en möjlighet att desarmera den. Wicklin upprepar därför sin fråga – menar Gustafsdotter verkligen allvar? Tycker hon att det är rimligt att man ska kunna lämna ut ett sekretessbelagt polisregister över romer till en sajt som Avpixlat? Verkligen? Nu trillar polletten ned hos Gustafsdotter och plötsligt är svaret i stället nekande:

– Nej, det menar jag inte. Jag vill ha ett starkt skydd för källorna. Jag vill inte att källorna ska känna en risk och kunna lagstiftningen om man lämnat det muntligt eller skriftligt.

Frånsett kovändningen är Gustafsdotters andra svar också tämligen obegripligt. Det var knappast källorna Wicklin primärt uttryckte oro över med sin fråga. Avpixlat är naturligtvis lika angelägna som andra medier av att framstå som någon man kan vända sig med förtroende till och som inte röjer sina källor. Dem Wicklin vill skydda är i det här fallet romerna. Han inser vilken från Niklas Orrenius på DN väsensskild artikelserie en sajt som Avpixlat skulle kunna få stoff till om man hade tillgång till det här registret. Wicklin bryr sig dock inte om att reda ut detta med Gustafsdotter. Han är nöjd med att ha räddat henne från den smärre katastrof det hade kunnat innebära om hon stått fast vid åsikten om alla mediers lika värde och att man inte ska göra skillnad på medier och medier.

I en artikel på Utgivarnas webbplats, delvis grundad på vad Tidningsutgivarnas VD Per Hultengård uttryckt i en annan artikel på sin organisations webbplats några dagar tidigare, utvecklar Gustafsdotter dessa tankar. Här framförs idén att JK i fråga om meddelarbrott, dvs när någon missbrukat meddelarfriheten i en situation där meddelarfrihet i verkligheten inte gäller, bör väga in “om gärningen med hänsyn till omständigheterna varit försvarlig“.

Formuleringen är hämtad från en gummiparagraf i förtalslagstiftningen som flitigt missbrukas för att fritt kunna förtala personer med “fel” åsikter men hindra obekväm information att komma fram om personer med “rätt” åsikter. JK borde, enligt Gustafsdotter & Co, på motsvarande sätt kunna avstå från att besluta om förundersökning om brott om brottet har begåtts mot någon som har “fel” åsikter och därför inte förtjänar lagens skydd. Läser man Hultengårds artikel så inser man snabbt att det är just detta som avses med “försvarligt” i sammanhanget.

Hultengrens argument till varför meddelandeskyddet bör ändras grundar sig nämligen på att han anser Dagens Nyheters avslöjande av Skånepolisens registrering av romer vara ett av årets viktigaste journalistiska arbeten och en av de mest upprörande nyheterna. Enligt Hultengren är det tveksamt om Niklas Orrenius hade kunnat utföra denna journalistiska bragd om han hållit sig inom lagens och det nuvarande meddelarskyddets råmärken.

När Dagens Nyheter “avslöjar” att polisen gör sitt jobb genom att kartlägga kriminella nätverk, även i de fall dessa råkar vara baserade på en etnicitet – romsk, syriansk eller annan – som enligt gällande mediedoktrin endast får framställas som utsatt och diskriminerad, då skall det vara möjligt för JK att se genom fingrarna med att sekretessbelagda dokument skiftat hand. När däremot Avpixlat får sig sekretessbelagda dokument tillsända från personer inom polisen eller Migrationsverket, då skall JK inte lägga fingrarna emellan utan slå till med lagens fulla kraft.

I realiteten fungerar det, som ovan redogjorts för, redan i stor utsträckning på det sättet. Media missbrukar meddelarskyddet och JK försöker i görligaste mån att blunda för överträdelserna och samtidigt rigga det politiska samtalet genom att ta beslut som begränsar friheten att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter eller publicera fakta som understödjer sådana åsikter. Benäget bistånd ges understundom också från Datainspektionen som selektivt slår PUL i skallen på den som använder offentliga handlingar på “fel” sätt.

Ändå vore det naturligtvis något av en PK-journalists våta dröm att få dessa politiska privilegier satta på pränt i grundlagen. Om sedan bara de yttrandefrihetsbegränsningar som nu diskuteras på EU-nivå också går igenom – förbud av kritik mot islam, invandringspolitik och feminism och förbud mot att driva bloggar som inte är åsiktsgodkända av EU – då vore den svenska journalistkårens lycka närmast fullständig. Det låter som en fiktionsdystopi à la George Orwells 1984 men kan dessvärre vara en nära förestående realitet i Sverige 2013.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.