Sprickor i den svenska fasaden


Start Nyheter Analys

Av Henrik Mitelman
Publicerad: Uppdaterad:

Det går inte att blunda för kostnaden när rekordmånga flyttar hit men utestängs från arbetsmarknaden.
Denna känsliga fråga måste adresseras nu. Annars väntar underskott på hundratals miljarder kronor.

Häromdagen blev jag uppringd av en bekant, en pensionsförvaltare i Boston, som ville ventilera sin oro för att Sverige börjar bli lite väl riskfyllt för hans investeringsprofil.

Dels är han oroad över de skenande huspriserna som möts med en minusränta.

Dels uppmärksammade han förra veckans Financial Times-artikel som beskrev den svenska migrationspolitiken som lite av ett socialt experiment med svåra integrationsproblem. I artikeln, som var den dagens mest lästa på FT:s sajt, framställs Sverige som ett land där godheten riskerar att mötas av bakslag. Min förvaltarvän börjar oroa sig för de offentliga finanserna för första gången på närmare 20 år.

Jag försökte förklara att migrationsfrågan är så känslig att få analyserar de ekonomiska konsekvenserna. Och detta trots att invandringen nu med säkerhet blir mer omfattande än tidigare tänkt.

Många väljer att blunda för kostnaderna och hänvisa till stigande BNP i spåren av invandringsströmmen. De har både rätt och fel. Flyktingmottagandet ökar BNP eftersom den mäter all ekonomisk aktivitet. Ju fler vi blir, desto högre blir BNP. Men det avgörande för ett lands ekonomiska styrka är BNP per person. Krasst uttryckt måste den nya befolkningen bidra lika mycket till BNP som dagens, vilket i praktiken innebär att de ska ha samma sysselsättningsgrad och nära nog samma utbildningsnivå som existerande befolkning.

Dessvärre tyder inget på att så är fallet. Högutbildade grupper från exempelvis Syrien är i minoritet och inget pekar mot att utbildningsnivån i stort motsvarar den som existerar i Sverige i dag. Det betyder inte att vi ska ta emot fler eller färre, men ekonomens fromma förhoppning är att vi då kan räkna på vad det kommer att kosta eftersom man nu ganska lätt kan konstatera att nettokostnaden blir stor. Vi har inte råd att ignorera detta.

Sveriges Kommuner och Landstings, SKL, konstaterar i sin rapport som publicerades den 8 oktober att kostnaderna ökar med enorma 270 miljard kronor 2019 och att det bland annat skulle behövas skattehöjningar på hela 2 procentenheter.

”Utvecklingen framöver ter sig alltmer ohållbar”, konkluderar SKL i en av rubrikerna.

Underskottet kan kompenseras genom att den genomsnittliga löntagaren då avstår cirka 6.000 kronor per år. Det gör i sin tur att dessa handlar, renoverar och investerar mindre, något som får så stora konsekvenser att Annika Wallenskog, redaktören för SKL:s utredning, inte bedömer skattehöjningen som ett möjligt alternativ.

”Därför tror vi inte att skatten kommer att öka på det sättet eftersom det får konsekvenser för sysselsättningen. Det är inte rimligt”, säger hon. 

Dessvärre tyder allt på att SKL:s konsekvensanalys är optimistisk. Ingen skugga ska falla över SKL som istället bör berömmas för att ha adresserat de ekonomiska utmaningarna, men antagandena bakom rapporten är konservativa.

För det första är basen i rapporten SCB:s senaste befolkningsprognos från maj i år, som visas ovan. Den är obsolet av den enkla anledning att Sverige tar emot tiotusentals fler än de som tidigare förväntades under 2015. Bara under de senaste sju dagarna har 9.603 personer sökt asyl och nu är 150.000 personer i år en reell möjlighet, alltså närmare 50 procent fler än tidigare antagit. Det gör så klart att SKL:s dystra kostnadsbesked blir än besvärligare.

För det andra antar SKL att invandrare och asylsökande har samma behov av skola, vård och omsorg som övriga befolkningen i motsvarande ålder. Så är det sannolikt inte. Rimligen är behovet betydligt större bland sargade människor på flykt där dessutom en relativt stor del, i jämförelse med dagens befolkning, saknar utbildning.

Dessutom begränsas den svenska humanismen till de öppna gränserna. Väl här lyckas de fackliga organisationerna, arbetsrättslagstiftningen och världens högsta skatter på arbete att effektivt stänga ute låglönejobb, allt för att säkerställa att de som är inne i värmen inte påverkas. Idag väntas det ta åtta år innan en nyanländ flykting når samma arbetskraftsdeltagande och arbetslöshet som utrikes födda från samma ländergrupper som redan är här (se tabellen från SKL ovan). Det är inte bara en mänsklig tragedi, utan också en ekonomisk katastrof.

En öppen invandringspolitik kan inte mötas av en stängd arbetsmarknad. Då kommer allt att fallera.

Vad ska då göras?

Regeringen bör å det snaraste tillsätta en oberoende kommission som räknar på kostnaden och konsekvenserna beroende på hur många vi tar emot.

Basen bör vara en analys av vad Sverige förmår, där viktiga samhällsfunktioner som vård, skola och rättsväsende ska fungera.

Idag lever många med oron att landet saknar ledning och att regeringen reagerar lite slumpmässigt när omständigheterna förändras. Det är hög tid för regeringen att ta kommandot. En konsekvensanalys är ett första steg.

Henrik Mitelman