Därför är antisemitismen en levande kraft i dagens Frankrike


Utanför Nationalarkivet, platsen för Frank­rikes kollektiva minnen, hänger en affisch som förenar Adolf Hitler och marskalk Philippe Pétain. ”Kollaborationen” är namnet på Arkivets utställning. Därmed erkänner det offentliga Frankrike äntligen att Vichy­regimen var Nazitysklands allierade, ideologiskt och maktpolitiskt.

70 år efter andra världskrigets slut är Frankrike berett att göra upp med ett svart förflutet. Utställningen dokumenterar hur Hitler och Pétain förenas i ett vänligt handslag och hur en fryntlig Göring dricker te med Vichyregeringens sjaskige premiärminister Pierre Laval. I pedantisk handstil redovisas besluten att förse judar i Vichy med davidsstjärna och att deportera judar till nazistiska utrotningsläger.

Jag fäster mig vid ett foto på en äldre judisk kvinna. Några franska soldater tränger upp den skräckslagna kvinnan mot en husvägg, de riktar sina vapen mot henne. Övergreppet skedde på Rue Pavée, en liten gata i de judiska kvarteren i Marais, där jag tillfälligtvis bor. På vägen tillbaka från Arkivet passerar jag exakt samma plats på gatan. Historien reproduceras i nutid: i dag bevakas Rue Pavée av ett halvdussin tungt beväpnade militärer, en polispiket kompletterar. De är utposterade för att skydda kvarterets synagoga och den judiska befolkningen. Så ser det ut i hela kvarteret: militär, polis, stridsliknande fordon utanför varje judiskt minnesmärke och varje judisk butik, bland dem en kosheraffär. För en dryg månad sedan mördade terroristen Amedy Coulibaly fyra judar i en liknande butik, Hypercacher, i Porte de Vincennes.

Läs mer: Peter Wolodarski om antisemitismen i Sverige

I Maraiskvarteret ligger det judiska museet och vid ingången står en väldig staty över den judiske officeren Alfred Dreyfus; han bär på ett brutet svärd, en påminnelse om hans degradering och om hur han i slutet av 1800-talet, på helt falska grunder, dömdes som spion och deporterades till Djävulsön.

Den moderna franska antisemitismen växte fram under Dreyfusprocessen och frigjorde den extrema nationalism och den klerikala reaktion som kom att bära upp den gryende fascismen. Traditionen lever vidare i dag. Författaren Charles Maurras, antisemitismens ledande ideolog, exkluderade judar från verkliga fransmän, ”le Français de souche”- de som hade rent blod, var förbundna med jorden och vördade sina döda som organiska delar av en lång nationell historia. Jean-Marie Le Pen, Nationella frontens grundare, upprepar ideligen Maurras fraser. Som ung parlamentsledamot vände sig Le Pen till premiärminister Pierre Mendès France och sa: ”Förstår ni inte, herr premiärminister, att er fysiska uppenbarelse är motbjudande och kväljande.” Detta antisemitiska utbrott skedde mindre än ett decennium efter krigsslutet.

I Maraiskvarteret flämtar en låga vid minnesmärket över Förintelsens miljoner offer och bredvid monumentet finns Memorial de la Shoa. Där pågår utställningen ”Filmer la guerre”, som visar för västvärlden hittills okända sovjetiska filmer inifrån koncentrationslägren i öst, från Majdanek och Auschwitz, befriade av Röda armén. Jag har aldrig sett så bestialiska skildringar av mord, massavrättningar och vidrig tortyr. Detaljerat skildrar en av filmerna massmorden i Babij Jar, Ukraina. Den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko läser för oss sin dikt: ”Må Internationalen ljuda/Som en dånande fanfar/När jordens siste judehatare/Lagts i sin grav.”

En politisk-historisk glömska lägger sig annars över de sovjetiska filmerna och vittnesmålen. Förintelsen är i allt ­väsentligt borta. Ingenting blir sagt om det nazistiska folkmordet på judar. Offren skildras som ”antifascister”. Det handlar inte främst om ”förnekelse”, mer om sovjetisk patriotisk historieskrivning.

”Förnekelsen” har sina moderna ledande företrädare i dagens Frankrike. Den ene är Dieudonné, som kallas komiker och en gång var kämpande antirasist, den andre Alain Soral, den före detta kommunisten som blivit nynazistisk ideolog. Dieudonné har hundratusentals följare på nätet och drar fullsatta salonger på sina turnéer över landet. Han förenade sig på en teaterscen med ”Förnekelsens” främste ideolog Robert Faurisson. Soral, en försåtlig antisemit, har bildat organisationen Jämlikhet och försoning. Med hjälp av den riktar han sig särskilt tydligt till les beurs, unga män födda i Frankrike men med nordafrikansk bakgrund. De tvingas ofta leva i storstädernas sönderfallande, eländiga förorter. Soral predikar för les beurs antisionism, antisemitism och mobiliserar till kamp mot Israel, allt i en förvirrad ideologisk sörja, kopplad till det som kallas gaucho-lepénisme, vänsterlepénism. Soral representerar, för en del av les beurs, ett alternativ till den extrema islamismen.

Demonstrationer, ledda av Soral och riktade mot Israels övergrepp mot palestinierna har urartat till angrepp på synagogor och på judiska butiker. Som 2014 i Sarcellles, en fattig förort där den judiska och muslimska befolkningen länge levde fredligt. ”Död åt judarna”, vrålade demonstranter förra året.

Läs mer: Judehatet som lockar storpublik

En annan antisemitisk riktning lever fortfarande på de traditionella idéerna från Maurras, Le Pen och den höger­extrema ideologiska kloak som stått öppen så länge i Frankrike. ”Juden” betecknas ännu som nationellt opålitlig, som kosmopolit och han eller hon pekas ut som representant för det globala kapitalet. ”Juden” anklagas också för att hota de traditionella familjevärdena, främja homosexualitet och allmän sexuell perversion. Också här blinkar antisemitismen tillbaka till historien, till den judiske premiärministern Léon Blum. Han argumenterade tidigt för fria äktenskap och mot det patriarkala.

Mycket av detta ideologiska bråte och dessa fördomar virvlade runt när miljontals människor för några år sedan ideligen demonstrerade mot rätten för homosexuella att gifta sig. ”Judar, ni tillhör inte Frankrike”, så löd ett av slagorden.

Ministern Christiane Taubira, som skrivit lagen om homosexuellas rättigheter, avbildades som en apa. Hon är född i Franska Guyana.

Kvinnan med det osannolika namnet, Frigide Barjot, är en av ledarna för denna katolskt reaktionära familjerörelse och hon har stöd både från Nationella fronten, vissa muslimska organisationer och den växande identitetsrörelsen, Bloc identitaire, som finns i tusentals varianter och sätter som mål att skydda det ”exklusivt” franska: det rena blodet, tillhörigheten till jorden, dyrkan av det koloniala arvet och tron på en integristisk katolicism. Identitetspolitiken har blivit ett högerextremistiskt vapen.

Den franska antisemitismen öser ur flera källor: den klassiskt ultranationalistiska, klerikala, underkastad ledarkulten lever vidare i den åldrige Le Pen och i tidskrifter som Rivarol, som ansluter sig till ”Förnekelsen”.

Antisemitismen laddas också av islamistisk fascism och av Alain Sorals groteska ”försoningsideologi”. Båda rekryterar främst frustrerade maktlösa ungdomar från förorterna.

En tredje antisemitisk riktning är vänsterlepénismen som knyter an till en gammal nationalsocialistisk fransk tradition, där juden beskrevs som den girige kapitalisten. Under kollaborationen spreds affischer om den penningstinne juden som med sina klor rev världen blodig.

Högerextremismens sammanhållande kitt är antisemitismen. Den sortens motbjudande tankefigur kan någon gång också spåras hos vänsterfrontens ledare Jean-Luc Mélenchon. Han kritiserade exempelvis den före detta finansministern Pierre Moscovici med orden: ”Han tänker inte längre på franska utan som en som talar det internationella kapitalets språk.” Moscovici är jude.

Förra veckan våldförde sig några tonåringar på gravplatser i den lilla staden Sarre-Union, i Alsace. Ungdomarna gjorde Hitlerhälsningar och spottade på gravarna, flertalet av dem resta till minnen av Förintelsens offer.

Som alltid i Frankrike finns en motrörelse. I Sarre-Union samlades andra tonåringar till manifestation mot antisemitism och för att hedra Förintelsens offer – ett slags mini­variant av den väldiga demonstrationen 1990, mobiliserad sedan Carprentras judiska gravar attackerats av fascister.

Carprentras ligger i departementet Vaucluse. Väljarmajoriteten där valde för tre år sedan Marion Maréchal-Le Pen (Jean-Marie Le Pens barnbarn) till sin representant i Nationalförsamlingen. Ännu en av dessa franska paradoxer.

Något i skymundan av dagens våld och konflikter pågår en historiestrid i Frankrike. Zeew Sternhell, en av världens främsta experter på högerextremism och fascism, beskriver Frankrike som ett av fascismens och antisemitismens ursprungsländer. Frankrike har förrått sin egen upplysningstradition. Sådan är, grovt uttalat, hans tes. Sternhell är djupt oroad över ett starkt fascistiskt genombrott i Europa och för den delen också i sitt eget hemland, Israel.

En här av franska intellektuella har gått till motattack: Frankrike är republikanismens och den generösa öppna flyktingpolitikens rike.

De franska historikernas optimism och nationalistiska självrättfärdigande är svåra att förstå. En tredjedel av alla fransmännen säger sig dela Marine Le Pens värderingar och över 30 procent vill se henne som landets nya president. En färsk opinionsmätning visar att mer än hälften av Frontens sympatisörer anser att det finns för många judar i franska medier och fransk ekonomi. Bortåt en fjärdedel vill undvika att ha en jude som granne.

När premiärminister Manuel Valls fördömer antisemitism och terrorism, kanske i väl krigiska termer, svarar den före detta socialistiske utrikesministern, den grandiose Roland Dumas, skandalöst nog: ”Valls är under judiskt inflytande.”

Som så många andra har Dumas glömt bort 1800-tals­socialisten August Bebels ord: ”Antisemitism är socialism för dårar.”