Kristina Lindquist: Polisen Peter Springare bryter mot ett samhällskontrakt


Nej, Peter Springare är fortfarande ingen belastning för poliskåren. Det räcker inte att Facebookgruppen som bär hans namn är en gyttjepöl av grovt hat, eller att organiserade nazister sluter upp på stödmanifestationer. Det räcker tydligen inte heller han säger sig vilja ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”.

Läs mer: Springare och Janouch rekryteras av Nyheter Idag

”Man kan tolka texten på flera sätt”, säger Mats Nylén, kommunikationschef på polisen i Bergslagen, till Medievärlden. Och det är ju sant. I en krönika på den högerpopulistiska sajten Nyheter idag förklarar Springare att han ”via demokratiska och politiska åtgärder” vill ”avlägsna förutsättningarna för dessa vänsterextrema journalister att verka”.

Lugn, den här polisen vill inte utplåna någon rent fysiskt. Han vill bara tysta oss.

Nå, Springare har mycket riktigt sin grundlagsskyddade rättighet att uttala sig som privatperson – och journalister är knappast en folkgrupp. Men den här förintelseretoriken väcker ändå ett par intressanta frågor. Till exempel: Vad är en polis? Vad har vi dem egentligen till?

Läs mer: ”Springare får nytt extraknäck – men svansen blir kvar på Facebook”

Det kan variera. I Katia Wagners aktuella reportagebok ”Pojkarna och de ensamma poliserna” skildras hur två personer vid stockholmspolisen desperat försöker närma sig utsatta gatubarn från Nordafrika. Sådana poliser finns också, och tusentals andra sorter. Men det finns ett knivskarpt element som skiljer polisen från alla andra yrkesgrupper – och det är våldet.

Ytterst handlar det om varför vi som medborgare över huvud taget ska acceptera den våldsapparat som Peter Springare är en del av.

Att möta en enskild polis kan vara både trevligt, tryggt, irriterande och skrämmande, men i sin renaste form innebär det mötet alltid något väldigt specifikt: Att stå öga mot öga med statens våldsmonopol. Och det är ett möte som rimligen bör fylla varje individ med en viss känsla av olust. I polisuniformen finns per definition en nedlagd potential för tvång och våld – det är själva poängen.

Det är delvis det här som kan förklara barnsliga slagord av typen ”all cops are bastards”. Det är stendumt, men innehåller också ett korn av medborgerligt trots som faktiskt är värt att slå vakt om. Det är när vi börjar älska statens tvångsmekanismer som något mer än ett nödvändigt ont som det blir farligt på riktigt. Mitt dröjande obehag inför polisuniformen är priset jag är beredd att betala för ett demokratiskt statsskick, för rättsstaten och det öppna samhället. Så är kontraktet skrivet, och jag har inget bättre alternativ.

Läs mer: Många upprörda efter Springares inlägg på Facebook

Det är därför det blir så skevt när Peter Springares ord om journalister närmast framställs som en konflikt mellan två intressegrupper, vilka som helst. Publicistklubbens ordförande Björn Häger säger till exempel att formuleringen kan leda till ökat förakt för journalister. Det har han helt rätt i, och fall som Anders Behring Breivik och Peter Mangs har visat vad som kan hända när våldsverkare blir stärkta av offentlig hatretorik.

Men frågan är mer principiell än så. Ytterst handlar det om varför vi som medborgare över huvud taget ska acceptera den våldsapparat som Peter Springare är en del av. Svaret är: för att skydda demokratin – där den fria pressen är en central och oupplöslig del.

Det polisen Peter Springare gör när han talar om att förinta representanter för medierna är alltså något långt allvarligare än att klaga på journalister. Det är att bryta förtroendet för kontraktet mellan stat och medborgare.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.