Estoniakatastrofen är såret som aldrig läker | Nyheter


Klockan närmade sig midnatt tisdagen den 27 september 1994. Passagerarfartyget Estonia forcerade de höga vågorna på ett blåsigt Östersjön när en besättningsman rapporterade metalliskt oväsen från bildäck. När tisdag övergick till onsdag brast låsanordningarna till den öppningsbara delen av fören på Estonia, det så kallade bogvisiret. Det dröjde inte länge förrän hela bogvisiret släppte och föll av.

Vatten från det stormande havet forsade in på bildäck. Fartyget krängde, drev, fick slagsida och började sjunka medan närmare tusen passagerare i panik försökte förstå vad som höll på att hända. Alltihop tog, enligt utredningen, endast 48 minuter. Efter 48 minuter hade Estonia sjunkit helt, uppenbarligen utan att besättningen hunnit sätta i gång någon organiserad utrymning av fartyget. På 48 minuter var den största civila fartygskatastrofen i Östersjön ett faktum.

Sammanlagt dog 852 människor, bland dem 501 svenskar. Det hårda vädret med vindstyrkor upp till 23 meter per sekund gjorde det näst intill omöjligt att sjösätta livbåtar. De flesta av de 137 överlevande räddades med hjälp av 26 helikoptrar från Finland, Sverige, Danmark och Estland.

 

Det är inte alls märkvärdigt utan högst naturligt att denna händelse har satt djupa spår. Hos de som förlorade anhöriga och vänner, hos de som överlevde. Till detta ska läggas att tragedins epilog fortfarande efter två decennier inte är färdigskriven. Många reser ännu frågor, många kräver ännu nya svar.

Mona Sahlin (S), som under några år i slutet på 1990-talet var ansvarig minister för Estoniafrågor, säger i dag:

- Så illa som vi, de politiskt ansvariga, hanterade kontakterna med de anhöriga är naturligtvis ett av svaren på frågan varför såren är så djupa. Vi är i politiken så inne på att fatta rätt beslut, men här fanns aldrig rätt eller fel. En del anhöriga var förtvivlade över att de inte fick upp sina anhörigas kvarlevor, andra såg havet som en gravplats. Där uppstod en kortslutning när politiker nästan började argumentera med anhöriga vad som var rätt eller fel.

 

Bertil Calamnius från Hudiksvall miste sin dotter Maria i katastrofen. Hon var 30 år, hade avslutat sina universitetsstudier och fått sommarjobb i Estland. Han jämför sin situation med kramp. Han säger:

- Om man får kramp i vaden eller i låret gäller det att inte sitta stilla. Man måste upp och röra på sig, och bekämpa smärtan. Det gäller även sådan här smärta. Jag har ägnat mig åt att sätta mig in i allting, engagera mig i anhörigföreningen... på så vis fick jag utlopp för mycket och kunde också känna en gemenskap med andra i liknande situation.

Om hur de som föräldrar hanterade sorgen efter sin dotter säger han:

- Det var en fruktansvärd tid. Men vi hade familjen och varandra, och blev rätt starka tillsammans.

Anita Persson Flygare, 58, överlevde Estonias haveri, men förlorade nio arbetskamrater. Hon levde länge med stor sorg, tomhet och förtvivlan - och till viss del skuld över att just hon klarade sig. Nu har hennes dotter, journalisten Moa Samuelsson, 38, publicerat boken "Ringar på vattnet" med mammans och andra inblandades berättelser från katastrofen.

Boken initierades för ett år sedan, 19 år efter Estoniakatastrofen, när en programledare i tv påstod att de som räddades hade trampat på andra människor för att klara sig, klivit på barns huvuden. Anita Persson Flygare berättar:

- Det gjorde mig så fruktansvärt ledsen. Jag visste att det inte stämde. Jag vill inte att mina barnbarn i framtiden ska säga: "Tänk om mormor gjorde så där?". Därför känns det rätt att berätta min historia. Jag tycker inte människor runtomkring mig har rätt att säga att det var si eller så. Jag vet ju att jag gjorde allt för att hjälpa andra i min närhet och det är jag stolt över i dag.

Anita Persson Flygares berättelse från Estonia handlar om hur hon gav stöd till andra och hur hon själv fick handräckning. Hur hon hjälpte en gravid kollega med dubbla flytvästar. Hur hon blev uppdragen av en manlig passagerare ur det iskalla vattnet och upp i en vattenfylld flotte. Hur de byggde upp en social samvaro under timmarna i flotten, stöttade varandra i gruppen.

- Om vi inte hade hjälpt varandra tror jag inte att vi hade överlevt, säger hon.

Två månader efter Estonias haveri gick frågan om bärgning av fartyg och kroppar till det etiska råd som skulle vägleda regeringen. När rekommendationen kom en månad senare löd den: bärga varken fartyg eller kroppar, skydda fartyget för gravfridens skull. Regeringen beslöt att följa rådets rekommendation, och tog efter en tid också beslut om att täcka över fartyget med betong.

 

Våren 1996 inleddes förberedande arbeten, i augusti skulle Estonia betongtäckas, men i juni samma år beslöt regeringen att alltihop skulle skjutas upp efter bland annat protester från anhöriga.

Beslutet om att för evigt gömma fartyget i betong och flera ofullständiga utredningar lämnade många frågor obesvarade och skapade nya problemformuleringar. Mer eller mindre sannolika konspirationsteorier växte fram för att förklara varför regeringen inte vill bärga vraket eller fortsätta dykningar och undersökningar. Sprängdes fartyget och i så fall varför? Kolliderade Estonia med en ubåt? Användes fartyget för vapensmuggling i stor skala?

Mona Sahlin säger att uttrycket att "skydda Estonia" betyder så olika saker för olika människor.

- Det jag kände var riktigt fel var idén att hälla ut en massa betong över fartyget. Det är det konstigaste och sjukaste förslag som någonsin har dykt upp. Tänk tanken: gjut in min mamma, min pappa, mitt barn i betong. Det ger också grogrund för misstankar om att det finns något att dölja.

- Jag hoppas att diskussionen så här 20 år efteråt påminner folk om att detta är en gravplats för flera hundra människor.

Bertil Calamnius har skrivit och i dagarna publicerat boken "Vad hände med MS Estonia?", där han granskat katastrofen, utredningen och efterverkningarna. Så här säger han:

- Min viktigaste slutsats är att det fortfarande finns så mycket oklarheter, och att det finns felaktigheter och lögner i den offentliga haveriutredningen. En uppenbar sak: skrovet har inte undersökts: är det troligt när det gäller Europas största fartygsolycka i modern tid? Eller rättare sagt: det har undersökts, men man redovisar inte hela sanningen.

- Det gick politik i alltihop med en gång. 14 timmar efter att fartyget hade försvunnit framförde Carl Bildt teorin att det var "konstruktionsfel på bogvisiret". Han visste ingenting, eller också visste han förmodligen vad som hade hänt.

 

Estoniautredningen är fortfarande en högst infekterad fråga, menar Bertil Calamnius:

- Det gjordes stora ansträngningar för att hemlighålla vad som egentligen skedde. Tydligen var det politiskt känsligt, förmodligen berör det också andra länder. Och har man en gång lagt locket på gör man också stora ansträngningar för att det ska ligga kvar.

Mona Sahlin är en av få politiker som öppet har erkänt att samhället misslyckades i hanteringen av katastrofen. Hon säger:

- När jag kom in i ansvarigt skede handlade det mycket om att sitta och lyssna på och arbeta med anhörigföreningarna. Då bad jag också att få se filmerna från när fartyget undersöktes. När jag såg vad de såg, hur många döda människor som fanns åtkomliga, hur många vackra kroppar som fanns där, långa hår som fladdrade i vattnet... där och då insåg jag vad fel vi hade i början när vi inte bärgade så många som möjligt.

- Inställningen var märklig: om inte alla fick upp sina anhörigas kvarlevor skulle ingen få det.

I boken "Ringar på vattnet" har Moa Samuelsson intervjuat sin överlevande mamma, men också ytbärgaren som räddade henne, Ingvar Carlsson som klev på som statsminister ett par veckor efter tragedin och en rad andra personer som direkt eller indirekt har med Anita Persson Flygares öde att göra.

Moa Samuelsson berättar:

- Hela boken handlar om sorg, och om en skuld som mamma har känt, en känsla av att ingen förstår och en stor ensamhet: hon förlorade nio av sina kolleger och det blev hon som fick bygga upp arbetsplatsen igen. Hela tiden finns frågorna där. Varför blev det jag, när alla andra?

- Dessutom fanns det där påståendet, att de överlevande hade klivit på barns huvuden. I vintras var hon fortfarande ledsen för det, arg på hela journalistiken och på att hon inte ägde rätten till sin egen historia.

Varför överlevde Anita Persson Flygare? Hon var inte hänsynslös, hon slog inte ned någon, hon hade tur, slumpen var med henne - och hon fick hjälp av andra människor. Den berättelsen är viktig och värd att berätta, tycker både Anita Persson Flygare och hennes dotter.

Om det faktum att Estonia fortfarande är en så infekterad fråga säger Moa Samuelsson:

- Alla personliga förluster är öppna sår för resten av ditt liv. Här blev det ju för många inte heller något avslut, ingen kropp att begrava och en längre sorgebearbetning. Det blev ett långt eftermäle i tidningar och andra medier, det tickar på... sårskorpan får inte läka riktigt.

 

Bertil Calamnius ingår i den grupp anhöriga, överlevande, författare och politiker som i veckan vädjade till landets styrande politiker att "ta det ansvar som inte har tagits under de gångna 20 åren".

Intresseorganisationen Estoniagruppen i Sveriges riksdag - där även S-riksdagsmannen och den överlevande Kent Härstedt ingår - vill att det ska tillsättas en ny och oberoende haveriutredning för att få full kunskap om olyckan innan möjligheten går förlorad. Gruppen vill också att politikerna ska överväga möjligheten att plocka upp de dödas kvarlevor från Estonia.

Både dyktekniken och filmtekniken har utvecklats snabbt. Dykexperter menar att de två veckor skulle filma hela vraket och få en tydligare bild av vad som hände.

Mona Sahlin tror inte att en ny haveriutredning kommer att leda någon vart.

- Många grupper har analyserat, och när det gäller de stora yttre frågorna varför Estonia sjönk tror jag inte vi kommer att komma närmare än vad vi har gjort. Den höga farten, bogvisiret, misstagen att inte vända båten... men det finns ingen konspiration, det tror jag verkligen inte, och jag tror vi kommer att få leva med att inte få veta mer.