Fördomsfulla dubbla måttstockar - Fokus


Kan vi vara överens om att rasism aldrig kan accepteras?

Ibland leker jag med tanken att öppna ett Instagramkonto och döpa det till @vitkvinna. Där skulle jag och andra vita kvinnor berätta om hur det är att vara vit, blond kvinna i Sverige i dag. Om glåporden, tafsandet, förföljelsen. Om omyndig-förklarandet och föraktet. Jag skulle till exempel berätta om den gången ett gäng unga män på bruten svenska kallade mig »jävla svennehora« när jag tankade bilen på macken vid Rosengård. Jag skulle berätta om den gången en bil saktade in när jag och min lika blonda dotter stod och väntade på grönt ljus, hur en mörkhårig man stack upp huvudet ur takluckan och skrek »jävla blondiner«.

Mina blonda väninnor skulle berätta om liknande incidenter.

Kanske skulle jag berätta om hur obekväm jag känner mig när jag åker tunnelbana och alla i vagnen utom jag är mörkhåriga. Om de muslimska kvinnornas föraktfulla blickar på mig. Om obehaget i att människor pratar på ett språk jag inte förstår, pekar på mig och skrattar. Jag skulle skriva om alla de gånger jag blivit avfärdad av »rasifierade« och »feminister« som »vit«. Att bli kallad »vit« är nämligen aldrig någon komplimang. Det är ett sätt att säga att personen i fråga inte förtjänat sin plats eller är värd att ta på allvar. Hennes »vithet« medför privilegier som till exempel att få skriva i tidningar eller undervisa på universitetet. Allt har hon fått, helt gratis, i kraft av sin bleka hud och blonda hår.

Det här är ett utdrag från en artikel publicerad i ett nummer av Fokus. Om du vill få full tillgång till artikeln och hela tidningen digitalt, välj det alternativ som passar dig bäst.