När kritik av normkritiken bryter mot normen — Kvartal


På Utbildningsradion har normkritiken blivit policy – vad händer då med kritikern?

Reportern fick i uppdrag att göra ett program om normkritik. Han ville intervjua både förespråkare och kritiker. Men när han också ville ställa frågor till den egna företagsledningen om organisationens normkritiska normer tog det stopp. Nu har reportern fått lämna företaget. Dan Korn frågar sig om normkritiken har blivit en dogm.

Av Dan Korn

Publiceras i Kvartal vol. 2 2016, online: 2016-09-21

Per-Axel Janzon intervjuas om hur hans kritik mot normkritiken ledde till att han fick lämna Utbildningsradion. Studio Ett, 21/9 2016 Lyssna på inslaget

I februari i år skapade Utbildningsradion, UR, stort rabalder med en platsannons inför en ”serie om normkritik utifrån afrosvenska perspektiv”. De sökte en reporter som hade ”erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk”. På enklare språk innebar detta alltså att de sökte en reporter utifrån krav på tillräckligt mörk hudfärg. Det är svårt att hitta en annan förklaring till projektledaren Sofia Erikssons uttalande i Dagens Media den 18/2:

Det känns skitkul och viktigt att få göra det här. Ambitionen är att prata om vithetsnormen med unga afrosvenskar. Ofta görs liknande program av vita, men vi vill att de som har tolkningsföreträde och erfarenhet ska göra programmet.

Dagen därpå menade i samma tidning Centrum för rättvisas VD Clarence Crafoord att annonsen var olaglig. Svensk lagstiftning förbjuder hänsynstagande till den arbetssökandes etnicitet. Crafoord sade vidare:

För mig är det obehagligt att man redan där börjar indela människor i olika grupper efter vilken hudfärg man har. All form av diskriminering är förkastligt. Om det är så att man måste ha en speciell hudfärg för att få ett jobb är det diskriminering.

Några dagar senare var annonsen omformulerad. UR:s satsning på program om normkritik började alltså med kritik för att företaget ägnade sig åt rasdiskriminering.

Mångtydig mångfald

I Sverige består ”Public Service” av tre företag: Utbildningsradion, Sveriges Television och Sveriges Radio. UR sänder program både i radio och teve, men är alltså ett fristående bolag. Sedan ett drygt år tillbaka har företaget, liksom svenska kommuner, länsstyrelser, landsting och andra statliga bolag en ”mångfaldsplan”. Där finns en formulering som skiljer sig från andra mångfaldsplaners. Jag har läst ett tiotal sådana planer, men ingen annan innehåller denna strängt uppfordrande regel:

 Varje medarbetare ska förstå, omfatta och tillämpa ett antal begrepp som till exempel ”mångfald”, ”rättighetsperspektiv”, ”normkritik”, ”interkulturellt förhållningssätt” och vad dessa innebär för det egna arbetet och i samspelet med kolleger.

Mångfald är ett mångtydigt begrepp. I många sammanhang har det kommit att uppfattas som att man på arbetsplatserna försöker åstadkomma en blandning av anställda, så att utlandsfödda, sexuella minoriteter och människor med funktionsnedsättning finns representerade. Arbetsplatsen ska ”spegla samhällets mångfald”. I UR:s sändningstillstånd finner man dessutom som paragraf sju:

UR ska beakta programverksamhetens betydelse för den fria åsiktsbildningen och utrymme ska ges åt en mångfald av åsikter och meningsyttringar.

Olika åsikter är mångfald. Om man tror att åsikter hör samman med hudfärg, religionstillhörighet eller sexuell läggning kan man göra som UR började göra år 2015. Företaget frågade ut sina anställda om vad de trodde om den religiösa och sexuella mångfalden på arbetsplatsen. Givetvis kallades det varken registrering eller kartläggning. Givetvis kan man hitta på en vacker benämning, men det är inte svårt att se paralleller till DDR, där allsköns skvaller om kollegor samlades in och registrerades. Och själva grundförutsättningen, att åsikter har med sexuell läggning eller religiös tillhörighet att göra, bär med sig en doft som inte kommer från den fina världen.

I ett avseende är det dock lätt att konstatera att UR inte alls uppfyller mångfaldsmålet. Företaget har mellan 230 och 300 anställda. Antalet varierar beroende på att många är korttidsanställda. Men en sak har de gemensamt. Bortsett från fem eller sex personer arbetar de alla i Stockholm. Och den här historien handlar om hur en av de fem, med annan dialekt, i en annan åldersgrupp än de flesta andra anställda och med åsikter som han åtminstone är ensam om att yttra högt, blir utfrusen och får lämna det mångfaldsivrande företaget.

Ett inställt program

Per-Axel Janzon var reporter på UR, en av de få på den lilla redaktionen i Malmö. Han har genom åren gjort många engagerande reportage, inte väjande för svåra frågor. I maj månad i år fick han i uppdrag att arbeta med höstens programserie om normkritik. Per-Axels idé var att intervjua en mängd människor, där både kritiker av och förespråkare för normkritik skulle få komma till tals. En av de personerna var jag. I ett mail till sin chef berättade Per-Axel:

Jag började med att läsa på. Jag läste delar av Kamalis rapport från 2004, ett par artiklar av Paulina de los Reyes, Dan Korns bok ’Rasister det är vi allihopa’, Johan Lundbergs ’Det sista museet’, Qaisar Mahmoods ’Halva liv’, Fredrik Agells artikel i Respons om Identitetspolitikens rötter i motupplysning och postmodernism, ett intressant kapitel om strukturell diskriminering i regeringens långtidsutredning 2015, artiklar om, och i något fall av, Judith Butler, Edward Said och Frantz Fanon, och diverse andra debattartiklar i ämnet. Jag pratade med Paulina de los Reyes, Fredrik Agell, Johan Lundberg, Qaisar Mahmood, Ann Heberlein och Dan Korn. Jag sökte förgäves Diana Mulinari som jag också läst en artikel av.

Vi bestämde möte för intervjun. Den skulle ske i Stockholm när Per-Axel ändå skulle dit för att intervjua professor Paulina de los Reyes, som bland annat forskar om postkolonial feminism och intersektionalitet. Men det blev ingen intervju. I stället fick jag ett meddelande från Per-Axel att han hoppat av projektet. Hans idé var nämligen att också intervjua personer i UR:s egen företagsledning om hur de ser på att normkritik skrivits in som mål i mångfaldsplanen. De första reaktionerna från ledningen var positiva. VD sa att det var ett ”intressant” förslag, projektledaren tyckte det var ”jättebra”. Men så kom besked från en annan avdelning inom UR att företaget under inga omständigheter ville gå med på sådana intervjuer. Det som framträder tydligt är att normkritiken inte tål kritik. Per-Axel skrev till mig:

Eftersom mitt upplägg var att just, i normkritisk anda, vända blicken mot den egna verksamhetens normer och värderingar så faller alltihop. Jag har därför sagt att jag inte kan fortsätta att jobba med projektet. Inte när mitt eget företag saboterar min journalistiska verksamhet.

Vems normer?

Normkritik låter så enkelt. Det är kritik mot normer. Det ser så bra ut, men i vårt samhälle är de normer som normkritiken brukar kritisera inte längre norm. Alla politiska partier utom Sd deltar i Prideparader. Är det då normkritik att vara homofob? I ett land där försvarsmakten delar ut handböcker om hur kön är en social konstruktion, måste det väl rimligen vara normkritik att försvara gamla könsroller? I ett företag där normkritiken har blivit norm, måste det väl vara normkritik att vara motståndare till normkritiken? Det är här någonstans i resonemanget det blir så uppenbart att själva begreppet normkritik i sig är en social konstruktion och en fullständigt meningslös sådan. Vi människor är normsökande varelser. Vi behöver normer för att ordna tillvaron, för att vår verklighet inte ska bli för krånglig. När vi därför utmanar gamla och förlegade normer ersätter vi dem omedelbart med nya. Att i vår tid kritisera normer som har varit ute ur bilden i flera årtionden är därför inte det minsta radikalt eller nytänkande.

Per-Axel berättar för mig om en temadag om mångfald som UR hade på Filmhuset, där filmkonsulenten Baker Karim kritiserade ett produktionsbolag som UR anlitat, därför att de lät vita intervjua mörkhyade. Vita vet för lite om mörkhyade för att kunna göra detta, enligt Karim. Den ende som ifrågasatte detta var Per-Axel. Han minns inte vad Karim svarade, men i den intensiva applåd Karim fick för svaret anade han mer än uppskattning för vad Karim sade. Det handlade också om utfrysning av den obekväme som ställde obehagliga frågor.

Vi människor behöver något att hoppas på, ett mål att kämpa för, en dröm som vi vill ska gå i uppfyllelse. Vad händer när det vi kämpat för redan inträffat? ”Sällhet är att blomstra, inte att ha blomstrat”, som Thomas Hobbes uttryckte det redan på 1600-talet. Detta var ett ämne som under 1990-talet mycket sysselsatte den märklige litteraturvetaren, sociologen, filosofen, fotografen, samhällskritikern med mera Jean Baudrillard (1929-2007). Han hade själv varit aktiv på barrikaderna 1968, men 1990 menade han att allt man i ungdomlig revolutionär yra slagits för redan uppfyllts. Alla fjättrade hade befriats. Allt var möjligt. Vad gör vi då? Baudrillards svar var att vi låtsas. Vi vill inte att kampen ska vara över. Därför kör vi på som vi brukat, inbillande oss själva att vi kämpar för höga mål. Kommer då någon och påpekar att kejsaren är naken, blir vi inte glada.

Baudrillard visade på ihåligheten i det postmoderna tänkandet, som han själv var en del av. Postmodernisterna menade att allt var en ”berättelse”, att det inte fanns en fastslagbar sanning, utan bara olika diskurser. Men när det blir en sanning att det inte finns någon sanning, då rasar ju hela teoribygget! Postmodernismen fungerar därför bara i underläge. I samma stund som dess lära blir allmänt vedertagen förbyts den till sin egen motsats. Denna sjuka har drabbat det svenska samhället med full kraft de senaste åren. När allt är offentligt, blir plötsligt allt privat. När allt kan uppfattas politiskt, är inget längre politiskt. När antirasism blir en dogm som går ut på att räkna människor utifrån deras hudfärg, blir det rasism. När allmänrådande åsikter, värderingar och handlingar kan avfärdas som en ”vithetsnorm” blir själva avfärdandet också en vithetsnorm.

Självklart har du rätt till din fria åsikt

Vad det handlar om är i stället att vi gör det Baudrillard påpekade redan för 26 år sedan. Vi simulerar frigörelsen. Vi inbillar oss kampen. Men varför gör vi det? I ett företag av UR:s storlek är det ganska lätt att förstå. I alla företag finns inre motsättningar, konkurrens, smågräl och annat som man måste försöka överbrygga för att hålla ihop verksamheten. Det bästa man kan göra för att skapa sammanhållning är att hitta ett gemensamt mål att sträva mot, som ger arbetet mening. Ur det perspektivet är det givetvis bara en fördel att det gemensamma målet är en tom floskel, eftersom det är så lätt att enas om något alla kan hålla med om.

Men vad gör man då när någon kommer och påpekar tomheten i de höga målen? Vad gör man mot den som förstör glädjen med att påpeka att silvret i själva verket är billig alpaca, den som lyser med lampan i de smutsiga hörnen, den som upptäcker att det står ”Made in Taiwan” i botten på den etruskiska vasen? En besvärande tystnad utbreder sig. Det liksom kliar över hela kroppen och gruppen reagerar med att försöka fösa ut den obehaglige, så att festen kan fortsätta. Så kan den våldsamma applåden på mångfaldsdagen tolkas. I ett mail till Per-Axel uttrycker en av hans chefer detta med följande ord:

Om en anställd inte accepterar att företaget har en annan uppfattning än medarbetaren och markerar detta vid upprepade tillfällen måste företaget sätta en gräns för detta. I synnerhet när åsiktsskillnaden både påverkat verksamheten, kvaliteten i arbetet och arbetsklimatet. Alla har vi rätt att tycka till om något och att uttala detta men att det ska påverka innehållet i arbetet eller klimatet på arbetsplatsen det är att gå för långt. Som medarbetare på UR förväntas du att utföra dina arbetsuppgifter inom ramen av anställningen och att följa de policys som företaget bestämt i en viss fråga. - - - Under samtalet 25 augusti informerade du oss ett flertal gånger om att du kommer att ’motverka UR:s mångfaldsarbete’. En formulering jag finner rigorös och högst anmärkningsvärd. Skulle den också i ditt framtida agerande sättas i verket och bli reellt vill vi redan nu påpeka att ett sådant agerande inte är förenligt med anställningsavtalet och skulle kunna leda till att företaget väljer att skilja dig från anställningen.  Självklart har du rätt till din fria åsikt. Men jag vill poängtera att du i din roll som anställd förväntas att tillvarata UR:s intressen, främja denna verksamhet och inte störa eller påverka UR:s verksamhet och dina kollegors arbetssituation.

Per-Axel fick sitta hemma i tre veckor utan något att göra, men med full lön. Så kom det möte den 25 augusti som hans chef nämner ovan. Det ägde rum i Stockholm och då försökte man få Per-Axel att hålla tyst om vad som skett, mot att han skulle förbli anställd. E-mail utbyttes mellan honom och olika personer inom företaget. Per-Axel skriver att stödet för honom har varit obefintligt. I ett mail till en chef påminner han om UR:s tidigare haveri på identitetspolitikens hav:

Tidningarna har också skrivit om hur UR satt in en platsannons som utesluter människor som saknar hudpigment. Många har, med rätta, undrat: Vad håller dom på med? Inte blir det bättre av att det faktiskt inte är helt okänt att man försökt ta reda på vilka sexuella minoriteter och religioner det fanns på företaget. - - - För min egen del tyckte jag dessutom att trovärdigheten kunde ifrågasättas eftersom företaget i sina styrdokument slagit fast att begreppet normkritik ska omfattas och tillämpas av alla på företaget. Eftersom begreppet är starkt kopplat till teorin om strukturell diskriminering (det handlar alltså inte om att vara kritisk mot normer sådär i allmänhet) så kan detta ses som ett rent ideologiskt ställningstagande. Hur kan man göra kritiska program om något som man redan bestämt är jätteviktigt och bra? Därför drog jag slutsatsen att det enda sättet att rädda trovärdigheten var att i normkritisk anda ställa frågan om den egna verksamhetens normer. Frågan kan sammanfattas såhär: Vad händer när normkritiken blir normen? Och den besvaras på ett för UR kritiskt sätt av Ann Heberlein i en av mina intervjuer. Att inte bemöta henne skulle vara helt bisarrt.

Jag har alltså en helt annan uppfattning än dig om vad som hotar företagets trovärdighet. Det är inte att jag intervjuar någon på företaget. Det är att man riskerar att lyssnare ställer frågor som: ’Jamen varför berättar dom inte nåt om den där rasistiska platsannonsen som dom själva satte in’?

När jag slutligen träffade Per-Axel Janzon var våra roller ombytta. Det var inte längre han som ville intervjua mig, utan jag som intervjuade honom. Det skedde samma dag som han gjort sin sista arbetsdag på UR. Han och företaget har kommit till en överenskommelse, som innebär att han inte längre arbetar där. På vilka villkor har inga andra än Per-Axel och UR med att göra. Per-Axels mobiltelefon ringde oavbrutet. Många ville privat visa honom sitt stöd, även om de i tjänsten hukade under ledningens åsikt. Visst vill alla ha mångfald, men bara en viss form av mångfald.

Dan Korn är författare och folklivsforskare.

 

Utbildningsradion har erbjudits att kommentera artikeln och har lämnat nedanstående kommentar. Före publicering har artikeln justerats i enlighet med de påpekanden som UR gör i sin kommentar.

Vi vill ogärna gå in och bemöta eller kommentera enskilda fall, dock kan vi konstatera att vårt arbete kring mångfald engagerar och att det finns många olika åsikter. Per Axel är en av många röster och detta är hans berättelse.

Vi vill bara förtydliga att temadagen som du nämner i din text i själva verket var en utbildningsdag i mångfaldsfrågan för att bredda kunskapen i ämnet och därmed med bli bättre på det speglingsuppdrag som står i vårt speglingsuppdrag.

Vi vill också påpeka att uppgiften i din artikel om att Baker Karim stoppat ett produktionsbolag hos oss, inte stämmer. Beslut om hur vi samarbetar med externa bolag tas av våra redaktioner.

Pernilla Angelin, informations- och presschef, UR