Kommunism mot kulturvänstern | Nordfront.se


KOMMUNISM. Frank Baude lämnade år 2014 Kommunistiska Partiet, ett parti han varit ordförande för i 28 år. Här kommenteras valda delar av Proletärens intervju med Baude.

Frank Baude.

För en gång skull känner jag ett behov av att förtydliga min egen position i en artikels början, då det innehåll som följer annars kan sättas i fel kontext. Jag är antikommunist och, i alla fall till stor del, elitist. Jag anser att marxism och dess klassanalys leder till felaktiga slutsatser och antimänskliga system om de ligger till grund för en framgångsrik politisk rörelse. Med detta sagt skulle jag dock även mena att förutom hos oss nationella är det i princip bara hos den yttersta vänstern som det idag pågår något faktiskt politiskt tänkade. Den vänsterliberala mittfåran som dominerar det politiska livet sedan årtionen tillbaka är helt ointressant avseende analyser och ideologi, kvävt av den så kallade åsiktskorridoren. Detta leder oss till ämnet.

En artikel i Proteläten publicerades 14 juli 2016 med rubriken ”Frank Baude 80 år – ‘Klassfrågan måste stå främst'”. Artikeln, i form av ett samtal mellan den forne kommunistledaren Frank Baude och Kommunistiska Partiets nuvarande partiordförande Robert Mathiasson, bjuder på svidande kritik mot kulturmarxismen.

På frågan om varför Baude lämnare partiet säger han bland annat följade.

Partiet hade under en tid förfallit i den postmodernism som växte fram under 1980-talet och som sedan lavinartat växt till sig inom vänstern i Europa och USA. Postmodernismens kärna är att man överger klassbegreppet och söker sig till identitetspolitik. För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk.
För ett revolutionärt parti kan det inte vara något att hänge sig åt, de här olika grupperingarna. Där måste klassfrågan stå i spetsen och man ska helt koncentrera sig på att vinna arbetarklassen. Naturligtvis motsätter inte det att man kan vinna enskilda individer ur medelklassen för socialismens idé och de är naturligtvis välkomna, men arbetarklassen måste vara det centrala. Och tyvärr var det vissa frågor som partiet misskötte genom att hänge sig åt identitetspolitik och av rädsla för att inte stöta sig med vissa grupperingar tog man inte upp bristerna i denna politik på ett korrekt sätt.

Han utvecklar sin kritik gällande politisk korrekthet:

Tyvärr så stämmer det. Att vara politiskt korrekt i den meningen att inte våga bryta vissa tabun utan hellre släta över och inte prata så mycket om det. Jag tycker fortfarande att det är vissa frågor som man borde kunna ta upp på ett helt annat sätt.

Man kan förstå Frank Baude.

Detta är en blanding av klarsyn och naivitet. Att försöka ena mindre intressegrupper i form av HBTQ-förkämpar, feminister, muslimer, afrikaner, miljöaktivister, antirasister och så vidare är dömt att misslyckas då den enande faktorn är en gemensam fiende i majoritetssamhället. Maktkamp mellan grupperna blir resultatet och man tvingas som samlande kraft – exempelvis etablerad media – välja sida. Vilka är viktigast, bögarna eller muslimerna? De som får stryka på foten kan hoppa av kampen mot majoriteten eller byta sida.

Baude har alldeles rätt i att en klassidentitet kan ena så många fler människor i en effektiv kamp. Han har däremot fel i sin uppfattning att klass skulle vara en viktigare faktor än ras, kultur, religion eller, i extrema fall, ens sexualitet. Dessa människor kommer aldrig ena sig i en klassbaserad kamprörelse. Ironiskt nog hade den gamla vänstern varit ett större hot mot systemet i det gamla homogena Sverige där den generöst definierade arbetarklassen hade en gemensam raslig, kulturell och religiös identitet. Enighet inom klassen hade varit så mycket lättare att åstadkomma under de omständigheterna. Å andra sidan var det dåvarande Sverige inte svårt smittat av sjukdomar som kulturell judaisering, globalism och massinvandring och därför tämligen välmående och ointresserat av klasskamp.

Baude ger ett ytterligare exempel på politisk korrekthet:

Ett exempel är när det diskuteras att vinna fler invandrare från till exempel Mellanöstern och Nordafrika till partiet och att vi ska nå dessa just i egenskap av invandrare ute i förorterna. Det tror jag inte att vi kan. De invandrare vi kan nå och som vi ska arbeta för att nå är ute på arbetsplatserna, där vi möts som klasskamrater.

Den som lever i dagens Sverige kan inte undgå att se den världsbild han målar upp som förlegad. Det är sant att de bryr som föga om kommunism ute i förorterna, men vem tror egentligen att de kan assimileras genom att de börjar arbeta?

Frank Baude har tydligen kritiserat feminismen inom partiet. Mathiasson säger att ”För min del ser jag det som självklart att kalla mig feminist. Jag ser inte feminismen som en ideologi utan som synonymt med att vara för jämställdhet mellan könen.” Baude svarar:

Om du har den uppfattningen så är du ju inte ensam, du delar den med Fredrik Reinfeldt och Gudrun Schyman. De kallar sig också feminister med samma motivering. Men det har ingen bärighet i den kommunistiska traditionen att kalla sig feminist.

Jag är självklart för jämställdhet mellan könen, inget snack om saken, men det är inom klassen man ska söka den jämställdheten och det är arbetarkvinnornas krav som måste vara det centrala i den politiska verksamheten. Tjatet om övertron på patriarkala strukturer, där man överallt ser det patriarkala förtrycket, då jämställs män i arbetarklassen med kapitalistklassens förtryck i allmänhet.

Identitetspolitik kommer återigen på tal, vilket givetvis är oundvikligt. En man så grundad inom den marxistiska teorin som Baude kan naturligtvis inte acceptera att klassfrågan blir intersektionell och underställs andra frågor. Detta är dock dömt att hända när de som intresserar sig för vänsterpolitik för dess destruktiva potential egentligen vill driva sina intressegruppers frågor:

Det du pratar om är det jag inledde med identitetspolitiken – feminismen, den mångkulturella antirasismen, HBTQ-gängen och andra. Man måste givetvis vara smidig och inte nödvändigtvis gå på stenhårt i polemiken när någon företräder felaktiga uppfattningar. Men jag tror att man ska passa sig för att låta dem florera inom partiet och göra sig breda.

Jag är mot att partiet deltar i Pridefestivalerna. Människors sexualitet är en privatsak, men sexualiseringen i det här samhället blir så in i helvete grov, inte minst i Pridetågen.

Jag tycker att Baude förtjänar en eloge för det sista uttalandet. Sexualitet hör det privata till. Sexualiseringen av samhället är oerhört destruktiv och demoraliserande. Pride är en tydlig manifestation av denna dekadens. Acceptans för porr och promiskuitet är andra sådana manifestationer som inte nödvändigtvis måste förbjudas, men i alla lägen ska ses som socialt oacceptabla.

Nationalbolsjevism kanske är vägen framåt för kommunisterna?

Baude har följande kommentarer om Sverigedemokraternas utsikter och agerade:

SD har inga direkta kärnfrågor förutom utlänningsfrågan. Men jag tror att den bilden kommer att förändra sig.Ett tecken på det var när värdlandsavtalet togs upp i riksdagen. Då kunde SD, om de gjort gemensam sak med Vänsterpartiet, ha sett till att avtalet sköts upp ett år. Men SD backade ur. Varför? Det var de där knätofspolitikerna med talmannen Söder i spetsen som under någon sorts falsk nationalism är emot Nato. Men om SD ska bli regeringsdugliga så får de göra upp med den där lite korkade 1800-talsnationalismen.

Ingenting ser ut att ändras till nästa val. Socialdemokraterna har på intet sätt radikaliserats, borgarna är som de är och SD ligger kvar på sina 15-20 procent. Om borgarna vill få till en regering efter valet så får de acceptera SD. Som SD:s ekonomiskpolitiske talesperson, Oscar Sjöstedt, en handelsutbildad och pragmatisk typ som vet hur tongångarna går inom kapitalistkretsarna. Och det var väl det som gjorde att de backade ur det där med värdlandsavtalet eftersom storföretagen säger att det är klart att vi ska ha Nato.

Baude får halvt rätt igen. SD representerar en falsk nationalism. Nation, från latinets natio, har betydelsen födsel, eller i vidare mening ras, art, stam, ordagrant ”det som har fötts”. En nation är således i främsta hand en biologisk skapelse som medlemmarna föds in i. Flaggor, traditioner och annat som SD pysslar med är de yttre kännetecknen och inte nationens inre kärna, utan vilken de blir värdelösa i politisk mening. 1800-talsnationalismen tog möjligen det gemensamma ursprunget för givet, men det är inte gott nog i dagens värld där konflikytorna alltmer handlar om ras och inte landsgränser. 1900-talets rasliga nationalism med representanter som Adolf Hitler är den korrekta grunden för 2000-talets nationalism.

SD skämde ut sig i frågan om NATO och anslöt sig till sidan som arbetar för ockupation av främmande makt. Det är givetvis ingen nationalistisk hållning att sälja ut sitt folks oberoende. Skulle SD resonera så att Sverige har antingen NATO eller Ryssland att välja mellan bör ju Ryssland, ur socialkonservativ synvinkel, vara det bättre valet.

De nebulösa ”storföretagen” vill ha globalisering för att maximera tillgången till producenter och konsumenter och att utöka NATO är gynnsamt för att åstadkomma detta. Detta är en del av pusslet. Judiska maktgrupper som vill bekämpa Ryssland, judiska storbanker som blir än mäktigare av globalisering och judisk media, exempelvis DN, som krigshetsar mot Ryssland för att få med gemene man på tåget nämns inte av Baude. Med tanke på SD:s judiska kopplingar och proisraeliska hållning kan de spela en avgörande roll. Valanalysen är troligen korrekt, en borgerlig regering med SD :s stöd är rimlig att anta.

Jag rekommenderar läsarna att ta del av hela intervjun. Min slutsas är att vi kan respektera Frank Baude, dels för att han är en ärlig fiende som presenterar marxismen utan påklistrad humanism men framför allt kan vi unna honom en viss respekt för att han är en besegrad fiende. Det finns ingen som helst plats för den gamla vänstern på 2000-talet, rörelsen är kuppad av inbördes stridande intressegrupper och klassanalysen är hopplöst förlegad. Kommunismens idéer innebär inget hot, varken för etablissemanget eller den växande nationella rörelsen.

Kommunisten har en fördel framför liberalen och den är att han är van att tänka i kollektiva termer. Konflikt mellan klasser och organisering, ”vi och dem”, förefaller naturligt. Ifall kommunister kan vakna upp och inse rasfrågans primära betydelse och det judiska inflytandet är steget till nationalsocialismen långt ifrån oöverkomligt, något som historiskt också visat sig vara fallet.