750 år i helvetets och paradisets tjänst | Erland Sellberg


Dante Alighieris skildring av helvetet, skärselden och paradiset i ”Den gudomliga komedin” har visat sig ha universell bäring, men den skrevs i stor utsträckning som en uppgörelse med samtidens kyrkliga och politiska intrig­makare i Florens. I dagarna är det 750 år sedan Dante föddes.

Dante mellan skärseldsberget och Florens, hållande ”Den gudomliga komedin” i sin hand, målning av Domenico di Michelino, 1465.

Just i dagarna kan vi celebrera 750-årsdagen av Dantes födelse i Florens 1265. Vi vet inte exakt datum men enligt honom själv kom han till världen i tvillingarnas tecken, alltså från slutet av maj till ungefär midsommar. Obestridligen hör han till giganterna inom litteraturens historia, beundrad både för sitt språk och för sin förmåga att sammanfatta livets stora ämnen.

I Sverige är Dante i bästa fall känd för två saker: att han åtrådde och besjöng sin Beatrice och som författare till den grandiosa ”Den gudomliga komedin”. Även om få har läst denna ens styckevis, finns hos många en insikt om verkets kanoniska karaktär.

Dante går egentligen inte att begränsa till en viss sfär. Han skrev renodlade kärleksdikter men också verk där han band samman sin diktarådra med filosofiska eller politiska reflektioner.

Annons

Att läsa och förstå Dante innebär att man måste bli förtrogen med sam­tidens kyrkliga och politiska ränksmidare som fanns överallt, i varje gathörn i Florens, men också med den akademiska debatten som fördes i Europas då ännu fåtaliga lärosalar.

Då Dante traskade runt i sin barndoms Florens såg han en stadsbild präglad av uppslitande motsättningar. Det halvannat sekel som föregick Dantes födelse hade präglats av konflikter mellan familjer eller större fraktioner. Vi brukar tala om detta som en kamp mellan påvens anhängare, guelfer, och kejsarens ghibelliner. I verkligheten var bilden mer komplicerad.

Ofta förekom olycksdigra svek som då den förnäme Buondelmonti bröt ett äktenskapskontrakt och gifte sig med fel dam, varpå han strax blev mördad av den försmådda släkten.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

Med detta växte Dante upp och han låter alla inblandade dyka upp i ”Den gudomliga komedin”. Den som lär ha bestämt mordet var den inflytelserike Mosca som lakoniskt konstaterade att vad som gjorts inte kunde bli ogjort utan krävde vedergällning. Orden upprepas hos Dante och i vandringen ner genom helvetets kretsar spanar han ­efter alla som likt Mosca bidragit till Florens olycka.

Dante får strax veta var Mosca och de andra befinner sig: ”Ibland de själar som är svartast dväljs de; mot botten drar dem skilda synder. Stiger du ned så djupt, får du dem möta”! Långt ner i helvetet möter Dante en ömklig Mosca och denne medger att det var han som hade sått den ”onda sådden för Toscana” till vilket Dante fogade att han därtill hade sått ”döden för sitt släkte”. Här i helvetet finns alla som Dante ansåg genom girighet, vällust och andra synder hade skadat Florens. Det svikna äktenskapslöftet var bara en länk i en lång kedja av konflikter mellan familjer som räknades som guelfer eller ghibelliner. Efter ett förintande slag 1260 fördrevs guelferna från Florens. Så var ­läget då Dante föddes men redan två år senare var det tvärtom; nu var detghibellinarnas tur att fly. Alla måste anpassa sig till denna brutala turbulens. Dante lyckades och fick olika uppdrag i staden. Men som en av dess priorer blev han utsatt för det politiska vinddraget. Även om han hörde till guelferna hamnade han på kollisionskurs med den sida bland dessa som kom att kallas de svarta och där den nya påven Boni­fatius VIII hade ett markant inflytande.

Det ledde till Dantes fall och landsflykt. Han hotades med avrättning om han återvände. Påven hamnade följdriktigt långt ner i helvetet där han som ”fursten över vår tids fariséer” framträdde i den åttonde kretsen bland alla simoniter. Där fanns också en av Bonifatius företrädare som i likhet med alla förtappade som straff finge se in i framtiden och då Dante kom emot honom där han hängde upp och ned, trodde han i sitt omtöcknade tillstånd att Dante var Bonifatius fastän denne skulle dö först tre år senare: "Har du så snabbt fått nog av rikedomen / för vilken ej du skydde att bedrägligt röva den sköna som du senare har skändat?”

De sista orden avser Dantes över­tygelse att påven hade förvärvat sin stol genom att tvinga eller lura sin företrädare den – för ovanlighetens skull – fromme Celestinus att abdikera.

Dante tillbringade därefter nästan två decennier i landsflykt innan han 1321 dog i Ravenna. Det var naturligtvis en personlig tragedi men den tvang h­onom att i fortsättningen lägga all kraft på skrivandet och han nödgades att söka hjälp av andra, inte alltid så lätt som han själv uttrycker under vandringen i paradiset: ”Du kommer att få erfara hur andras bröd smakar bittert och de steg är tunga som leder upp och ned för andras trappor.”

Dante träffar den kätterske Farinata degli Uberti under sin färd genom helvetet, illustration av William Blake, 1824-27.

Bonifatius kom att med bullan ”Unam sanctam” 1302 tillspetsa motsättningen mellan kejsaren och påven om var den högsta makten låg. Påven deklarerade sin absoluta supremati; att erkänna denna vore för alla kristna nödvändigt för frälsningen. Dessutom slogs fast att båda svärden, såväl det andliga som det världsliga låg i påvens händer. All världslig makt skulle enligt bullan vara underordnad påvens överhöghet; denne i sin tur hade endast att svara inför Gud.

I Dantes ögon var detta att besudla kyrkan som inte skulle vara av världen. Inte undra på att påven fick en plats långt ner i helvetet. Dante kunde se ­Bonifatius som orsak till sin egen olycka men han återkom också till själva sakfrågan i ett större arbete som skilde sig från de mesta annat som flöt ur Dantes penna: Det var en sammanhållen, mer skolastisk traktat och dessutom på latin, ”De monarchia” (cirka 1310–1315). Här är diktaren längre bort.

Dante argumenterar utifrån den aristoteliska filosofin och hävdar att alla människor strävar mot ett gemensamt mål. För att ingen maktkamp ska uppstå är det nödvändigt att all makt utgår ifrån en enda, alltså kejsaren som i sig inte har någon ytterligare makt att sträva efter. Viktigt var att Dante med emfas motsade budskapet i påvens bulla och hävdade att kejsaren svarade direkt inför Gud och inte inför kyrkan eller påven.

Kyrkans makt härleddes enligt Dante heller inte från påven utan från Guds ord, alltså Bibeln, och med hetta argumenterar Dante för att kyrkan därför skulle styras av ett koncilium, en åsikt som då inte var ovanlig.

Dante låter den antika litteraturen bli till bevis för den romerska statstankens legitimitet och ytterst ett uttryck för Guds vilja. Därmed kunde också Kristi död bli ett offer för människornas synder.

Dantes storhet vilar mycket på förmågan att på olika nivåer och i olika sammanhang vidga perspektiven från det närliggande och personliga till mer allmänna och filosofiska dimensioner. Hans oförlösta kärlek till Beatrice är ett sådant exempel. I våra dagar skulle vi betrakta en kärlek utan fysisk närhet som frustrerande och olycklig. Så icke för Dante. Om sin hustru och sina barn berättade han ingenting medan han lyfte upp kärleken till Beatrice till en sublim nivå. Det är inte vardagen han beskriver, det finns alltid ett högre mål antingen han skriver dikter eller mer teoretiska framställningar. Ibland glider genrerna samman.

Redan i sitt tidigaste arbete ”Vita ­nuova” (cirka 1293) skriver Dante om den åtråvärda kvinnan och kärleken som något himmelskt och att den som ser henne i sitt inre blir så bestrålad genom Guds försorg av hennes godhet att han också blir god.
Detta låter läsaren ana nyplatonska tankegångar och sådana bekräftas också i Dantes filosofiska huvudarbete, ”Convivio” (1304–1308) som för ett par år sedan utgavs i en utmärkt svensk översättning. Verket tillkom under Dantes första år i landsflykt.

Dante träffar Beatrice vid Santa Trinita-bron i Florens, målning av Henry Holiday från 1883.

Beatrice hade dött redan 1290 men några år senare påstår sig Dante ha sett en ung kvinna i ett fönster och fattat kärlek till henne. Vi vet inte hennes namn; Dante kallar henne ”la donna gentile”, den ädla kvinnan. Hon blir huvudpersonen i ”Convivio” som den personifierade filosofin ungefär som Boethius en gång hade gjort då han sökte tröst av Philosophia. Nu var det inte så mycket tröst skalden sökte, utan snarare vägledning till den stora frågan, vilken roll förnuftet och filosofin hade i människans strävan mot Gud och evig lycka?

Dante kunde sin filosofi. Han var väl förtrogen med skolastikens användning av Aristoteles och hänvisade här till de flesta av Aristoteles skrifter som då nyligen hade nått kristenheten på latin. Även om Dante i huvudsak höll sig till Thomas av Aquinos kommentarer var han självständig; möjligen drogs han alltså till en mer nyplatonsk tolkning av Aristoteles som Thomas egen lärofader, Albertus Magnus hade gjort.

Thomas hade ansett förnuftet som viktig och förenlig med teologin och tron men med den begränsningen att detta aldrig kunde leda till människans enda mål, frälsningen och den egentliga lyckan utan endast stimulera och hjälpa människan. Albertus hade däremot formulerat samma avvägning på ett sätt som medgav förnuftet och därmed filosofin en möjlighet att leda till en mänsklig lycka, låt vara av en lägre och mer världslig grad än den himmelska.

Till synes anslöt sig Dante till Thomas synsätt då han i flera fall betonade vårt förnufts begränsningar men å andra sidan finns ställen i ”Convivio” där han blir mer poetisk och åter betonar att då vi beskriver den åtrådda kvinnans skönhet ser vi ytterst Gud själv.

I den inledande dikten (canzonen) hade Dante besjungit kvinnan; i den utförliga följande kommentaren talar han i stället om att kvinnan är filosofin och visheten och att denna utstrålar Guds skönhet och godhet.

Det är fåfängligt att försöka finna de exakta gränserna mellan ställen där Dante blir konkret och avser att tolkas så och där han använder konkreta företeelser och människor i sin strävan att förstå världen och människans lott.

Inte långt därefter påbörjar Dante ­arbetet med ”Den gudomliga komedin”, som så genialt smälter samman allt, stort som smått, världsligt som andligt, och historien med nuet till en helhet. Det är symboliskt att Dante först låter sig ledas av Vergilius men då han kommer upp till paradiset blir det Beatrice som får leda honom närmare Gud. En av alla de forskare som ägnat sig åt att förstå och analysera Dante säger träffande om denne: ”Everything about him bears the true mark of greatness”. Så är det.

Läs även