Ambassadören om Trump: "Kan inte ändra på allt”


Azita Raji. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Det är en imponerande kvinna som tar emot i det amerikanska residenset – Villa Åkerlund – i Stockholms diplomatkvarter. Liten och nätt, och med en pondus och utstrålning som talar om att det här inte är en person man sätter sig på. Azita Raji utsågs till ambassadör i Stockholm redan i oktober 2014, men en bojkott i den amerikanska senaten ledd av den förre presidentkandidaten, republikanen Ted Cruz, försenade utnämningen med nästan 18 månader.

Händelsen var en reaktion på president Barack Obamas uppgörelse med Iran, och Azita Raji har i tidigare intervjuer gjort tydligt att hon är trött på att prata om den. Inte heller har hon reagerat med någon större entusiasm när hon fått frågor av reportrar om hur det känns att vara den första kvinnliga amerikanska ambassadören i Sverige, eller för den delen den första amerikanen född i Teheran som blivit ambassadör överhuvudtaget. Svaren har oundvikligen varit olika varianter på att hon inte direkt ”reflekterat över det”, så jag lämnar de frågeställningarna därhän.

Då är Azita Raji betydligt mer road av att prata om hur de första sex månaderna i Sverige förvånat henne. Stockholm är en stad med imponerande mängder konst och fantastiska konstmuseer, och hon säger att hon inte riktigt hade insett inom hur många områden vårt land är världsledande.

Annons

– Jag har faktiskt tänkt en hel del på det. Jag växte upp i Mellanöstern och i Europa och hade varit i Sverige flera gånger innan jag blev utnämnd, men det som överraskat mig mest är det stora antalet områden ni haft framgångar i. Alla känner till Abba och Ikea, och eftersom jag kommer från Silicon Valley visste jag hur bra ni var på innovationer, men det är ju så mycket mer.

– Musik till exempel, där ni är nummer ett i världen på att exportera popmusik per capita. Handel, där 50 procent av er BNP kommer från export, två tredjedelar av er energi är förnybar, ni rankas ständigt i topp på olika innovationslistor. Taget var för sig är det imponerande, men sammantaget är det fantastiskt, säger Azita Raji och förklarar att hon verkligen känt sig välkommen i Sverige. Att människorna kanske är lite reserverade först, ”men det kan jag också vara, det är något jag försökt arbeta bort under mina år i USA” och att hon känner att hon redan fått vänner för livet.

Azita Raji. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

USA är ett gigantiskt mänskligt experiment.

Stäng

ALLT OM USA-VALET – viktigaste nyheterna och analyserna om USA-valet direkt i mejlkorgen

Azita Raji föddes som sagt i Teheran. Det var 1960-tal och Iran styrdes av den västerländskt inriktade shahen Mohammed Reza Pahlavi. Hon växte upp i en välbeställd familj, mamma var konstnär och pappa affärsman, och de reste ofta till Europa på semester. Som 13-åring skickades den unga Azita till Schweiz för att gå på internat, och det var också där hon befann sig när revolutionen bröt ut 1979.

Mamman och den yngre brodern tog ett plan till USA, och pappan flög till Europa för att gå på dotterns studentexamen och ta med henne till USA där familjen slog sig ner. Det är alltså en ambassadör med invandrarrötter som nu ser hur republikanernas presidentkandidat Donald Trump till stor del bygger sin kampanj på tal om att stoppa invandringen. Azita Raji är övertygad demokrat, och arbetade som vice finanschef för Obamas kampanj i återvalet 2012.

– Låt mig först bara ta ett steg tillbaka och säga att USA är ett land som bygger på invandring och gemensamma värderingar och att de allra flesta amerikaner värdesätter det. USA är ett gigantiskt mänskligt experiment, ett sätt att se om det går att bygga ett land baserat på jämlikhet, tolerans och likhet inför lagen. Det har inte varit perfekt, men det har varit ett väldigt framgångsrikt experiment.

Men håller du med om att invandring diskuteras på ett helt nytt sätt i USA nu, där människor säger saker som var otänkbara tidigare?

– Absolut.

Så vad tror du det är som har lett till Donald Trumps framgångar?

– Det är en fråga jag ställer till mig själv varje dag och jag tror inte att det finns något enkelt svar. Men jag måste ändå säga att jag tycker att det är bra att medborgarna är aktiva och engagerade i den politiska processen. I en demokrati ser man ibland åsikter och värderingar som man inte håller med om, men det är viktigt att ställa frågor om vilka vi är och vad vi tror på som nation. Jag vill hellre att människor är med och diskuterar än att de inte bryr sig.

Azita Raji. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Det är välkänt att du är Demokrat och i Sverige är det många som oroas över vad som kommer att hända om Trump skulle bli president. Vad vill du säga till dom?

– Att Sverige och USA har ett förhållande som sträcker sig 375 år bakåt i tiden, och under perioder har vi haft regeringar där relationerna inte alltid varit så positiva som de kunnat vara. Men våra band har aldrig varit så starka som nu. Vi delar värderingar och synen på demokratiska institutioner, och det kommer inte att förändras.

Det var ett diplomatiskt svar.

– Men det är min sanna åsikt. Vi har dessutom ett politiskt system i USA där de olika politiska instanserna håller koll på varandra. Det gör att en enda person – på gott och ont – inte kan komma in och ändra på allt till 100 procent. Det kanske låter diplomatiskt, men det är sant.

Jag blev helt mållös när Obama ringde.

Azita Raji kom alltså till USA som 17-åring och hon bestämde sig, som hon uttrycker det, ”för att bli amerikan”. Hon började arbeta i bankvärlden, blev bland annat skickad till Japan i fyra år, och nådde tidigt chefsposter. Men så sade hon upp sig, blev filantrop och jobbade med välgörenhet, innan hon engagerade sig i Barack Obamas kampanj. Enligt New York Times drog hon in över 3 miljoner dollar inför hans återval, drygt 25 miljoner kronor, en summa som ledde till det där telefonsamtalet från presidenten. I dag vill hon inte gärna prata politik, eller åtminstone inte om valet i höst. Azita Raji säger att hon inte hinner följa kampanjerna lika noga som hon gjorde för fyra år sedan.

Hur kändes det när president Obama ringde?

– Jag blev helt mållös. Jag har pratat med honom i telefon flera gånger, men när presidenten ställde frågan om jag ville bli ambassadör sade jag bara ’ja tack’. Jag hade inte bett om att få bli ambassadör, hade inte lobbat för att bli det, men nu fick jag en chans att arbeta för mitt land. Men det var en klar överraskning när han frågade.