Bristen på stringens försurar debatten | Fredrik Johansson


Hur uttrycker vi oss egentligen? Foto: Yvonne Åsell / SvD / TT / TT NYHETSBYRÅN

Debatten om tonläget i svensk samhällsdebatt är inte oviktig. Jag skrev själv om det här för drygt ett år sedan:

”Det blir en sorts indignations-ping-pong. Där vi förväntas förfära oss över hur andra förfärats sig över hur den andra sidan förfärat sig över något mer eller mindre förfärligt någon har sagt. Vad sa han! Vilka krafter göder han? När kastar han nästa sten? Se på mig! Jag är förfärad!

Till slut ägnas samhällsdebatten uteslutande åt att dess (gissningsvis allt färre) deltagare – fyllda av indignationens bitterljuva sötma – är förfärade mer eller mindre på heltid. Att vara indignerad var länge ett kall. Det ser nu ut att ha förutsättningar att bli ett yrke.”

Annons

Metadebatter är alltid svåra och leder sällan någonstans. Men det finns några iakttagelser som man kan göra. En av dessa är att kravet på stringens och exakthet i formuleringarna blir strängare när man recenserar andras debatteknik eller ”tonläget”.

Det finns dessutom naturligen också ett starkt inslag av att ställa sig frågan om vem som kan kasta första stenen.

Två texter den här veckan har gjort frågan aktuell. Det ena exemplet är grovt, det andra snarare en illustrativ bagatell.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

I onsdags eftermiddag beskrev Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg de reaktioner hon fått motta efter en intervju i Sveriges Radio i förra veckan.

Ramberg driver linjen att vi i valet mellan flyktingmottagande och välfärd måste välja flyktingmottagande. Vi står inför avkall vi måste göra.

Ramberg ska ha ett erkännande för att hon ser att det finns en målkonflikt. Mycket av debatten i frågan - i synnerhet förra hösten - har förts utifrån premissen att denna målkonflikt inte finns (eller att den kunde mötas genom att den svenska medelklassen kalibrerade ner sina rödvinspreferenser någon prisklass - ”Har flyktingarna tvingat dig köpa sämre rödvin?”).

I sak skulle jag hävda att Rambergs linje är ohållbar. Inte minst av rent politiska skäl. Att Sverige på några veckor gick från att ha Europas generösaste flyktingpolitik till den mest restriktiva bär syn för sägen.

Öppna gränser och bibehållen välfärdsstat är inte en lösbar ekvation. Och i valet landar majoriteten av väljarna och partierna i det senare.

Att denna målkonflikt inte debatteras är dessutom enligt min mening en viktig förklaring till varför vi inte har en bättre flyktingpolitik än den vi har.

Reaktionerna på radiointervjun blev starka. Jag betvivlar inte att Ramberg får utstå en massa otidigheter för sin linje.

Men, för att beskriva reaktionerna tar Anne Ramberg våldsam sats med storsläggan och skriver:

”Att invandrarfientliga grupper och andra i den stora undervegetationen på sociala medier ägnar sig åt hot mot meningsmotståndare är däremot inte acceptabelt. Det hat som där framskymtar mot flyktingar och människor i nöd och mot dem som driver flyktingarnas sak är kväljande. Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor.

Bedrövligt är också att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen.”

Taltratt. Rännstenen. Gatans parlament. Bruna råttor.

Det är dessutom en korrigerad version. I ursprunget var Bali ett exempel på dessa ”bruna råttor”. Efter hårda reaktioner ändrade Anne Ramberg till skrivningen ovan.

Hon ber inte om ursäkt, men menar på twitter att hennes avsikt inte var att ”kränka” Hanif Bali. Utan att ”kritisera” honom.

Enligt Ramberg var det en illa vald ”syftning”. Vad som nu kan menas med det. Att ge ett exempel är rimligen ett av språkets mer uppenbart tydliga syftningar.

Det finns undantag, men man bör vara extremt försiktig med att använda uttrycket ”brun råtta” utanför strikta zoologiska diskussioner.

Metaforens historiska konnotationer är väl kända och att använda den ens i närheten av en utomeuropeiskt invandrad riksdagspolitiker kan inte bara vara ett uttryck för ett balanserat omdöme.

Min erfarenhet av jurister är dessutom att de bland många talanger framförallt är utomordentligt skickliga på att just syfta.

Att bli jurist och sedermera advokat är i grunden en enda lång träning i att se till att allting syftar på rätt saker. Det är deras jobb. De ser till att hålla företag och individer borta från grynnor och skär. Och är det något de kan är det att syfta.

Anne Ramberg är en stridbar person med starka åsikter. Att hon använder Advokatsamfundet som plattform för att saluföra dessa är inte min sak att ha synpunkter på. Att hon från sin position i samhällsdebatten bör fundera på hur hon uttrycker sig är en bredare fråga.

Anne Rambergs språk och sätt att föra debatter har alltid förvånat mig. ”Bruna råttor” var ett extremfall, men läser man Ann Rambergs blogg är personomdömena inte sällan hårda.

I september förra året hävdade hon exempelvis att de som ville begränsa flyktingmottagandet med hänvisning till integrationsmöjligheter och mottagningsförmåga är ”nästan lika illa som att vara uttalat främlingsfientlig”.

”Innan vi löst integrationsproblemen, måste man, brukar det hävdas, begränsa volymerna. Människor ses inte som individer i behov av skydd, utan som en enhet i en mängd som, menar man, blivit alltför stor. Det är enligt min mening nästan lika illa som att vara uttalat främlingsfientlig: Ty integrationsargumentet leder i verkligheten till samma resultat, nämligen att flyktingar inte får det skydd de är berättigade till.”

Det innebär att en bred majoritet i det svenska samhället och en mycket stor majoritet i Riksdagen består av personer som är lika illa som ”uttalat främlingsfientliga”.

Det är inte en rimlig beskrivning.

I diskussioner med ledarskribenter och debattörer är tonen nedlåtande och mästrande:

”Om PM Nilsson hade läst...”, ”Om PM Nilsson därtill hade läst...”, ”Vad PM Nilsson hävdar är inget annat än kvalificerat trams.” Och så vidare.

Många av Sveriges ledande jurister har en inte alls obetydlig pedagogisk förmåga. De kan med stort tålamod sitta i radio- och TV-studior och förklara olika juridiska poänger som kan vara kontraintuitiva eller svårtillgängliga.

Hur värderas bevis? Varför dömer man inte strängare? Vad är argumenten för och emot att ha nämndemän?

Jurister som Fredrik Wersäll, Mårten Schultz, Krister Thelin med flera gör här stora insatser. För att nämna några.

Även Anne Ramberg gör det på sin blogg. Mycket är försök att förklara. Tyvärr är betydligt mer är en ambition att slå fast.

Men hela gärningen skyms tyvärr - i alla fall från min horisont - av en sorts oförlöst samhällsdebattörs oförmåga att hantera språket på ett stringent och konstruktivt sätt.

Veckans andra exempel är inte alls lika grovt. Men ändå illustrativt.

Aftonbladets numer Harvardbaserade politiska chefredaktör Karin Pettersson skriver om hur amerikansk media och media i allmänhet hanterar lögner i politiken.

Men även Petterssons inlägg är en intressant illustration till varför kravet på stringens blir extra stort när man skriver om dessa frågor.

Pettersson gör nämligen en - kanske inte bara elegant - glidning när hon beskriver hur den republikanska klubben på Harvard för första gången på 128 år bestämt sig för att inte uttala sitt stöd för det republikanska partiets presidentkandidat.

När Pettersson beskriver detta - efter långa skrivningar om vådan med ”slapp” journalistik - heter det att ”Harvards republikanska förening tänkte om efter 128 år.”

Nu spelar det kanske inte så stor roll i sak. Få Harvardrepublikaner eller potentiella klubbmedlemmar läser Aftonbladet. Men det stämmer ju helt enkelt inte. Det är just slapp journalistik.

Under 128 år har den republikanska föreningen stött en rad olika presidentkandidater En del bra, en del mindre bra. Några anses vara bland USAs mest lysande presidenter.

Man har stött Reagan, Teddy Roosevelt, Ford, Goldwater, Romney, McCain, Eisenhower, Dewey, Coolidge och Herbert Hoover.

Jo, man stödde till och med Nixon 1972.

Men Trump är något nytt. Reagan, Eisenhower och John McCain är något radikalt annat än Donald Trump.

De unga kvinnorna och männen i republikanska föreningen har därför tagit ett nytt beslut om en ny kandidat och gått emot tradition och partiets nominering.

Då Donald Trumps olämplighet är tämligen oomtvistad är det möjligen inte det mest fantastiskt moraliskt högstående beslutet. Men det är moget och det är riktigt. På andra skolor har de republikanska klubbarna gjort annorlunda, vilket också lett till medlemsavhopp.

Den republikanska föreningen på Harvard har inte ”tänkt om” Man har helt enkelt ”tänkt” Det har man nog gjort varje gång i 128 år.

All samhällsdebatt behöver stringens och en hygglig ambition om exakthet i formuleringar. Här har vi en del att lära just från Anne Rambergs område, juridiken. När vi debatterar hur andra förhåller sig i samhällsdebatten blir dessa krav inte mindre.

Vi har alla ett ansvar och inte heller jag kan kasta första stenen. Men ansvaret är att hela tiden försöka bli mer stringent och exakt.

Det kommer vi inte undan.