Den osårbara konstnären är död | Per Wästberg


Carl Fredrik Reuterswärd framför sin världsberömda revolver med en knut på pipan. Foto: Drago Prvulovic/TT

Carl Fredrik Reuterswärd har avlidit, 81 år gammal. Per Wästberg minns en konstnär som gjorde sig osårbar för omvärldens pekpinnar.

Mannen som gjorde vad som föll honom in är borta. Han har följt sina cigarrlika zeppelinare ut i de blåaste kosmiska luftskikt.

Kvar är hans produktion i många genrer, hans verk som spritts till konstmuséer världen runt eller skänkts till kolleger på besök i hans ateljé i Schweiz där vart decennium i hans liv dokumenterades i ett rum. Han krävde tilltagna utrymmen, även i de senare årens uppehållsort på en gård nära Helsingborg.

Våra mammor var väninnor från samma klass och gifte sig samtidigt och vi kom att bo i samma kvarter, Hornblåsaren, nära livgardeskasernerna och Nobelparken. Han var ett vanartigt barn som snart nog bjöd på stekt husbock till mellanmål och spetsade sin yoghurt med Noilly Prat. ”Trotset och drömmen blev min tidigaste integritets garanter.”

Annons

Han uppfann ett eget språk och en fantasivärld och gjorde sig osårbar för omvärldens pekpinnar. Han försåg sig med alternativa föräldrar, främst en konstnär ur samma borgerlighet, Stellan Mörner.

Hans morfar Bengt Ingeström var uppfinnare, en snillrik ingenjör av det slag som då och då räddar vår exportindustri. Med sitt kärva ”Låt pojken måla!” tystade han föräldrarnas jämmer. I morfars anda uppfann pojken runda tärningar – de skulle också få finnas – och en laserteknik som kom hans scenografi till operan Faust att bli den flyktigaste i historien.

Tidigt trollband han vännerna på kvällsmottagningar i Skomakargatan 26. Han lyssnade, formulerade och berättade. Han verkade inte plågas av sin särart och mästrade inte andra med sin konstsyn. Den till synes lekfulle dadaisten hade en skärpt intellektuell kontroll av sin metodik, sin konst, rentav sitt öde.

Han förblev en gedigen hantverkare som målade några av de bästa Amnestyaffischerna och laddade dem med känsla. Han tillverkade nyttigheter som stöttade frisinnets och humanismens bräckliga ordning.

Under 50- och 60-talen sysslade han med falska spår, punkter, ändlösa tåg, kortfilmer. Hans humor var upprymd. I boken ”Angående disciplinen ombord” (1958) eldade han i sin galenpanna, serverade knapriga signalhorn, ringde alarm i gasklockan och ryste inför tanken att bli sövd stående i ett hummerspröt.

Han förevisade livets meningslöshet och språkets funktioner med sådan lust att ledan började brinna av glädje. I en tävling fick man sända honom adjektiv, priset var ett originalverk av Reuterswärd: en filatelistpåse försedd med signatur innehöll ett hårstrå från konstnären och ett strå från hans pensel.

För att befria oss från vanesyn upphöjde han bagateller till väsentligheter och kastade ett korrigerande bakåtljus över våra beteenden. I hans berömda tågtavla rullade drygt 300 vagnar. Såg man noga efter hittade man vagn 298 upp och ner.

Den bronserade mannen i kavajkostym, han som suttit fastbunden vid en stol i så många år på Moderna museet, är Carl Fredrik såsom föräldrarna och samhället ville ha honom. Vi slapp möta honom som affärsman eller officer. Men inifrån drev han med konsten som investeringsobjekt: en skulptur han sålde var en kopia av auktionspulpeten hos Sotheby's.

Han lät blyertspennan slå knut på sig själv för att hejda dess skrift och grep en revolver (Colt Phyton 357), gjorde en knop av mynningsröret: pacifism, antivåld. När han väl kommit på denna pedagogiska idé upprepade han den i stort och smått och spred den över världen. Det hör till saken att överstesonen fått frisedel sedan han vägrat bära dödande vapen.

Kilroy hette hans första mellanrum mellan ett du och ett jag. I den springan uppstod den rörelse i konsten som var hans egen. Snart uppfann han alfabetets osedda mellanbokstäver och fyllde dem med hemlighetsfull tomhet. En gestaltad ogestalt, Kafkas skugga.

Om mellanrum hade det handlat från början, om frizoner, om närvaron av frånvaron. I boken ”Prix Nobel” har texten utelämnats, punkt och komma råder allsmäktigt.

Hans memoar ”Titta, jag är osynlig” är en humoristisk klassiker i sin genre. ”Skillnaden mellan barnet och den vuxne är att man då fick nedsatt sedebetyg för det man senare blev professor på”, sa Carl Fredrik apropå de omöjliga åren på Lundsberg.

En stroke följdes av elva dagars koma. Så vaknade han. Hans dåvarande hustru hade högläst poesi och noveller dagarna i ända i hopp om att orden skulle nå in i den sovande. Mycket riktigt: med ett ljudligt ”Håll käften” – som gjorde henne lycklig – återvände Carl Fredrik till livet, i övrigt mindre talför. Bara med möda återfann han sin svenska, medan språken från vuxnare år försvann.

Efter hjärnblödningen koncentrerade han med obändig envishet sin skaparlust på vänsterhanden. I en lång rad porträtt av berömdheter han lärt känna visade han en inlevelsens precision och en nyfikenhet där han grep själva personligheten som ett byte i farten.

Hans konst fick en tyngre specifik vikt. Han hade hittat ouppodlad mark, gått in i en mörk skog och sett ett ljussken som ingen annan skådat.