”Det som väntar får min mamma att tappa fotfästet”


Asima Efendic skär lök på rummet på flyktinghotellet Tre kronor. Löken ska användas i en böngryta som tillagas mitt i natten på en kokplatta som ligger väl gömd bland underkläderna. Foto: Privat

Jag kommer nog aldrig att träffa kompisarna jag fått på Tånga Hed igen. Ändå känns det rätt skönt att vi fått transfer till en annan flyktingförläggning. Den ligger i närheten av Göteborg som är en stor stad. Där kanske det inte är lika tråkigt som på den här åkern mitt ute i ingenstans.

Vi kommer fram till Kållered sent på kvällen. Det som väntar får min mamma att tappa fotfästet. Rummet vi tilldelats är smutsigt och kallt. Madrasserna luktar illa och är fulla av bajsfläckar. Det är till och med bajs på väggarna.

Rummet vi tilldelats är smutsigt och kallt. Madrasserna luktar illa och är fulla av bajsfläckar

Annons

Mamma får panik, säger att vi inte kan bo här. Pappa går runt och känner på de kalla elementen och bekräftar mammas konstaterande. Hon gråter. Darrar på rösten när hon skriker rakt ut: ”De har tagit allt ifrån mig, inte bara hus och hem. Pengar och arvegods. Förut var jag värd någonting, jag var någon. Nu är jag ingen.”

Vi sitter tysta på vita plaststolar i rummet en stund. Mamma är den första att resa sig upp. Hon torkar ansiktet med sina händer och börjar vända på madrasserna. Båda sidorna är lika äckliga.

Jag vägrar lägga mig, det hjälper inte att mamma bäddat så fläckarna inte syns. Jag vet att de är där. Till slut tar tröttheten över och jag kryper ihop i sängen, försöker göra mig så liten som möjligt innan jag slocknar.

Asima, Negra runt 5 år och Sead Efendic i Bosnien före kriget i byn Brezovo Polje. Foto: Privat

Nästa dag tvättar mamma och min bror väggarna i rummet från golv till tak med tvål som finns på toaletterna. De tvättar även madrasserna noga.

Vi längtar tillbaka till Vårgårda och baracken, men snart förstår vi att man inte stannar länge på detta ställe. Varje dag går vi till en stor vit tavla som finns uppställd i en korridorer i huset där vi bor. Där står det vilka familjer som fått transfer och vart de ska åka. Vi ska i stort sett bara gå igenom en läkarkontroll här.

Den svenska sjukvården är fantastisk. Min pappa har fått astmamedicin som gjort att han börjat andas normalt igen. Hemma i Bosnien hade han en inhalator med pump. Den han har fått nu stoppar man bara in i munnen och drar ett djupt andetag i.

Min pappa har fått astmamedicin som gjort att han börjat andas normalt igen

Tack vare den har han inte behövt luftrörsvidgande sprutor en enda gång sedan vi kom till Sverige och hans armar, som i åratal varit blåa och gröna av nålstick, har nu återfått sin normala färg. Men han vill ännu inte göra sig av med medicinen och kanylerna han haft med sig från Bosnien. ”De är min livlina. Man vet aldrig vad som händer”, säger pappa.

Rummet är beboeligt efter mammas och brorsans storstädning, men det är väldigt kallt och jag sover med strumporna på. Här får man inte lägga upp maten själv på sin tallrik. Det ger besvikelsen ännu mer bränsle, trots att man får hämta mer om man inte blir mätt.

Pappa försöker prata med personalen i köket och det är lika pinsamt varje gång.

De har nog förstått att han saknar bröd till maten. Han är inte den enda som påtalat det. Det har säkert också gått fram att han är sugen på soppa med tanke på att han sagt det till dem på både bosniska, tyska, engelska och ryska. De skakar bara på huvudet och slår uppgivet ut med armarna. Jag tror att det är någon annan som bestämmer vad som ska tillagas.

När pappa till slut en dag börjar kackla som en höna får han gehör

När pappa till slut en dag börjar kackla som en höna får han gehör. Personalen gestikulerar att de förstår och visar med kroppsspråket att det blir kyckling snart.

Några dagar senare ser vi grillade kycklinghalvor uppradade bakom disken. Pappas ögon tindrar som hos ett barn, och man ser hur det vattnas i munnen på honom.

När kycklingen sedan landar på hans tallrik förvrids ansiktsuttrycket.

”Ananas! Är det ananas på kycklingen? Är det på riktigt?”

Det är inte bara pappa som är förvirrad. Ett sorl sprider sig genom matkön.

”Ananas är ju frukt för helvete! Varför förstöra jättefin kyckling på det här sättet?”

Pappa äter ändå. Ananasen har han skjutit åt sidan och lagt en servett på.

Asima och Sead Efendic, Negras föräldrar, ligger på sina sängar på rummet på flyktinghotellet Tre kronor i Göteborg sommaren 1993. Negras tältsäng skymtas till höger och dubbelsängen har gjorts om till en soffa. Foto: Privat

Det händer mycket i Kållered. Här bor flyktingar från hela världen och det är första gången jag ser en svart person på riktigt. Eller egentligen andra. Vi såg en svart småbarnsfamilj när vi var på semester vid den kroatiska kusten för några år sen.

Det anordnas aktiviteter för barn och en kväll har vi disco.

Det bästa är när vi får vara i köket och baka kakor. Det kom-
mer några svenska tanter en gång i veckan och bakar med oss. Kakorna säljer vi till andra boende. En dag stjäl en flicka mina kakor. Jag hade bakat kokostoppar och de blev riktigt goda. Hon bara tog dem och åt upp dem.

Jag blir helt förkrossad när jag upptäcker det och berättar för mamma och pappa. Hon ber om ursäkt, men vad hjälper det?

Kakorna är borta.

Vi har köpt en svensk-serbokroatisk ordbok. Jag har strukit över ”serbokroatisk” och skrivit ”bosnisk” istället. Vi pratar ju inte serbokroatiska – vi är varken serber eller kroater. Båda sorter hatar oss och vill dela upp vårt land. Det säger mamma och pappa.

Jag läser ordboken ibland men har gett upp det där med svenska språket eftersom jag inte vet hur orden uttalas. Bokstäverna Å, Ä och Ö finns till exempel inte i mitt modersmål och i svenskan gäller inte regeln ”skriv som du pratar och läs som det är skrivet”, som präntats in sedan barnsben.

Min farbror pluggar svenska ur ordboken ett par timmar varje dag. Han och jag är oense om hur man uttalar ordet ”sju”. Farbror är övertygad om att det uttalas ”siu”. Som det stavas, ungefär. Jag är lika övertygad om att ”ho” är rätt. Någon har sagt att det är ”scho”, men det låter ju helknäppt.

Någon har sagt att det är ”scho”, men det låter ju helknäppt

Det finns en förläggning i en stad som heter Kiruna, som ligger så långt norrut i Sverige som man kan komma. Där är det kallt som på Nordpolen och natt halva året, har vi fått höra. Vissa säger att flyktingar skickas dit för att det inte finns några människor så högt uppe i norr och man vill befolka dessa områden med oss.

Ingen vill åka till Kiruna. De som får transfer dit gör allt för att slippa, åberopar hälsoskäl och allt möjligt. Det brukar inte hjälpa. Ett annat ställe man inte vill åka till är en stad som heter Lilla Edet. Det går rykten om att den flyktingförläggningen är hemsk, att maten är fruktansvärd och att stora råttor invaderat boendet.

Gruppbild utanför flyktinghotellet tre kronor i Göteborg. Alla på bilden kommer från Bosnien och hade bott i Sverige i ungefär ett halvår sommaren 1993. Negra Efendić står i mitten till höger om kvinnan i vit tröja. Foto: Privat

Vi ska vidare till Göteborg. Till en flyktingförläggning som heter Tre Kronor. Pappa tror att det är ett bra ställe eftersom just Tre Kronor är en stolt svensk symbol.

Många vi träffar på Tre Kronor säger att de är hungriga. Det är fortfarande långt kvar tills mamma och pappa är uppe i sin normalvikt, trots att vi hittills fått äta så mycket vi vill.

Tre Kronor är ett gammalt hotell som ligger vid en stor väg och som gjorts om till flyktingförläggning. Rummet är okej. Maten är fruktansvärd.

Rummet är okej. Maten är fruktansvärd.

Jag, mamma och pappa bor på tredje våningen. Brorsan har fått ett eget rum ovanför oss. Han har berättat för Statens Invandrarverk, SIV, hur gammal han är och det visade sig att mamma oroat sig helt i onödan. Ingenting hände. Han blev inte av polis och bortförd. Han blev inte utvisad. I stället fick han ett eget rum, eftersom han är myndig.

Vi har ett eget badrum, med toalett och en liten dusch med enkelt draperi. Det känns otroligt lyxigt att inte behöva dela det med främlingar. Jag sover på en tältsäng som vi tar fram varje kväll och lägger undan varje morgon. Det är inte som att sova i sin egen säng hemma i byn, men jag klagar inte.

Vi får två mackor var på vitt tunt bröd till frukost. De boende här är inte vana vid att äta flingor.

”Det är som att äta diarré”, sa en man en gång när pappa frågade honom hur det smakar. Sedan dess äter inte jag heller flingor.

Lunchen är åtminstone inte lika äcklig som den ser ut. Det mesta är torrt och smakar ingenting. Riset serveras i stora klumpar och såsen påminner om smutsvattnet som kommer ut ur tvättmaskinen.

Vi äter med god aptit. Vi är tacksamma. ”Man ska inte klaga”, säger de flesta och en del menar att det är fritt fram för alla som är missnöjda att åka tillbaka till sina hemländer.

Jusuf och Sead Efendic, Negras bror och pappa, äter mat som tillagats på en kokplatta mitt i natten. Foto: Privat

En kväll när våra magar kurrar extra mycket reser sig mamma upp och säger med bestämd röst: ”Jag tänker aldrig mer vara hungrig i hela mitt liv.”

Vi skaffar en kokplatta och mamma lagar mat på nätterna

Vi skaffar en kokplatta och mamma lagar mat på nätterna. Det är förbjudet eftersom brandrisken är hög. Det struntar vi och de andra flyktingarna på hotellet i. De flesta familjer har kokplatta och en del lagar mat på strykjärnet.

Ägg, korv, kyckling, böngryta, grönsaksgryta, pannkakor. Mamma lagar allt möjligt. Jag och andra barn får stå i korridoren och hålla vakt tills maten är klar.

Personalen på hotellet gör inspektioner. De fattar att i princip alla familjer på stället lagar egen mat. De beslagtar kokplattorna. Det stoppar oss inte – vi köper bara nya.

Mamma gömmer vår kokplatta i en låda med underkläder. Dofter från världens alla hörn fyller de bruna korridorerna sent på kvällen när fisk friteras, bröd steks och ingredienser jag aldrig hört talas om hackas och skivas och fräses.

Mittemot hotellet ligger ett stort bageri. På baksidan finns en blå sopcontainer där personalen kastar kakor och bröd. Allt är inplastat och ungdomar går dit på kvällen för att plocka på sig. Det är som en skattkista av godsaker som bara väntar på att bli länsad. Wienerlängderna måste smugglas in genom hotellets reception, eftersom vi inte tillåts ta in mat från containern.

Ingen har förklarat varför. Det står alltid personal i receptionen vid entrén, vilket gör det knepigt att smuggla in allt utan att bli upptäckt. Jag vet inte om det var brorsan som kom på idén, men det var i alla fall han som skickade ut mig på hotellets tak en dag.

Därifrån tar jag emot påsarna som killarna kastar upp nerifrån gatuplan till tredje våningen. Det är nästan lika roligt som att hoppa twist. Det har jag inte gjort på över ett år nu.

Bageriets personal vet vad vi håller på med, men de säger ingenting. Ibland ger de oss färska kakor som inte kastats i containern.

Runt hörnet samlas det alltid en massa folk på lördagarna. De står i en lång kö utanför en byggnad och väntar på att bli insläppta. Jag vet inte säkert, men det känns som att de står där och trampar i flera timmar varje lördag. Pappa har försökt räkna ut vad det är för ställe och varför människor köar för att komman där. ”Det är en kyrka”, slår han fast ena dagen.

Nästa dag är han övertygad om att det är en förening som delar ut saker gratis. Vad som i så fall delas ut vet han inte. Han har funderat på att själv ställa sig i kön för att ta reda på det.

Negra Efendić är prisbelönt journalist på SvD. I dagarna släpps hennes självbiografiska debut "Jag var precis som du". Foto: Staffan Löwstedt

Svaret får vi slutligen när den tjocke, flintskallige mannen med mustasch som vi brukar se i närheten av lokalen dyka upp på tv en kväll. Han är programledare för någon typ av lotteri.

Han skrattar mycket och folket som köat i flera timmar sitter vid bord nedanför scenen och kluddar med stora, konstiga pennor varje gång den skallige mustaschmannen läser upp en siffra som poppar upp i rutan. Det är honom alla köar för att se. Pappa blir besviken. ”De delar nog inte ut något gratis där”, konstaterar han dystert.

På dagarna är vi i stan och letar efter pantburkar, hela familjen. I stort sett alla våra pengar läggs på råvaror som tillagas på kokplattan.

Sommaren är som gjord för att leta efter pantburkar.

Sommaren är som gjord för att leta efter pantburkar. Det är varmt, mycket folk i parkerna och alla dricker öl. Jag brukar hålla koll på stora sällskap som sitter och dricker i parken. När de är på väg att gå erbjuder jag mig att städa upp efter dem. Oftast går de med på det. Jag slänger skräpet och behåller burkarna och flaskorna.

En burk ger 50 öre. Jag har lärt mig att det är en halv krona. Man får fyra kronor för hårda plastflaskor, men de är svårare att hitta. Man pantar i mataffären och pappa brukar gå dit med en full säck.

En del affärer har förbjudit pantning. De tycker att flyktingar pantar för mycket utan att handla för pengarna i butiken. Alla på hotellet pantar. Alla på alla andra flyktinghotell i Göteborg pantar också.

En gammal gubbe har gjort en anordning som han använder till att fiska upp flaskorna ur återvinningsställen. Han stoppar ner pinnen med öglan på i hålet på återvinningscontainern och plockar upp flaskorna. Det är inte tillåtet.

Vi gräver i soporna och vi spanar efter människor som dricker. Det är bra för oss att svenskarna dricker så mycket. Mamma säger att det inte är något att skämmas för. ”Vi jobbar för pengarna, det är inte olagligt och dessutom håller vi staden ren”, säger hon.

Det är hård konkurrens om petflaskorna och pantburkarna och det gäller att vara snabb i parkerna.

”Ska du eller jag?” säger min pappa till den sjalbeklädda tanten när vi är ute på pantjakt en dag. Hon sitter vid fontänen i parken vid Avenyn och tittar på en ölburk som flyter i vattnet.

”Jag såg den först”, säger hon.

Hon lyfter blicken och drar ihop munnen. Det får henne att se ut som att hon smakat på en citron.

”Vad väntar du på då?” kontrar pappa.

Tanten tar av sig sina skor, drar upp kjolen och vadar fram till burken. Hon plockar upp den, häller ut lite vatten ur den och lägger den i sin svarta säck.

”Tänk om folk i hennes by kunde se henne nu”, säger pappa nöjt. Men så försvinner leendet och han tittar ner i marken. ”Tänk om folk i vår by kunde se oss nu”, säger han sorgset.

Tanten är djupt religiös och ber fem gånger om dagen. Pappa har hånat henne sedan dagen då vi såg henne betrakta en naken kille som badade i fontänen. När hon till slut noterade oss satte hon kvickt handen för ögonen och ropade ”Allah! Allah!” med dramatisk stämma.

Pappa hävdar att hon fortsatte titta på den nakne killen mellan fingrarna. Hon svär vid profeten att han ljuger.

Läs även