Före detta värsting | SvD


Augusto Gomez Comte, här tillsammans med sönerna Alexander, 7 år, och André 2 1/2, vill vara den pappa som han själv saknat. Foto: DAN HANSSON

Den första resan skulle ha gått till Västindien, protesterna fick Nordic Star att i stället lägga ut från franska Atlantkusten. Det lät mindre lyxigt, var inte lika provocerande.

För Augusto Comte Gomez fick denna första omtalade värstingresa, där fem unga kriminella från Stockholms förorter skulle få byta miljö och lära sig segla, ett brått slut. Efter sex veckor, någonstans utanför Irland, stod han och skar sallad när styrmannen började trakassera honom för att han inte kunde segla eller slå ordentliga knopar.

–Det var i alla fall så jag uppfattade det. Ända sedan jag var liten hade jag fått höra av min far att jag var värdelös, det var det värsta någon kunde säga till mig. Allt kokade över.

Annons

–Men jag hotade inte den där gubben, vände mig bara om och tog tag i honom. Och i andra handen råkade jag ha kvar kökskniven. Dagen efter fick jag åka hem.

Augusto Comte Gomez ler uppgivet vid minnet av vad som hände där ute på Atlanten för 20 år sedan. Efteråt följde stora rubriker att han angripit ledaren, enligt socialtjänsten i Tensta var detta hans dittills grövsta brott.

–Och vi hann bara till flygplatsen när någon ringde och sa att de andra killarna slängt kaptenen överbord i en livbåt och stuckit iväg med båten.

Vad hände med dig, efteråt?

Augusto summerar den föga förvånande fortsättningen:

–Jag återvände till mitt gamla gäng i Tensta. Det fanns ingen som tog emot mig eller utnyttjade att jag varit borta. Att segla iväg hade kunnat bli min räddning, nu hände ingenting. Under de veckor jag var på båten fick vi inte ens lära oss segla.

Det är inte idén i sig som han underkänner: att unga brottslingar kan bli hjälpta genom att pröva ett annat liv.

–Problemet var våra ledare. De visste hur man seglade på de sju haven men inte hur man handskades med fem tuffingar från förorten. Dessutom borde vi ha gjort något vettigt. Säg att man istället skickat oss till Afrika där vi fått bygga ett barnhem eller dra fram en vattenledning, något vi kunnat jobba vidare med. Eller att vi i alla fall fått börja med att bygga båten vi skulle ut med. Jag undrar vad man gjorde för alla de tusen som vi kostade, per dygn och kille?

Förstod du kritiken mot att ni skulle få åka?

–För mig var det ingen lyxresa. Min utgångspunkt var en annan: Vi hade gjort för mycket skit för att få vara kvar i Tensta, vi måste bort och skärpa till oss. Alternativet var att man skickat oss till ett annat ställe. Men det är klart vi visste att det kostade pengar. Man är inte dum när man är 16.

Fem killar fick chansen denna första resa. Så vitt Augusto vet är det bara han och en till som klarat sig efteråt.

–Till och med på båten fortsatte vi ju med våra missbruk. Rökte hasch i hamnarna och gick sen hem och la oss. Inte märkte ledarna det.

Lägenheten i Sollentuna är så välstädad att jag börjar med att be om ursäkt, i tron att det är mitt besök som fått fart på dammsugaren. Augusto fnyser. Ett hem är ett hem, påpekar han, vill man bo bland sopor kan man flytta till tippen. Idag – vi måste väl ändå börja där – är han gift med Marisela, som också kommer från Chile. Han har två barn från en tidigare relation med en svensk kvinna och har precis börjat bygga upp ett konsultföretag med syfte att ge den hjälp och det stöd som han själv en gång hade behövt. Stolt visar han foldern där texten mot röd bakgrund försäkrar: ”… jag känner mig som en entreprenör inom förebyggande arbete mot mobbning, våld, droger, kriminalitet och ett destruktivt leverne”.

Han vet vad han talar om. Han vet också att mönster kan förändras, att varje människa har ett val. Hans föreläsning i den metod – NLP, Neuro Lingvistisk Programmering – som han själv fick lära på ett behandlingshem i Storuman, det som blev hans egen vändpunkt, skulle kunna fylla en artikel, en hel tidning. Men vi bryter där.

Hur länge har du själv varit ren, inte supit, knarkat eller begått brott?

–Sedan 1998, på pappret.

Och i verkligheten?

–Säg tio år.

Vad ska få mig att tro att du talar sanning?

–Mitt ord.

Hans bakgrund är en karta med många mörka fält och tomma fläckar. Familjen kommer från Chile. Pappan, som var trädgårdsmästare och politiskt aktiv, blev arresterad av juntan och kom till Sverige 1977, tillsammans med två barn. Ett år senare kom Augusto och hans mamma. Han minns det inte som särskilt dramatiskt. Även om Sverige var ett konstigt land med alla dessa ljusa människor.

–Vi kom till Tensta. Ganska snart kom en kvinna, som pappa hade två barn med, efter och flyttade hem till oss. Min pappa var en sån – ja, vad säger man, en kvinnotjusare. Sammanlagt hade jag 18 syskon.

Hans mamma lyckades till slut få ut skilsmässa och Augusto började med att bo hos henne. Redan då hade den livlige pojken från Chile börjat formas till den han skulle bli i många år: en stentuff förortskille, en gatans gangster, gängledaren som hade Bruce Lee och Al Capone som idoler och som ingen vågade sätta sig upp emot. Mat och sömn fick underordnad betydelse, det han mest behövde, och snart började kräva, var respekt. Så småningom behövde han också alkohol, narkotika – och pengar för att hålla ruljansen igång.

Men från allra första början?

–Det började med att jag skolkade och snodde godis. Då var jag sju, åtta år. Tidigt fick jag lära mig hur man fixar nya skor och jackor på stormarknader, och hemma var det våldsamt.

Augusto Comte Gomez har idag ingen kontakt med sin pappa, däremot med sin mamma. Under tonåren skar sig deras relation.

–Mamma klarade inte av mig. Jag togs om hand genom LVU, lagen om vård av unga, och hamnade på behandlingshem och i fosterfamiljer. Hos en, det var i Nyköping, påstod man att jag våldfört mig på familjens döttrar – men herregud, jag var elva år och gjorde bara som mina polare, hånglade lite med tjejerna. Självklart hade vi kläderna på, inget hände. Efter det skickade dom mig till barnpsyket – ja, så där höll det på.

Listan på hans brott kan göras lång. Där finns rån och inbrott, stöld och skadegörelse. Och misshandel.

–Riktigt ordentligt har jag bara skadat en kille i Jakobsberg, då var jag 15. Honom har jag tänkt på ibland, jag undrar vad som hände honom sedan. Själv dömdes jag till dagsböter.

–Men jag har aldrig mördat någon. Anledningen, om jag ska vara ärlig, är att jag alltid haft en stark tro på Gud. Jag har alltid varit rädd för vad som kommer efter det här livet, att man som mördare hamnar i helvetet.

Så om man bara rånat, misshandlat, har man ändå en chans att komma till himlen?

–Ja, det är så jag vill tro att det är.

Det var efter misshandeln i Jakobsberg som Augusto Comte Gomez – istället för behandlingshem – fick åka ut på den första, omtalade, värstingresan.

–Egentligen har jag varit med och skapat själva begreppet värsting. Expressen gjorde ett jobb på mig hösten -89, efter att jag skickats hem. Jag trodde bara de skulle berätta min historia, att komma i tidningen var ju det jag drömde om, då skulle alla kunna se mig, jag var störst. De kallade mig Zacke och satte rubriken Dom kallar mig värsting. Sen var det liksom ett etablerat begrepp.

Augusto fick så småningom jobb som kamratstödjare på Hjulstaskolan, där fanns en rektor som trodde på honom. Han formar händerna över kakfatet på köksbordet, säger att i Hjulsta öppnades pärleporten för honom, äntligen. Fast det betydde inte att han blev laglydig. Behovet av snabba pengar fanns ju kvar. Vad var en månadslön på 9000 jämfört med de hundra tusentals kronor han kunde fixa genom ett rån på två timmar?

–Säg så här, inom varje människa kämpar det onda med det goda. Jag hade, äntligen, fått ut en fot i det goda. Men det onda fanns kvar. Med tanke på min bakgrund, allt jag gått igenom, var det så mycket enklare att fortsätta vara ond. Då slapp jag analysera vad som hänt, slapp ha ångest och dåligt samvete.

–Att ändra värderingar och normer, det som måste till om en människa ska bryta destruktiva mönster, betyder att man måste byta inte bara miljö och vänner utan också identitet. Bli någon annan. Men om jag inte var värstingen Zacke, vem var jag då?

Han blev Augusto Comte Gomez, till slut. En av milstolparna längs vägen var mötet med den svenska kvinna som efter några år blev mamma till hans barn. Hon fick veta att han suttit i fängelse och sa att han måste ha hjälp, riktig hjälp.

–Så kom jag till Storuman, till behandlingshemmet Stensele kursgård. Där togs jag emot av en stor tomte, Leif-Göran Johansson som varit polis i 30 år och kunde sätta mig på plats. Han var den jag behövt träffa så mycket tidigare.

Det var under ett år i Storuman som Augusto påbörjade den utbildning som han nu är klar med och vill sprida till andra. Där man fokuserar på lösningarna, inte på problemen.

–Jag är ju själv ett bevis på att det går. Idag är jag stolt över att vara en fegis, att jag vågar visa min rädsla. Det vågade jag aldrig som ung i Tensta.

Det låter som psykologi á la Bamse, att den som är riktigt stark också måste vara snäll. Augusto hänger inte riktigt med i slutsatsen, än har han inte börjat läsa serietidningen för sönerna som bor hos honom varannan vecka. De är fortfarande inne i Astrid Lindgrens värld, ska precis börja med Nils Karlsson Pyssling.

Som pappa försöker han vara sin egen fars motsats. Den som stöttar och uppmuntrar, aldrig hotar eller sänker.

En gång vågade ingen säga ett pip mot dig, då small det. Vad gör du idag när du blir provocerad?

Augusto Comte Gomez ler, igen:

–I direkt konfrontation skulle jag försvara mig men jag försöker att inte hamna i sådana situationer. Jag står fast vid att det är tufft att vara god.

Och om du aldrig hade kommit till Sverige utan stannat kvar i Chile?

– Jag har ofta undrat vad som skulle ha hänt då. Kanske hade det gått ännu värre. Kanske hade jag inte levt i dag. Det finns något bra i Sverige, ni tar inte lagen i egna händer, ni är klokare, coolare.