Förvägra män rösträtt i ett feministiskt helvete! | Andres Lokko


Jag råkar läsa en tvärsäker krönika av Ann-Charlotte Marteus i Expressen som lyckas förstöra återstoden av min dag.

Jag som bekymmerslöst hade tänkt pulsa lite i gulnade löv och börja titta på den sista säsongen av ”Peep Show”. ”Kvinnornas parti, Feministiskt initiativ, vill ha gränslös invandring – SD, männens parti, not so much.”, skriver Marteus.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

Jaha, är de här partierna alltså könsuppdelade? ”Feminism” är kvinnligt och ”Sverige” manligt? "Kvinnor gråter, män säger nej”, skriver hon vidare för att understryka sin lövtunna tes.

Annons

Under det gångna året har jag personligen varit aningen upptagen av att resonera i klasstermer snarare än i feministiska. Jag vet, de hör givetvis ihop, men jag tyckte att klassfrågan så ofta förbises så jag koncentrerade mina studier och tankar i den riktningen.

Fast om vi för blott en sekund spelar med Marteus i hennes tes och bestämmer att, ja, just så förhåller det sig – ”kvinnor gråter, män säger nej”. Vad händer då?

Hur kan någon då anse att bistra mansrealister som bestämt skriker ”nej!”, medan mer än hälften av Sveriges invånare – enligt Marteus då – gråter, skulle vara lösningen och vägen framåt?

Här kan man börja fråga sig en massa saker. Det dröjde väldigt länge innan kvinnor ens fick rösträtt i Sverige. För den retroaktiva rättvisans skull – kanske är det hög tid att vända på det? För den allmänna trevnadens skull borde vi frånta alla oss män den rösträtt vi alltid har tagit för given, eftersom vi själva oavkortat gav oss den. Allt för att slippa just ”män i ta-3-betala-för-1-slipsar från stayhard.se som minsann tar i med hårdhandskar och säger nej jättejättehögt!” ”Kvinnor ska ju böla och menstruera ymnigt vid spisar!”, som en konservativ politiker lär ha uttryckt det när han trodde att ingen hörde vad han muttrade.

Som ett försök till senkommen kompensation är det på sin plats att endast låta kvinnor rösta i de kommande, säg, tio svenska valen. I folkomröstningar såväl som i riksdagsval. Min vän Martin Luuk sade i en intervju hos ”Skavlan” en gång att han ”välkomnar ett feministiskt helvete”.

Jag tyckte att det var utmärkt uttryckt. Ordvalet ”helvete” var nog inte Martins val egentligen, jag tror att det ingick i frågeställningen och åkte med av bara farten, men det låter inte mindre eftersträvansvärt för det.

När jag läser att ”kvinnor gråter, män säger nej” så väcks dagdrömmar om just ett feministiskt helvete. Även om det är knepigt att, ens på låtsas, försöka föreställa sig en gråtande Ebba Busch Thor eller Anna Kinberg Batra just nu.

Men när nu även Amnesty International betraktas som vänsterextremistiskt av män som säger nej, så kan man väl i alla fall få önska sig en tårögd reform som avskaffar manlig rösträtt i julklapp?

Jag tycker inte att det är så mycket begärt.