Norges populister ger SD kalla handen: Annan utgångspunkt


Siv Jensen, partiledare för Fremskrittspartiet. Foto: Torstein Bøe/TT

Från Fremskrittspartiets pampiga högkvarter i centrala Oslo blickar man ut över Stortingets gula tegelbyggnad. Framför, på Karl Johans gate, strosar turisterna förbi utan att notera de stora partiloggorna på fasaden.

Avståndet mellan det invandringskritiska norska högerpartiet FrP och landets politiska maktcentrum är kort. Såväl bokstavligt och bildligt talat.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

I Norge är frågan om inflytande inte alls lika kontroversiell som med Sverigedemokraterna på andra sidan landgränsen. Här hörs sällan röster längre om att Fremskrittspartiet borde isoleras. Att partiet skulle ha sitt partihögkvarter på hemlig adress, som SD i Stockholm, vore helt främmande.

Annons

Fremskrittspartiet är numera ett parti i norsk politik som vilket som helst.

När högerledaren Erna Solberg bildade regering efter valet 2013 var Siv Jensens populistparti det naturliga valet av regeringspartner. Lika oproblematiskt var det för statsministern att utse FrP-politikern Sylvi Listhaug till invandrings- och integrationsminister i slutet av förra året när flyktingkrisen var som mest akut.

Listhaug som bara veckor tidigare hade pratat om invandringsdebatten i termer av ett ”godhetstyranni som rider Norge som en mara” och påstått att Jesus skulle ha stått bakom Fremskrittspartiets restriktiva asylpolitik – eftersom det vore mer humant att hjälpa flyktingar på plats.

Fremskrittspartiets högkvarter i centrala Oslo vid Karl Johans gate. Foto: Emma-Sofia Olsson

Strax efter tillträdet stramade Listhaug åt flyktingpolitiken på en rad områden och förklarade att Norge skulle ha ”en av de hårdaste invandringslinjerna i Europa”. Några månader senare hade antalet asylsökande pressats ner från rekordnivåer till de lägsta på över 20 år.

Den lika omskrivna som populära Listhaug framhålls som en av förklaringarna till att Fremskrittspartiet har ökat i opinionsmätningar under våren. Nyligen presenterade hon 69 förslag som ska göra norsk integrationspolitik tuffare och ställa fler krav på invandrare, bland annat minskade bidrag, obligatorisk samhällsundervisning och språktest för medborgarskap.

– Allt för många invandrare är inte i arbete. Detta måste vi göra något åt. Vi ser hur det är i Sverige med parallellsamhällen och laglösa områden. Vi ska inte hamna där, sa Listhaug.

Vi är till för vanligt folk. Vi kallar en spade för en spade. Det finns inget parti som är likadant som oss.

Invandringen var från början ingen stor fråga för Fremskrittspartiet. När partiet bildades av Anders Lange 1973 var det för att driva nyliberala frågor: lägre skatter, sänkta bidrag, mindre byråkrati. Ett missnöjesparti på högerkanten för folk som ville att staten skulle hålla sig så långt borta som möjligt från människor liv. Den utbredda invandringskritiken kom på 1980-talet, under Carl I Hagens partiledarskap.

Invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug. Foto: Henrik Montgomery/TT

Det var också då den första nationella valframgången kom, 1989, efter att FrP krävt folkomröstning om invandringspolitiken. Men i många kommuner i Väst- och Nordnorge etablerade sig Fremskrittspartiet inom helt andra frågor – som krav på att använda mer av landets oljeinkomster för att sänka skatter och bygga fler vägar.

Ju närmre Sverige man kommer geografiskt, desto mer påminner Frp-politikerna om sverigedemokrater.

– På Vestlandet, där jag har varit lokalpolitiker, har invandringspolitiken aldrig spelat någon stor roll, där har det handlar mycket om kommunikationer. Ser man på Östlandet så har invandringspolitiken varit viktigare eftersom det funnits fler invandrare där, säger Helge André Njåstad.

Som 23-åring tog han över styret av Austevoll, en liten kommun utanför Bergen. Han vände underskott till överskott och satsade stort på att marknadsföra sin kommun. Två gånger – 2007 och 2011 – blev han omvald med siffror för FrP på 44 respektive 47 procent.

I dag leder han kommunal- och förvaltningsutskottet i Stortinget och är medlem av Fremskrittspartiets partistyrelse.

Han beskriver sitt parti så här:

– Vi är till för vanligt folk. Alla partier i Norge företräder en speciell grupp. Senterpartiet är för bönderna, Höyre är för näringslivet, Arbeiderpartiet är för arbetarna, KrF är för de kristna. Men vi är för alla, för vanligt folk. Vi kallar en spade för en spade. Det finns inget parti som är likadant som oss.

Njåstad anser att det är helt fel att bunta ihop Fremskrittspartiet med partier som Dansk folkparti eller Sverigedemokraterna. Statsminister Erna Solberg har framfört samma invändning, och sagt att svenska Ny demokrati i så fall är en bättre jämförelse.

I Fremskrittspartiets ledning har man varit så oroad över bilden av partiet i utländska medier – speciellt efter Anders Behring Breiviks terrordåd – att man till och med bett norska UD om hjälp med att informera ”journalister, tidningar och nyhetskanaler i respektive land om hur det faktiskt ligger till”.

Det vill säga att FrP inte är ett främlingsfientligt extremistparti.

Helge André Njåstad. Foto: Emma-Sofia Olsson

Partiledaren Siv Jensen har sedan hon tillträdde 2006 försökt förbättra relationerna till de andra borgerliga partierna och bredda partiet för att uppfattas som regeringsdugligt. Mindre populism och mer ansvarstagande.

Som ett led i detta har hon gjort vad hon kunnat för att markera avstånd till Sverigedemokraterna. Hon har skrivit debattartiklar i svenska medier. Bjudit svenska opinionsbildare på luncher. Allt för att berätta hur väsensskilt Fremskrittspartiet är från SD.

Sverigedemokraterna är ett parti som är sått i brun jord med bruna rötter.

Inför det svenska riksdagsvalet 2014 jämförde norska dagstidningen Verdens Gang partiernas program och fann snarlika formuleringar och stora sakpolitiska likheter ­– speciellt i frågor om invandring.

Men Siv Jensen höll inte med.

– Vi har en annan ideologisk utgångspunkt. Vi bildades i kampen mot offentliga ingrepp och höga skatter, och har kämpat för en mindre stat, medan de är grundat som ett rent främlingsfientligt parti. FrP är ett liberalistiskt parti, och det är inte de, sa Jensen.

När Jensen pressades vidare om likheterna erkände hon att hon inte hade läst SD:s partiprogram.

Erna Solberg bildade regering med Siv Jensen och Fremskrittspartiet efter valet 2013. Foto: Vegard Grøtt/TT

I samma veva som Fremskrittspartiets partiledare förhandlade om en historisk plats i den norska regeringen försökte SD:s chefsideolog Mattias Karlsson bevisa släktskapet mellan partierna i en text som publicerades på Aftonbladet debatt.

”SD och FrP är i grunden överens om detta: slå vakt om den ­nationella identiteten och kulturarvet, begränsa invandringen, motverka islamisering, förbättra pensionärernas villkor, skärpa straffen, stärka försvaret, effektivisera och minska biståndet, stärka kärnfamiljen, införa fler folkomröstningar med mera.”

Att partierna inte kan samarbeta beror enligt Karlsson på Fremskrittspartiets ledning, som han beskyllde för att driva en ”slicka uppåt och sparka nedåt-strategi”:

FrP är i dag är ett lite schizofrent parti. Vi försöker sträcka oss i alla riktningar. Men väljarna har en uppenbar sak som de tycker är viktig: invandring.

”Genom att osakligt angripa SD i svensk press, på ett sätt som man tidigare själv ofta blivit angripen, hoppas man kunna blidka etablissemanget och förbättra sitt eget rykte.”

Varje gång Sverigedemokraterna har försökt att närma sig Fremskrittspartiet har man mötts av kalla handen. SD:s före detta partisekreterare Björn Söder – i dag talman i riksdagen ­– upplevde det på nära håll när han hösten 2014 deltog i en debatt om flyktingpolitik i norska tv-kanalen NRK. Söder, som började sin politiska bana i svenska FrP-kopian Framstegspartiet, såg närmast chockad ut när representanten från Fremskrittspartiet var den som angrep honom hårdast av alla:

– Sverigedemokraterna är ett parti som är sått i brun jord med bruna rötter. Det har rötter i vitmaktrörelsen och Nordiska rikspartiet, som är klassiska nynazister, berättade FrP-politikern Kristian Norheim för de norska tv-tittarna.

Fremskrittspartiet vill i dag inte ha något att göra med sina populistiska motsvarigheter i grannländerna, vilka å sin sida beskyller partiet för att ha blivit en del av etablissemanget.

Men det finns personer i partiet som varken har beröringsskäck för Sverigedemokraterna eller är rädda att partiet ska uppfattas som ett invandringskritiskt enfrågeparti.

Siv Jensen tar över efter Carl I Hagen 2006. Foto: Cornelius Poppe/TT

Vägg i vägg med Helge André Njåstad i Stortinget sitter Christian Tybring-Gjedde. Han är vice ordförande i utrikes- och försvarsutskottet och fram till nyligen ledare för FrP i Oslo. Mest av allt är han en obekväm röst för partiledningen.

– FrP är i dag är ett lite schizofrent parti, säger han. Vi försöker sträcka oss i alla riktningar. Våra stortingsrepresentanter har olika drivkrafter och prioriteringar. Men väljarna har en uppenbar sak som de tycker är viktig: invandring.

Det finns säkert några norrmän som inte gillar svarta. Men det är ett så marginellt fenomen att det är helt ointressant. Jag känner ingen.

Häromåret gav han ut boken ”Mens orkesteret fortsetter å spille”, där han menar att Norge – likt Titanic – håller på att gå under ”på grund av massinvandringen från muslimska länder”.

På hans kontor hänger en originallitografi av Lars Vilks rondellhund bredvid Charlie Hebdo-omslaget som gjordes av tecknarna som överlevde terrorattentatet mot den franska satirtidskriften förra året. På skrivbordet står en kaffekopp med en av Jyllands-Postens omstridda Muhammed-karikatyrer. Det är svårt att ta miste på var Christian Tybring-Gjedde står i debatten.

Han kallar Jimmie Åkesson ”en helt vanlig politiker” och säger att han känner igen sig i den hårda pressen, och anklagelserna om främlingsfientlighet och rasism, som fick SD:s partiledare att sjukskriva sig. Efter att Åkesson medverkat i SVT:s Skavlan bad Tybring-Gjedde svenska folket om ursäkt för sin landsmans behandling av SD-ledaren och lovade att aldrig titta på programmet igen.

Christian Tybring-Gjedde. Foto: Emma-Sofia Olsson

Diskussionen om rasism viftar han bort helt och hållet.

– För mig är det ett helt främmande begrepp. Jag har själv varit sambo med en pakistansk kvinna, så för mig är det helt främmande. Jag förstår det inte. Det finns säkert några norrmän som inte gillar svarta. Men det är ett så marginellt fenomen att det är helt ointressant. Jag känner ingen. I min generation så finns det ingen.

Vi har skadeskjutit oss själva i foten. Självklart måste man kompromissa, men vi har inte tagit en enda fajt.

Menar du att det inte finns någon rasism i Norge?

– Det beror på hur man definierar rasism. I dag finansierar det offentliga olika föreningar. Du har kurdisk förening, afghansk förening, svensk förening. Men det finns ingen norsk förening. Det är rasism, säger han.

Det finns en Facebookgrupp som kräver att Christian Tybring-Gjedde ska få en ministerpost. Mer än 7 000 personer har tryckt på gilla-knappen.

Själv är han kritisk mot att Fremskrittspartiets satte sig i regeringen från början, och att man inte krävt mer i regeringsförhandlingarna.

– Vi har skadeskjutit oss själva i foten. Självklart måste man kompromissa, men vi har inte tagit en enda fajt. Vi har haft många frågor där våra väljare antingen har hållit sig för näsan eller ögonen och hoppats att de snart ska gå över. Att de inte lämnat oss än beror på att alla andra partier är värre, säger Tybring-Gjedde.

Läs även