”Ingen man vill ha mig – tro mig, jag har försökt”


(Personen på bilden har inget samband med texten.) Foto: Fredrik Sandberg/TT

Att inte ha sex | Läsarbrev

Ingen man vill ha mig – tro mig, jag har försökt. Jag har tidigare – före de senaste 20 åren – blivit lämnad flera gånger av mina pojkvänner och mina två sambor, som jag även var förlovad med. Jag har haft totalt fem förhållanden, som har hållit i mellan sex månader och fyra år och blivit drabbad av att min partner varit otrogen i fyra av dem.

Då för 20 år sedan kände jag att jag inte klarade av att bli avvisad, lämnad och sårad ytterligare en gång till – jag började bli allvarligt fysiskt sjuk vid separationerna och klarade mig knappt helskinnad igenom den senaste separationen när jag blev lämnad vilket var 1997.

Där stannade klockan för mig när det gäller förhållanden, precis som klockorna stannade i kustbyarna i Fukushima i mars 2011. När det gäller män, förhållanden, parrelationer och sex är jag fortfarande 35 år trots att min kronologiska ålder nu är 53 år (54 i höst).

Jag har berättat för några män att jag har levt ensam och inte varit nära någon man på 20 år. De har båda sagt till mig att jag inte är normal utan psykiskt sjuk och har sedan sagt upp bekantskapen med mig.

Den senaste mannen, som är den person som har haft allra störst betydelse för mig i mitt liv, kom in i mitt liv 2009 och lämnade mig under åren 2013-2014. Vi hade inget förhållande eller någon intim relation – det vill säga inget sex – då han var (är) gift. Det var en mycket passionerad platonisk relation. Han är min själsfrände och är den person som har betytt allra mest för mig i mitt liv på livets alla plan.

Jag har aldrig tidigare träffat en själsfrände – det är något som går långt utanför en vanlig, enkel parrelation – det går inte att beskriva. Det måste man uppleva. Med honom kände jag mig för första gången hel och komplett som människa, på livets alla plan, vilket var en obeskrivlig och fantastisk känsla. När han distanserade sig och "lämnade" mig för några år sedan – jag tror själv att han inte klarade av vår starka och mycket speciella relation längre – blev jag allvarligt sjuk, både fysiskt och psykiskt. Jag fick till exempel starka fantomsmärtor på många ställen i kroppen. Det var som att hugga av armar och ben och slita ut hjärtat och sedan krossa det. Det var alldeles fruktansvärt och jag trodde inte jag skulle överleva. Jag är fortfarande sjuk och tror och känner själv att jag aldrig kommer att bli fullt frisk igen. Klimakteriet började samtidigt vilket också har gjort mig sjuk.

Jag gav upp drömmen om mitt liv då, 2013-2014, och därmed drömmen om att få leva i en sund och god parrelation och drömmen om att få uppleva sex igen.

Jag är helt inställd på att få leva ensam resten av mitt liv och anstränger mig numera inte alls för det motsatta könet. Det finns massor av unga, fräscha, söta, snygga och alerta yngre tjejer och kvinnor där ute och jag märker att alla killar och män dras till dem. De vrider huvudet av sig själv när de tittar på dem, speciellt nu på vårkanten. Mig tittar ingen på – eller ens pratar med – så är det. Varje dag är en lång och plågsam Golgata-vandring utan slut och utan hopp.

Jag har lärt mig stänga av när andra berättar om sina fantastiska relationer och hur lyckliga de är. Visst är jag är glad för deras skull, men jag orkar inte ta in det på ett seriöst sätt för då skulle jag bli ännu sämre och inte klara av att jobba vilket jag måste.

Jag har försökt få hjälp från sjukvården några gånger, men har endast blivit erbjuden "lyckopiller", vilket jag inte vill ha.

Sex är något som jag har fått uppleva några gånger i mitt liv i de där tidiga relationerna för 20 år sedan och dessförinnan, men aldrig mer kommer att få uppleva. Likaså parrelationer med allt vad det innebär.

Sex är fantastiskt och jag saknar det, men det kommer som sagt aldrig mer att bli aktuellt för min del. Dels på grund av att ingen man är intresserad av mig sedan 20 år tillbaka, dels på grund av att jag inte vågar närma mig någon man och än mindre släppa in honom ens för en kopp kaffe. Jag är helt övertygad om att han skulle lämna mig och såra mig. Dessutom kan jag inte i min vidaste fantasi tänka mig att det finns någon man som skulle kunna matcha min själsfrände. Så jag har förlikat mig med att jag kommer leva ensam resten av mitt liv.

Ensam

”När jag har varit ute på krogen så har tjejer nobbat mig för min längd ett flertal gånger då tjejer är väldigt kräsna när det kommer till sånt.” (Personen på bilden har inget samband med texten.) Foto: Christine Olsson/TT

”Tjejer har nobbat mig för min längd ett flertal gånger”

Jag var under tonårstiden ganska blyg av mig och kom därför aldrig i kontakt med tjejer förutom dom som man gick i samma klass med och spelade en hel del datorspel då vilket gjorde att jag inte hade något stort socialt umgänge i övrigt heller. Däremot efter tonårstiden och gymnasiet så har jag ändå varit ganska socialt aktiv och försökt träffat tjejer via nätet. Jag har träffat några stycken men de har aldrig funnit mig intressant och inte velat träffa mig igen. Man är som bortkastad.

Har även träffat kompisars tjejkompisar och varit på en hel del fester och volontärarbetat och varit aktiv i olika förbund och föreningar, men att en tjej ska finna mig intressant mer än vänskapligt går inte alls. När jag har varit ute på krogen så har tjejer nobbat mig för min längd ett flertal gånger då tjejer är väldigt kräsna när det kommer till sånt. Jag är en man på bara 167 centimeter vilket uppenbarligen inte många tjejer gillar.

Nu har jag unde det sista året insett att det kommer att förbli såhär resten av mitt liv och jag får lära mig leva med den tanken helt enkelt – vilket jag egentligen inte vill då jag också vill ha en familj i framtiden.

Detta har gjort att jag mått väldigt dåligt och inte känner någon som helst sympati med andra människor längre eller när dom far illa. Varför skulle jag det när ingen bryr sig om mig?

Jag funderar faktiskt på att åka söderut och gå på en bordell för att i alla fall en gång i mitt liv få känna på hur det känns att vara intim med en annan människa, jag tror att jag skulle må bra av det.

Anonym

Foto: Hasse Holmberg/ TT

Förlorad känsel i underlivet efter MS-diagnos

Jag följer med intresse artikelserien, och känner att en del av mänskligheten glöms bort – de handikappade. Jag är just i pensionsålder, och har hela livet njutit av sex. Jag har levt som skild singel i snart 25 år och det har inte saknats partners. Men, så hände det något som förändrade mitt liv: jag fick MS.

Följden av det är att jag nu har tappat känsel i underlivet, inte ens med onani kan jag längre få en orgasm. Inför den skrämmande tanken att på nytt utforska möjligheten till ett sexliv med en ny partner-har jag bestämt mig för att helt avstå! Jag saknar det, jag saknar det ...

Tanten

Prova SvD digital i 1 månad – helt gratis!

Hård träning hjälper en sexlängtande man att hålla nere sexlusten. (Personen på bilden har inget samband med texten.) Foto: Julio Cortez/AP

”Jag klarar inte att beröra min partner när sex är uteslutet”

Tanja (i artikelseriens allra första del, reds anm) beskriver sig själv som asexuell, och att hennes pojkvän inte är det. Hon var tydlig med det från början, så pojkvännen torde vara införstådd med villkoren för förhållandet. Men om en part långt efter att ”avtalet” slutits antingen kommer ut ur garderoben, eller av olika anledningar tappar all sexuell lust, vad gör man då?

Jag tror absolut inte att alla ”måste” ha sex för att ha ett lyckligt förhållande. Problem är däremot ofrånkomliga om av olika anledningar den ena partnern ”tappar lusten”. Så är min situation just nu. Om några månader är det sex år sedan min partner tappade lusten. I början fortsatte vi väl ha sex i stort sett som vanligt, men jag är inte okänsligare än att jag förstod att något inte var bra.

Ensidig sex är heller inte vidare intressant, i synnerhet inte i längden. Att tala om det här är det inte tal om – längre. Jag har försökt, givetvis. Utifrån alla tänkbara vinklar – hennes, min, vår familjs. Så försiktigt jag bara kan.

Ska vi separera för det här? Hon har (i vredesmod?) uppmanat mig att ha sex utanför vår relation. Men den sociala acceptansen för det är inte särskilt hög i alla sammanhang. Sexköp är kriminaliserat. Hur hitta en annan partner på samma villkor i ett hektiskt och fullproppat livsschema med karriärer och dagislämningar? Otrohetsförmedlingar? Kanske borde jag prova det.

Jag anser inte är att det är ”fel” på min partner (utöver att hon inte klarar av att prata om det här). Jag tycker det är helt rimligt som sägs i en av artiklarna att man numera inte behandlar ”asexualitet” om personen ifråga inte vill det. Jag vill nog bara belysa att när man hamnar i den här situationen att en av parterna tappar lusten mer eller mindre permanent (sex år är en inte helt obetydlig del av ett samliv och jag har svårt att betrakta det som ”tillfälligt” längre), så uppstår en helt klart väldigt påfrestande och komplicerad situation – för båda parter.

Självklart blir frågan om separation aktuell förr eller senare. Men jag älskar henne (tror jag). Tanja nämner att man får göra olika uppoffringar för varandra i ett förhållande. Min partners uppoffringar består bland annat av att jag måste (vill) träna nästan dagligen – att vara slut också fysiskt håller nere min sexlust. Givetvis tycker inte min partner om att jag tar mig all den ”egentid”. Så jag ”stjäl” också arbetstid till träning för att inte familjen ska ta hela den bördan.

Vidare klarar jag periodvis inte av att kramas och beröra min partner när sex är uteslutet (nej, det är inte fråga om att ”bestraffa” min partner, det är helt enkelt för jobbigt om sexlusten vaknar). Så även om jag sällan är direkt avvisande blir det inga spontana kramar från min sida.

Tror att det är ganska sant att asexualitet är smått tabubelagt. Kanske är det vanligare än man tror. Helt säkert är min situation inte på något sätt unik – kanske till och med vanlig. Småbarnsföräldrar klagar ofta på att sexlivet får sig en törn, men är det bara en fråga om amning och bristande nattsömn? I hur många år då? Jag är inte så säker, längre.

Sexlängtande man

Många förlorar oskulden i gymnasiet, skriver en anonym 18-åring. Men själv vill hon helt säkert inte ha sex. (Personerna på bilden har inget samband med texten.) Foto: Pål Sommelius/TT

”Jag är asexuell, jag är stolt över det”

Jag är en tjej på 18 år, en tjej som förväntas tänka på sex. En tjej som förväntas ha haft sex, då "många förlorar oskulden i gymnasiet". Jag är en tjej på 18 år, men jag vill inte ha sex.

Det är inte så lätt att berätta när sex är en norm, men igår berättade jag för mina föräldrar. "Är du säker? Du är ju så ung". Ja, jag är säker och nej, visst att jag inte haft något förhållande än. Det spelar ingen roll, när en får panik av att ha sexualkunskap i femte klass och att ha samma panik i ettan på gymnasiet. När sexscener på film är något en undviker helt och när det fnittriga, pinsamma och spännande pratet om samlag aldrig funnits.

Det skulle ta till förra året innan jag fick ett ord på det, att det inte är något allvarligt fel på mig. Jag är asexuell, jag är stolt över det. Klart att jag kan skaffa mig en partner i framtiden och vem vet vad som kan hända då, men då är inte nu. Jag är asexuell, och även om det är en "fas" i mitt liv är den lika verklig och lika mycket jag som när som helst annars i mitt liv!

Anonym 18-åring

Läs även

”Jag kan utan sura miner jaga, resa och så vidare, bara familjen känner sig trygg och får den gemenskap som behövs för att hålla ihop”, skriver signaturen Trebarnsfar. (Personen på bilden har inget samband med texten.) Foto: Lars Pehrson

”Ett partnerskap för vårt barns skull”

Jag är drygt 60 år och har 3 barn med lika många kvinnor. De första två, lämnade jag då de var mellan 3-4 år, på grund av tristess när det gäller deras mödrar och att livet totalt förändrades.

Jag har alltid undrat över, varför kvinnor blir så totalt förändrade efter, att de fött barn. Det verkar som om alla känslor går över till barnet och att jag som man bara är till besvär – om det inte ska betalas eller uträttas något förstås (ändå är jag ingen uppmärksamhetsnörd). Det är svårt att hålla ihop och de flesta män söker spänningen, uppskattningen och det kravlösa sexet. Med tanke på det tidigare, så är detta ofta anledning till otrohet.

Nu lever jag med min senaste kvinna och ett barn, men det är en återkommande kamp, lite eller ingen ömhet, knappast någon sexuell kontakt, utan ett partnerskap för vårt barns skull.

Jag har frivilligt avstått från sex och lägger nu inte längre upp för några sådana aktiviteter, då det inte verkar uppskattas. Det blir helt enkelt ett slentrianliv, där praktiska saker och problemställningar delas (problem/problemlösningar, god mat/vin, middagar, framtidsplaner/praktiska, aktiviteter, läxor med mera).

Däremot får vårt gemensamma barn mycket uppmärksamhet och kärlek, för det finns ju mycket utrymme av det. Jag har trots detta bestämt mig för, att stanna kvar i förhållandet, som inte är speciellt kravfyllt, utan ger mig personligt utrymme. Jag kan utan sura miner ta en öl med grabbarna, jaga, resa och så vidare, bara familjen känner sig trygg och får den gemenskap som behövs, för att hålla ihop.

Sedan ska man inte glömma, att gräset sällan är grönare, på andra sidan. För oss äldre män, är det oftast förenat med ensamhet, ångest och utsatthet, som lätt leder till någon form av missbruk och destruktivt leverne.

Trebarnsfar

(Personen på bilden har inget samband med texten.) Foto: Jessica Gow/TT

”Har endast haft sex med en man i hela mitt liv”

Jag är en kvinna på 50 år. Har endast haft sex med en man i hela mitt liv, när jag var 33-37. Min exman, som jag var gift med i två år och sambo två år innan dess. Han var överviktig och jag gjorde det egentligen bara för att få barn, och jag fick också två barn som är det bästa som har hänt mig!
Dock är jag inte asexuell (eller VAR det i alla fall inte, nu har den sortens intresse gått ner avsevärt). J

ag hade mycket längtan i kropp och själ från tidiga tonår och framåt. Men jag hade inga möjligheter att träffa någon i verkligheten – i stället hade jag en lång rad av svärmerier. För olika skådespelare och även ett par män som fanns i min egen verklighet, men som så att säga var off limits. Typ lärare och en präst, äldre än mig och gifta.

Jag har inga syskon, och har egentligen aldrig haft några vänner. Kom aldrig med i de andras festandeoch att gå ut ensam på till exempel ett diskotek är ju inte socialt accepterat. Jag försökte några gånger i 20-årsåldern, men kände mig uttittad och utsatt och flydde därifrån.

Jag har ett typiskt kvinnodominerat yrke, så på jobbet fanns/finns inte många män att välja på heller. De få som någonsin visade intresse för mig var under allt jag kunde acceptera. Ända tills jag som sagt accepterade min exman vid 33 års ålder, eftersom jag då insett att Drömprinsen aldrig skulle komma, och att jag var tvungen att sänka mina krav om jag skulle få barn och slippa leva ensam livet ut.

Han var redan då ganska överviktig, och jag kände ingen attraktion alls. När min yngsta var avvand och det var möjligt att ha varannan veckas-boende, skilde jag mig. Jag räknar med att leva utan partner livet ut.

Ensam

”Det mest intima för mig är att prata eller bara vila huvudet på någons bröst tills dess att man somnar, för sex betyder egentligen ingenting.” Foto: Fredrik Sandberg/TT

”Akten i sig är för mig totalt ointressant”

Jag är idag 31, huruvida jag är man eller kvinna anser jag i sammanhanget vara ointressant. Har i vuxen ålder fått höra att jag är rent av vacker och jag uppfattas som väldigt sexuell av någon anledning. Jag misstänker att det har att göra med att jag är väldigt lugn och inte nervös eller förväntansfull i möten med människor som attraheras av mig, då jag inte har en tanke på sex överhuvudtaget. Tror att många i de första mötena uppfattar min trygghet som någonting attraktivt.

Personligen har jag ingen uppfattning om hur jag ser ut och tänker inte på sex som någonting jag vill ha alls. Sex har för mig blivit någonting jag ger de människor som kommer mig nära på ett romantiskt plan, inte för att jag har intresse av det, utan för att jag antar att det förväntas och att andra uppskattar det.

Akten i sig är för mig totalt ointressant och på sätt och vis obskyrt eftersom det för mig inte är intimt eller fint på något vis.

Som person är jag analytiskt lagd och jag tror i dag att jag är totalt oförmögen att uppleva de känslor som många beskriver kring människor de älskar. När andra beskriver kärlek känner jag mig nollställd, jag vet inte vad det är och jag har nog aldrig upplevt det mer än ett ”pirr i magen” i mellanstadieåldern. Jag kan trivas med andra människor men är extremt selektiv med vilka jag omger mig med.

Jag har levt i två längre förhållanden varav det längsta varade i sju år och jag har uppskattat sällskapet, dock har jag ett extremt behov av att vara ensam med mina intressen.

Jag har för det mesta haft sex med mina respektive när de önskat detta, men tyvärr har jag i mitt längsta förhållande blivit bedragen under nästan hela tiden vi var ett par. Hur gärna jag än vill beskylla min dåvarande för dennes handlingar kan jag inte låta bli att tänka att jag kanske förtjänade det eftersom jag inte tog fler initiativ till sex?

Jag är sällan drivande eftersom det är totalt oviktigt för mig. Jag glömmer stundtals bort att det ens existerar. Det har generellt sett gett mig en mer negativ syn på människor då någonting så trivialt (enligt mig) som sex betyder mer än någonting annat.

Många pratar om hur fint det är att ha sex med en människa man älskar eller tycker mycket om, men för mig har det känts hemskt när en människa som varit förälskad i mig yttrat ömhetsbetygelser. Det slutar alltid med att jag får dåligt samvete över min oförmåga att känna detsamma eller ens uppskatta den typen av närhet man har under akten. I slutändan tycker jag synd om människor som tycker om mig.

Efter mina förhållanden har jag haft ett kortare icke-förhållande, det vill säga att vi har träffats och hittat på saker samt delat säng, någonting som jag tror kan passa mig bättre än ett klassiskt skolboksförhållande.

Jag söker av andra människor ett rent intellektuellt utbyte samt fysisk närhet i form av att kramas eller bara sitta nära en annan människa och känna dess värme. I utbyte tänker jag mig att jag kan ha sex om det så krävs, inte för att det är någonting jag själv längtar efter.

Personen jag träffade i samband med detta tyckte till en början att det lät bra med denna typ av kravlösa förhållande men det höll inte längre än några månader innan denne kände att det inte passade. Huruvida det beror på mig som person eller om upplägget är för jobbigt vet jag dock inte.
Att tillägga i allt detta är att jag inte lider av någon personlighetsstörning, däremot har jag gjort utredningar just för att jag verkligen inte känner igen mig rent emotionellt i hur andra känner. Resultaten visar dock att jag ligger högre än genomsnittet i såväl EQ som IQ.

Det mest intima för mig är att prata eller bara vila huvudet på någons bröst tills dess att man somnar, för sex betyder egentligen ingenting. Någonting som många har svårt att förstå och framförallt acceptera, precis som det faktum att bilda familj och skaffa barn aldrig heller funnits på världskartan.

Anonym

Hur gör man för att ta kontakt? En anonym man skriver att han försöker närma mig kvinnor då han är ute på någon aktivitet eller de fåtal gånger han varit ute på en pub – men ingen nappar. Foto: Ulf Palm/TT

”Är introvert men försöker utmana mig själv att ta kontakt”

Efter ett långt förhållande har jag skilt mig och är i medelåldern. Som man är det nog ett litet tabu att erkänna sitt totala misslyckande att hitta någon kvinna men jag har en tid av ofrivillig ensamhet bakom mig och ser ingen väg ut från den. Känns som att mitt marknadsvärde sänks hela tiden. Förutom att jag blir äldre blir jag antagligen bara mer och mer egenartad, blind för egna svagheter och får ett än sämre självförtroende.

De flesta vänner har jag tappat genom åren och försöker skrapa ihop de små skärvor som finns kvar utspridda i landet och även finna nya bekantskaper. Har alltså inget nämnvärt socialt nätverk att söka igenom.
Dejtingappar har varit heltigenom deprimerande upplevelser. Blir så gott som fullständigt ignorerad.

Försöker ibland närma mig kvinnor då jag är ute på någon aktivitet, även ute i affärer och de fåtal gånger jag varit ute på pub. Resultatet är att om de inte tittar på en som en ovälkommen bajskorv så påstår de sig ha pojkvän redan.

Jag är introvert men försöker utmana mig själv att ta kontakt med andra. Efter skilsmässa och ett helt liv av att inte vara populär bland kvinnor var självförtroendet i området redan i botten från start. Efter varje miss tar det en stunds självömkan innan jag orkar igen. Just i dag är det självömkan som gäller annars skulle jag aldrig skriva det här.

Av olika anledningar lärde jag mig aldrig att närma mig tjejer i min ungdom (mer än som kompisar) och än i dag vet jag inte hur man gör. Säkert framstår jag som tafatt, feg, dum, svag och löjlig. Men jag tvingar mig ändå att försöka ibland.

Jag har frågat bekanta om råd men får inget vettigt tillbaka. Har börjat ta hand om mitt yttre mer, ändrat frisyr, testat utan och med skägg, förnyat min garderob och visste jag hur en man borde se ut skulle jag även göra en kosmetisk operation.

Antar jag att jag har vissa bra kvalitér: lång, vältränad, ordnad ekonomi, drogfri, rökfri och alkoholfri. Den slutsats jag kommer fram till är att jag är för introvert, ful och passar nog inte in i någon standardbild av hur en man ska vara.

Fast sistnämnda tycker jag inte att det borde märkas så mycket på första ögonblicket att jag knappt kan etablera kontakt med någon.

Att vara ful och introvert som man är nog ännu sämre än att vara överviktig som kvinna. Har förstått att kvinnor kan oja sig över att de får inviter från vad de tycker är olämpliga män ibland. Från där jag står skulle det kännas väldigt peppande om någon visade något intresse för mig. Tänk att ha ett val och en möjlighet att säga tack men nej tack?

Som ful introvert man tycks det oerhört svårt att komma igenom ignoransväggen och det är garanterat ingen kvinna som tar något initiativ. Det påstås att de kan göra det, men jag antar att det är samma minoritet av männen som får ta emot alla förslag, och det är då inte jag. Närmaste invit jag kommit är att kvinnor tagit ett första "Hej!" steg på tinder men efter kort textväxling börjat ignorera mig.

Jag är van att klara mig själv, tänka själv och gå min egen väg. Helst vill jag ha allt men om inte det går att hitta så längtar jag ändå oerhört mycket efter en hand att hålla i någon gång.

Jag tror inte på att något händer plötsligt en dag, eller att omvärlden helt plötsligt ändrar sig och det står en lång rad av kvinnor utanför min dörr. Alltså måste jag göra något och/eller förändra mig. Jag vet bara inte hur eller vem som kan peka ut rätt väg.

Eller är det det jag gör fel? Tror att jag måste ändra mig när det är bättre att starkt göra, tycka om och säga det jag vill? De får acceptera mig som den jag är? Fast då borde jag sett till intresse från kvinnor tidigare i mitt liv då jag inte varit på jakt efter någon men det har jag inte.

Till sist är jag helt enkelt rådlös. Vad kan jag göra? Det enda jag är säker på är att jag lägger alldeles för mycket kraft på detta men att jag inte heller kan ge upp. Av vad jag hört mig för är jag nog inte heller ensam i situationen, särskilt inte bland de som separerat/skilt sig och är i min ålder.

Anonym

Prova SvD digital i 1 månad – helt gratis!

Foto: Leif R Jansson/TT

”Det här är människor som totalt missat en vital del av uppväxten”

Det är intressant att artiklarna "Många vuxna har aldrig haft sex" och "Hur känns det att krama en människa?" tar upp något som faktiskt är ett stort, stort problem för många, men som alltid hamnar i skymundan. Nu blir det väl som oftast efter en sån här artikelserie att några läser den och skrattar åt "de där töntiga förlorarna", andra kanske mer empatiskt tycker "åh, vad synd om de stackarna". Men i realiteten så händer det aldrig något mer, det är ingen som verkar bry sig om den här gruppen av människor som mår riktigt dåligt av sin situation.

Precis som nämndes i artikeln om "Anders" så brukar råden sträcka sig till "men skriv en kontaktannons" eller "anmäl dig till nån kurs". Problemet är så mycket djupare än så, det här är människor som totalt missat en vital del av uppväxten och den utveckling som sker med det.

Det är som om man aldrig någonsin fått lära sig läsa och skriva i unga år, och så får man rådet "men läs en bok vetja". Dessvärre så kommer den här artikeln att trilla bort från SvD:s sida inom några timmar, 99.9 procent av de som läst den har glömt den, och bland en stor grupp deprimerade män (för det är nästan bara män som hamnar i den här situationen, som blir så bortsorterade av motsatta könet) fortsätter ensamma, kärlekslösa dagar som för en del slutar med självmord.

40 åring

”Efterhand blev det så att naturen skötte om funktionen med utlösning genom nattliga drömmar”, skriver en man om när han periodvis avstod onani. Foto: Henrik Montgomery/TT

Varför nämns inget om onani?

Artikelserien om sex är bra och intressant. Jag är dock förvånad över att ingenting alls nämns om ett ämne som visar på en stor skillnad mellan könen när det gäller ett liv utan sex. Puberteten för pojkar innebär ju en begynnande produktion av spermier och därmed ett vaknande intresse för sex. Onani upplevs som lustbetonat, men många vuxna har talat om skadliga konsekvenser av denna självtillfredsställelse och varnat sina söner för att hålla på med den.

Många pojkar har också uppfostrats med idén om att sex bara ska finnas i äktenskap. Kinseyrapporten visade ju att onani var allmänt förekommande bland tonåringar. Själv var jag tidvis aktiv på det området men hade också perioder då jag avstod från ”egen-sex” för att hålla mig i god kondition för tennistävlingar.

Testiklarnas verksamhet gjorde ändå att sexdriften efter ett antal dagar fick mig att bli aktiv igen. Efterhand blev det så att naturen skötte om funktionen med utlösning genom nattliga drömmar.

Ett uttryck som numera används allmänt är ”en våt dröm”, och det handlar förstås om en orgasm, men om motsvarande finns för kvinnor vet jag inte. I alla fall är det förvånande att ett så omfattande fenomen inte omnämns i artiklar om avstående från könsumgänge.

Möjligen inverkar tabubegreppet när det gäller dessa, som det heter, mest privata beteenden hos människor i olika åldrar. Dock har jag med intresse sett att RFSU har tankar på att ge unga flickor undervisning i onaniteknik ”för att även flickor ska kunna njuta av sin sexualitet”. Detta är inte ett genuint citat, men jag tycker mig ha tolkat en tidningsnotis ungefär som så.

Själv är jag en gammal änkeman och tillräckligt påverkad av tabubegreppet för att vilja ha absolut anonymitet i dessa frågor. Vare sig mina synpunkter kommenteras eller ej, så tycker jag det är bra och riktigt att svenska folket får en bra och saklig inställning till sexlivet.

F d drömmare

(Personerna på bilden har inget samband med texten.) Foto: Janerik Henriksson / TT

"Har det bra ändå”

Jag råkade ut för en depression för cirka 20 år sedan, blev "frisk" av psykolog och med mycket mediciner men efter detta hamnade jag i direkt impotens.

Jag är nu snart 79 år och min fru ett år yngre men vi har haft ett fint sexliv, inga ytterligheter, mest missionär men vi var båda tillfreds med detta.

När jag för cirka tio år sedan berättade för min fru att jag inte kunde få någon erektion så tyckte hon det var tråkigt, men ingenting att göra åt. Jag prövade med Viagra, sådant man köper i hälsokostaffärer, och var även hos en urolog och fick en spruta. Jag skulle spruta en vätska i sidan av penis, men inget har hjälpt och vi konstaterar bara att: ”så är det”. Varför skriver jag detta? Kanske mest för att berätta att man kan ha det bra ändå.

Har det bra ändå