”Inget land är multikulturellt” | SvD


Historikern Dina Pinto och filosofen Alain Finkelkraut under ett samtal med SvD på Grand Hôtel i Stockholm.

När de får höra om den svenska regeringens mångkulturår suckar de och tar sig, bokstavligen, för pannan.

Det är upplopp i Paris igen och Diana Pinto verkar inte det minsta förvånad.

– Frankrike är inte ett av dessa tysta, förtryckta samhällen. Frankrike har ett oerhört våldsamt förflutet. Det är ett land av barrikader där ord och våld hänger tätt samman, detta kaos uppstår inte ur ett vakuum, säger hon.

Diana Pinto är fransk historiker och författare, för tillfället
i Stockholm för att delta på konferensen om det nya europeiska kulturella landskapet och den judiska erfarenheten, som pågår på Moderna museet.

Hon har anlänt med flyg från ett Paris där det just nu är studenter och fackförbund som drar fram på gatorna. För några månader sedan var det ungdomar med invandrarbakgrund som skapade kaos.

– På ett galet sätt fungerade upploppen som ett slags dop i den franska traditionen. Det skrämmer mig, men genom att protestera våldsamt och bränna bilar kan man paradoxalt nog säga att de blivit lite mer ”franska”. Visst kan somliga grupper ha utnyttjat situationen, men jag slogs av hur väldigt franskt detta våldsutbrott var. Det är inte en vacker bild av Frankrike, men det finns ett sådant element, säger Diana Pinto.

Bredvid henne sitter hennes landsman, filosofen och författaren Alain Finkielkraut och skakar på huvudet åt denna i hans tycke alldeles för optimistiska infallsvinkel på oroligheterna.

Finkielkraut är en annan av de intellektuella tungviktare som kommit till Stockholm för att diskutera Europas integrationsproblem, och vad nya invandrargrupper möjligen kan lära från de judiska erfarenheterna av integration. SvD fick några timmars samtal med de båda i en soffa på Grand Hôtel.

Finkielkrauts verklighetsbeskrivning är inte direkt munter.
– Jag har en känsla av att ingenting fungerar i dag. Det är kris överallt. Den multikulturella modellen är utmattad, eller så kanske den rentav dödades med mordet på nederländske filmaren Theo van Gogh. Den franska integrationsmodellen fungerar inte. Somliga – en minoritet av människorna – vill inte integreras, och Frankrike blir ett allt mer desintegrerat samhälle.

Båda pratar de till en början tyst, men en bit in i resonemangen väcks engagemanget, de lutar sig framåt och höjer rösterna. Finkielkraut knackar också lite i det smäckra soffbordet framför sig för att stryka under det han tycker är extra viktigt.

Det franska samhället ställer inte tillräckligt tydliga krav på invandrare och andra generationens invandrare att bli en del av det franska samhället, tycks han mena.

Bland annat upprörs han över att den utbredda förortsslangen närmast fått status som ett eget språk.

– Hur kan man integrera någon om den enda fasta punkten är kulturell relativism? Det gör man inte! Fransk gästfrihet i dag innebär: var dig själv, prata som du vill, vi vill inte ingripa! säger Finkielkraut, för att i nästa sekund medge att han överdriver lite för att göra sin poäng tydlig.

Diana Pinto protesterar genast och påpekar att de som talar invandrarfranska också kan tala ”riktig” franska; de är tvåspråkiga.

– Jag tror på språkets kraft. Det finns definitivt element som inte vill bli integrerade, men man kan inte generalisera. Det finns de som lyckas komma in i samhället, men man ser bara extremisterna, inte de andra. Bilden är mer komplex än vad som syns i massmedierna, säger hon.

Samtidigt håller hon med honom om att det i Europa, framför allt i Frankrike och Nederländerna, finns en missriktad välvilja, en sorts välmenande tolerans som går ut på att invandrare får fortsätta leva precis som de tidigare gjort trots att de faktiskt befinner sig i ett nytt land.

Integrationsproblemen i dag är komplexa och handlar inte bara om invandrares svårigheter att komma in i samhället. Spänningarna är också stora mellan olika minoritetsgrupper.

– I Frankrike har vi alla sorters fobier, konstaterar Finkielkraut. Xenofobi, homofobi, frankofobi och så vidare. Det är inte så enkelt som på 1980-talet då en och samma person var rasist, antisemit och homofob på en gång. Det vanligaste skällsordet i dag är tro det eller ej ”smutsiga fransman”.

Den judiska minoriteten är sedan länge välintegrerad i det europeiska samhället. Men i takt med att nya spänningar har uppstått när andra minoritetsgrupper dykt upp har antisemitismen ökat, konstaterar både Pinto och Finkielkraut. I Frankrike debatteras flitigt vad som kallas ”Förintelseavund”.

– Det finns en uppfattning att judarna monopoliserar Europas tårar. Det finns en konkurrens, en sorts avundsjuka, säger Finkielkraut.

– Alla vill ha sin del av etniskt lidande i det förflutna. Vad judarna fick med Förintelsen vill andra grupper nu ha, de svarta vill få sitt lidande under slaveriet erkänt och araberna vill detsamma vad gäller kolonialismen, säger Pinto.

– Det är som om franska institutioner måste erkänna franska brott så att araber och svarta ska acceptera integrationen. Det innebär att vi lever i ett samhälle med mängder av orsaker till klagan och missnöje. Problemet är att det ses som ett berättigande. Till vad? Detta är inte en väg till integration. Vilket samhälle bygger vi om alla minoriteter ska ha sitt berättigande till lidande? säger Finkielkraut.

– Om de nu vill ha slaveriet erkänt som ett kollektivt stigma är det deras rätt. Men de flesta inser att det inte går att jämföra, att de inte kan låtsas att de varit med om en Förintelse, att denna minnestävlan är en återvändsgränd. Men att slaveriet och kolonialiseringen erkänns som brott är ett stort steg framåt, tycker jag, säger Pinto.

Här har judarna själva ett viktigt ansvar, menar hon.
– Det är upp till oss att inte stänga dörren för andra och säga nej, ert lidande är inte lika viktigt.

Också i Sverige är antisemitism utbredd, i alla fall om man ska tro den undersökning som Brottsförebyggande rådet och Forum för levande historia presenterade härom veckan. Undersökningen blev snabbt kritiserad från flera håll för att ha stora brister.

Finkielkraut har läst om den i franska tidningar men vill inte uttala sig eftersom han inte sett studien i sin helhet. Pinto, som brukar besöka Sverige två–tre gånger om året, ser bekymrad ut.

– Jag gillar inte vad jag hör. Vad som stör mig i allt större utsträckning är att man i den nya judiska självbilden – vilket gäller alla grupper – säger vi, vi, vi. Det dramatiska svaret på det blir ni, ni, ni. Denna vi och ni-retorik skapar en avvikande grupp.

Kan undersökningen genom att peka ut judar som grupp förvärra situationen, menar du?
– Det gör i alla fall inte saken bättre. Det intressanta är att mina svenska vänner säger att folk nu börjar kalla judar för invandrare, trots att de bott i Sverige i ett och ett halvt sekel. Det är ett sätt att säga att de är annorlunda. Det är väldigt farligt och det sker i hela västvärlden, säger Pinto.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro har integrationskonferensen på Moderna museet absolut ingenting att göra med regeringens mångkulturår. När Finkielkraut får höra om satsningen stönar han högt och tar sig demonstrativt för pannan.

– Jag förstår inte vad som menas med termen mångkultur. Konceptet med multikulturalism har att göra med europeiskt dåligt samvete och skuld.

Pinto viftar också avvärjande med handen.
– Det är ett väldigt dåligt koncept, även om tanken att visa att alla inte är blåögda och blonda i Sverige är god. Inget land är multikulturellt. Du kan inte klara dig i Sverige om du inte pratar svenska och förstår det svenska samhället. Att låtsas att vi är ett multikulturellt samhälle gör bara skada mot invandrarna, för de kan inte ta med sig allt från sina kulturer, de måste lära sig att anpassa sig, säger Pinto.

– Gästfrihet betyder inte radikal öppenhet, flikar Finkielkraut in. Gästfrihet betyder att ge det man har. Med total öppenhet blir det som en flygplats. Jag vill inte att Europa ska bli en flygplats.

Annons