”Jag vill inte låtsas vara en pangbrud längre”


Therese Jahnson

FRÅGA: Jag är en kvinna på 68 som har ett helt liv bakom mig. Först var jag gift med en person som ville vara for ever young och inte bygga en vuxen tillvaro. Han lämnade mig för en kurskamrat.

Sedan mötte jag en man som jag först kände samhörighet med. Det dröjde dock inte länge förrän jag kände mig ytterst ensam. Jag var redan 36 och tog initiativet att bilda familj. Vi fick en son som visade sig ha Aspergers syndrom eller liknande.

Tillsammans byggde vi en tillvaro och strävade på. Jag hade ett krävande arbete och försökte vara ambitiös där, samtidigt som det praktiska vilade på mig, både i hushållet och underhåll av huset. Som tack fick jag gnäll för att jag hade skifttider och arbetade varannan helg. Jag tror aldrig jag fick någon uppskattning alls.

Jag började bereda mig på ett uppbrott, men blev förekommen av maken som hade lyckats få en arbetskamrat på kroken 35 år var hon, han 60 och jag 61. Sonen var vuxen och hade jobb och bostad som vi precis fixat.

Läs även

Återigen dumpad befann jag mig i en livskris. Jag har alltid känt mig lite vid sidan av och funderat över varför. Jag är inte främmande för att även jag har ett lättare autistiskt drag.

Så efter nätdejtande mötte jag till sist en man. Vi växelbodde under ett år tills jag hade avvecklat arbetet och lägenheten.

Vi fann mycket gemensamt i hur vi uppfattade tillvaron och hade mycket glädje av varandra. Vi har båda snabb uppfattningsförmåga och intresse av samhälle och politik. Tillsammans gillar vi att sköta trädgården och göra projekt i huset. Jag har också försökt öka vårt sociala nätverk och vi deltog i olika sportsammanhang.

Vi gillar att nakenbada och har också försökt skaffa nya vänner som bejakar den sinnliga delen i tillvaron. Vi har dejtat väldigt många människor, men det har inte lett till något beständigt. Under tiden har politik och avläggare av seniorprojektet gett lite kontakter i form av boulekompisar.

Nu börjar jag hysa tvivel i fråga om hur vi ska kunna gå vidare i tillvaron då jag uppfattar att han vill låtsas om att jag är och ser ut som för 5-6 år sedan. Jag har förklarat att jag börjar känna att jag inte är eller vill låtsas vara en pangbrud längre. Om jag är det för honom är jag nöjd, men jag vill inte låtsas inför främmande människor. Det verkar nedslående för självförtroendet att bli dissad av olika personer.

Nu vill han dela mig med ensamma män också fast jag inte vill. Jag ser ingen vinst i detta. Vi börjar få lite tråkigt i perioder då projekten tryter.

Ibland undrar jag hur vi ska gå vidare och tänker att vi skulle skaffa oss varsin sfär. Under vintern brukar han vara mycket upptagen med diverse dataproblem medan jag då får ta mig an hushållsuppgifterna. Kroppen börjar bli mera ett renoveringsobjekt än den källa till glädje vi hade i början. Dessutom har vi ganska kallt i bostaden under vintern vilket inte gör att saker är hejsan hoppsan.

Jag älskar min sambo och han säger att han älskar mig. Men jag finner det svårt att känna den riktiga glädjen då jag upplever att att den förtingligas av en strävan att skapa något som verkar ouppnåeligt – i stället för att glädjas år det vi har.

Sociala sammanhang verkar vara det svåraste att skapa. Jag tror ingen löser det här men tacksam för synpunkter.