”Iran skiljer snart på tro och politik”


Nasser Zarafshan 2007, när han tog emot 2006 års Tucholskypris. Foto: JUREK HOLZER

För iranska oppositionella på vänsterkanten är Nasser Zarafshan, 69, en ikon sedan årtionden tillbaka. Han har aldrig låtit sig brytas ned, vare sig av tortyr eller drygt fem hårda år i Evinfängelset i Teheran. Som fånge bad han aldrig om nåd.

– Regimen ville att jag skulle börja förhandla om min frigivning. En minister sökte upp mig i fängelset. Men jag köpslog inte. Jag representerade inte bara mig själv utan folkets önskan om frihet, säger Nasser Zarafshan när han tar emot i sitt hem i Teheran.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

Till skillnad från många andra samvetsfångar lämnade han inte Iran efter avtjänat straff.

Annons

– För att påverka utvecklingen måste man leva här. Jag blev erbjuden en plats som fristadsförfattare i Europa, men tackade nej. Jag satt inte fem år i fängelse för att gå i exil.

Regeringen i Teheran uppmuntrar till och med en del oppositionella att gå i exil, för i utlandet kan de ju inte göra något som betyder något i Iran, hävdar Zarafshan. Han tillägger att Iran präglas av så mycket brutalitet att han börjat glömma vad han själv gått igenom.

Numera kan han dock uträtta mer som advokat.

– De styrande är mer pressade att rätta sig efter vissa formaliteter. Regimen har blivit mer pragmatisk på senare år. Men de första åren efter revolutionen 1979 fanns det likheter mellan denna regim och IS i Syrien och Irak.

En av de klienter som Zarafshan räddat till livet är studentledaren Abed Tavanche. Han anklagades för avfällighet från islam, innan han lyckades fly.

– Iran var det första landet i Mellanöstern som införde en präststyrd regering och vi kommer att bli det första landet i regionen som kommer att skilja på religion och politik, spår Zarafshan.

Men när denna vändning kommer vågar han inte säga.

–Jag är ju ingen profet, säger han illmarigt.

Han går med käpp och säger att det beror på ett mordförsök.

–En lastbil försökte preja min bil. Jag blev skadad från höften ned till smalbenet. Men snart kommer jag att kasta käppen! Nu vet de att inget kan stoppa mig!

I slutet av 1990-talet företrädde han efterlevande för mördade iranska författare. När tog han bladet från munnen och förklarade att underrättelseväsendet låg bakom seriemorden på intellektuella blev han ställd inför en militärdomstol.

–Advokatsamfundet i Teheran förklarade att rättegången var olaglig, eftersom jag dömdes av en militärdomstol.

Han anklagades bland annat för att ha gömt spritflaskor på sitt kontor, men de var planterade där som ”bevis” i en Kafkaliknande rättegång.

– Dessvärre fick jag aldrig smaka en droppe av dessa drycker, säger Zarafshan med ett avväpnande skratt när han häller upp välbryggt te i våra glas.

– Dessa seriemord pågick under 7–8 års tid. Mer än 300 personer mördades. Från början trodde folk att det rörde sig om slumpmässiga trafikolyckor. Men när paret Forouhar (kända nationalister) och författarna Mokhtari och Pouyandeh mördades stod det klart att det var organiserade mord.

I förundersökningsmaterialet hittade Nasser Zarafhsan till och med en uppgift om att en person anmält sig som frivillig för att ta livet av honom själv.

President Khatami började i slutet av 1990-talet sätta stopp för seriemorden. Men den förre presidenten lät inte förundersökningarna gå till botten med rättsrötan, hävdar Zarafshan.

En månad hölls han isolerad i en avdelning av Evinfängelset som går under namnet A2.

–Det kontrolleras av revolutionsgardet. Ingen utkrävs ansvar för vad som sker där.

Åren i Evinfängelset använde han till att skriva på insmugglade blad – skrifter som smugglades ut och trycktes i det fördolda.

– Det är böcker som säljs på gatorna eller under disk i en del boklådor.