Jag demonstrerar för att jag är rädd | Andres Lokko


Jag ska demonstrera mot rasism i helgen.

På lördag ska jag ta mig till Slussen på Södermalm för att delta i ett fackeltåg tillsammans med, förhoppningsvis, tusentals andra som känner att vi som vägrar acceptera normaliseringsprocessen av främlingsfientligheten till varje pris måste synas och göra oss hörda.

Det nästan märkliga är hur självklart det känns att demonstrera.

Annons

Bara fram till för några få år sedan hade jag aldrig kommit på tanken att låta en dyrbar lördag avbrytas av något annat än valfri form av lat icke-verksamhet.

Nu knappar jag bara in ”lördag, 15.00, demonstration” i almanackan som vore det typ blott ännu en tvättid.

Med det menar jag inte att jag deltar slentrianmässigt, det känns tvärtom inte ett dugg normalt att behöva demonstrera: MEN DET ÄR NÖDVÄNDIGT!

Som om min husläkare har ordinerat mig att göra just det och därmed lika viktigt som någonsin ett litet piller jag bör ta med vatten i samband med måltid.

Jag gick aldrig i demonstrationståg när jag var tonåring. Klädde mig inte i svarta uppdragna hoodies eller kastade rödfärg på folk i päls.

Visst brydde jag mig om politik – det gör ju tyvärr även de som påstår sig inte göra det - men kände inte att jag behövde vädra mina ideologiska åsikter utanför min vänskapskrets. Inte förrän Sverige drabbades av det populistiska spektaklet Ny demokrati - med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i spetsen – i början av 1990-talet.

Jag hade nyligen börjat skriva och det gick liksom inte att undvika att bete sig sarkastiskt gentemot Ny demokrati om man hade en plattform.

Men det var också väldigt enkelt - som att sparka upp en vidöppen dörr eftersom det inte på något vis gick att ta den där ytterst märkliga missnöjesduon på allvar.

De var ett skämt i färgglad Beppemössa, ett för ett ögonblick lite för framgångsrikt sådant, men fortfarande bara ett skämt i färgglad Beppemössa.

Jag tror aldrig att jag ens fick anledning nog att demonstrera mot Ny demokrati, jag var nog så övertygad om att de skulle tyna bort inom kort att det fick vara.

Men nu?

Dockmästaren Wachtmeister befinner sig återigen någonstans i de högerextrema kulisserna men nu fnissar jag inte längre. Även om jag verkligen försöker.

Nu dubbelkollar jag istället att ytterdörren är låst innan Olga och jag går och lägger oss.

Och de mer eller mindre anonyma knasbollarna som allt oftare och, känns det som, en smula organiserat ger sig på mig mejlledes och i sociala medier är faktiskt genuint obehagliga. Knasboll kunde jag hantera men kombinationen knasboll och genuint obehaglig är lite svårare att vifta bort med ännu en muntert ironisk klackspark.

Så jag vet precis varför jag i högst vuxen ålder började demonstrera: för att jag är rädd.

Jag tror inte att det behövs någon närmare förklaring än så.

Jag demonstrerar för att jag är rädd.