Beauvoir ordinerar en dos existentialism | Torbjörn Elensky


I ett mångkulturellt samhälle blir en gemensam moraluppfattning viktigare än någonsin. Vad ska den grundas på? En ledtråd finns i en liten skrift som Simone de Beauvoir gav ut strax efter kriget.

I ”För en tvetydighetens moral” utvecklade Simone de Beauvoir en vital och självständig existentialism.

Svängrummet för olikheter är rätt litet i Sverige. Det gäller inte bara för immigranter, utan även för infödda som på olika sätt är fel, tycker fel, tänker fel. Sverige är ett konsensussamhälle, och det är på ett sätt bra: vi strävar efter att komma fram till minsta gemensamma nämnare och efter att lösa problem på ett praktiskt och hanterbart sätt. Felet med detta är att man ofta anser att de som inte instämmer i denna gemensamt frambringade konsensus inte behöver bemötas med argument och sakliga invändningar, utan istället tenderar att tiga ihjäl eller mobba ut dem.

Det finns i dag ett antal frågor som det är väldigt svårt att samtala om på ett konstruktivt sätt. Det gäller till exempel den militanta islamismen, hur IS rekryterar i Sverige och om det finns något terroristhot här. Det gäller relationer mellan etniska grupper som bor i landet, de romska tiggarna på våra gator, och en del andra känsliga frågor. Folk har ofta väldigt bestämda uppfattningar, och när de ställs mot varandra bryter samtalen samman, istället för att ta fart på jakt efter fungerande gemensamma lösningar.

Utan att vi aktivt arbetar på fungerande gemensamma rum för möten, bildligt såväl som bokstavligt, kommer vår offentlighet att braka samman i olösliga konflikter, liksom vårt vardagsliv. Den rådande tendensen att folk håller sig till de sina, att man mest söker att bekräfta sig själv och sina egna åsikter, istället för att söka utmaningar och nya erfarenheter riskerar att förstärkas.

Annons

Särskilt i ett mångkulturellt samhälle måste vi reflektera över vari det gemensamma ligger. Det är viktigare än någonsin i dag att skapa gemensamma utrymmen för debatt, men också för umgänge, vardagliga möten, förståelse, relationer av alla slag. Även rum där vi kan få vara osams och gräla med varandra, utan att det ska behöva innebära jordens undergång och att vi måste bryta med varandra. Men vad ska vi grunda detta gemensamma i? Låt oss säga, för sakens skull, att det vi behöver är en gemensam moral.

För min del utgår jag gärna från Simone de Beauvoirs lilla skrift ”För en tvetydighetens moral” (1990). Den publicerades 1947, strax efter kriget, efter att Jean-Paul Sartre, med vilken hon levde i ett öppet förhållande sedan 1929, publicerat sitt huvudverk ”Varat och intet” (1945) och innan hon själv 1949 genomförde sitt filosofiska mästarprov ”Det andra könet”, som varit avgörande för vår människosyn ända sedan det kom ut. Boken tillkom alltså i den lilla luckan mellan andra världskriget och järnridåns fall.

”För en tvetydighetens moral” är inte särskilt svårläst, även om vissa avsnitt där hon ska förklara hur den existentialistiska synen på sakerna ser ut är mera tekniska, med inslag av – för mig åtminstone – daterad jargong. Men huvudsakligen är det en tät, infallsrik och på något sätt såväl filosofiskt som mänskligt uppriktig bok, som försöker grunda en gemensam moral bortom religionerna, i det gemensamt mänskliga.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

Målet för hennes moral, som grundar sig i existentialismen, är människans frihet. Människan måste vilja sin frihet, och för att befria sig själv måste människan också befria de andra människorna. Att vilja sig fri är att vilja sina medmänniskor fria. Och medmänniskan är, för de Beauvoir, aldrig någon abstraktion, det handlar inte om massor och kollektiv, utan om individer, visserligen ibland i grupper, som kan ha olika kollektiva erfarenheter och förutsättningar, men ingen grupps frihet är värd att någon individ inom eller utom gruppen förtrycks. Bygger en viss frihet för några på förtryck av somliga andra är den inte någon verklig frihet. Detta gör att hennes idé om frihet vare sig kan bindas upp i någon viss ideologi, vars syften övertrumfar alla hänsyn, eller reduceras till individens frihet att göra vad den vill, för den enes frihet får aldrig innebära friheten att förtrycka andra.

Samtidigt som hon vill grunda en moral i existentialismen, och därmed bortom alla religiösa och politiska trossystem är hon naturligtvis inte omedveten om att hennes inställning också har sin tradition: ”Först och främst tycks det som om individen som sådan är ett av de mål våra handlingar bör rikta sig mot. Vi sällar oss här till den kristna barmhärtigheten, den epikureiska vänskapskulten och den kantianska moralismen som behandlar varje människa som ett mål.”

Medvetenheten om att vår moral måste grunda sig i hänsyn till den enskilda, verkliga människan gör alltså att hon inte kan bortse från det värdefulla i de äldre traditioner som hon också är en arvtagare till. Drömmen om en tabula rasa är henne främmande, eftersom hon är en kulturvarelse, liksom du och jag. En av de anklagelser mot existentialismen, och därmed hennes egen moral, som hon eftertryckligen värjer sig emot, är att den skulle mynna ut i nihilism, alltså i ett förnekande av alla värden. Det avvisar hon bestämt. Moralen kan aldrig vara helt rationell; där ligger alltid något slags värderingar i botten, men den frihet som är målet för hennes egen moral är högst påtaglig, och den bygger på ansvar och metod.

Den rationella människan ser gärna sig själv som objektiv. Men hur kan en människa i själva verket bedömas objektivt? Det finns alltid skäl till alla handlingar. Men skälen innebär inte frihet från ansvar, för någonstans gör den enskilde ändå sina egna val. En, som de Beauvoir kallar det, ”omänsklig objektivitet” är en fara för att den förminskar den enskilda människan, och detta kan ske på flera sätt. Det kan ske genom den ekonomiska statistiken som säger att en viss situation är ”bra för landet” eller ”bra för ekonomin” samtidigt som den i folks direkta, levda erfarenhet faktiskt är dålig för dem själva.

Hur kan makthavare och debattörer sätta en abstrakt storhet högre än människors levda erfarenhet? De kan naturligtvis ha rätt i sig, om vi ser sakerna ur en objektiv synvinkel. Det är bara det att inga människor lever sina liv objektivt, utan alla är nedsänkta i sin egen erfarenhet, och ju mindre resurser de har att lyfta sig ur den situation de befinner sig i, vare sig resurserna handlar om begåvning, kontakter, skönhet, pengar eller något annat, desto svårare är det naturligtvis för dem att inse att det finns ett högre, abstrakt, gott, som de borde underkasta sig. ”Man säger att medlen kommer att helgas av målen, men medlen definierar målen och om de motsäger målet i det ögonblick då de sätter det, kommer hela företaget att sjunka ner i absurditet.”

Det skulle till exempel gå att tillämpa hennes idéer på diskussionen kring politisk korrekthet. Somliga, inte minst i sverigedemokratiska kretsar, har börjat använda PK som skällsord, vilket gjort att andra närmast per automatik börjat omfamna det som något gott. Men de som försvarar PK, som en uppsättning etiska regler för hur vi bör förhålla oss till våra medmänniskor, förväxlar betydelsen av goda gemensamma värderingar med behovet av gränser för tankar och yttranden. Den typen av utifrån satta gränser, som representeras av tankelagar, regler som vem som helst, uppriktigt eller hycklande, kan bocka av för att visa att den hör till, kommer aldrig att kunna skapa fria individer som kan samverka i ett samhälle till det gemensamma bästa.

de Beauvoir skriver om hur fascismen, som försöker skapa människans lycka utifrån är dömd att misslyckas. Men också om den paternalism som för att skydda den enskilda förbjuder möjligheterna till frestelse, när det som verkligen behövs är skäl för att motstå densamma. Vi måste lära oss att tala för vår sak utan att känna denna vilja att tysta dem som inte håller med oss. Detta tycks vara särskilt svårt i Sverige, av någon anledning, och det är något vi måste se till att arbeta med, återigen på ett medvetet, öppet sätt. Det räcker inte att i princip säga sig hysa god vilja, den kräver även sin metod för att bli till en fungerande moral för vår vardag.

Låt mig ta ytterligare ett knivigt exempel ur vår svenska och europeiska samtid: de romska tiggarna. Deras frihet är lika viktig som din och min frihet. De befinner sig i en förfärlig social situation. Den gör att de väljer att resa ut från sina hemländer för att istället tigga på gatorna i rikare delar av EU. Det är deras rätt. Men vill de detta? Eller tvingas de till det? Vad skulle de välja i en situation där de faktiskt hade möjligheter att göra ett fritt val? Rätt många anser att det är rätt att ge dem pengar, så länge de nu är beroende av det. Men om din frihet att ge gör att de hålls kvar i ett läge där de är beroende av din godtyckliga välvilja? Den som verkligen vill göra en insats för romerna borde fråga sig hur den kan bidra till att de befrias från tiggandet. Men ska man inte vara fri också att välja möjligheten att tigga för sitt uppehälle i ett fritt samhälle?

Frihet kan inte reduceras till allas lika rätt att sova under broarna. Hur kan vi grunda en gemensam moral i dagens samhälle, bortom alla de enskilda trosuppfattningarna, ideologierna, och övertygelserna som var och en grundar i sina egna livserfarenheter? Man behöver inte hålla med de Beauvoir om allt för att anse att hon har rätt när hon menar att en modern moral måste grundas i tvetydigheten. I insikten att det inte finns ett högre rättesnöre, utan att vårt förhållande till vår nästa måste grundas på vår vilja att vara fria, och därmed på att vilja även vår nästas frihet.

Vi måste backa från abstraktionernas trollmakt, objektivitetens klara höga rymd, och återvända till människan, för människan är människans mål, liv, öde, framtid. ”När människorna värdesätter ord, former, färger, matematiska teorem, fysiska lagar, framgångar i sport eller hjältedåd, när de i kärlek och vänskap tillskriver varandra värde, tillskriver tingen och händelserna värde, så har människorna omedelbart detta värde, och de har det i absolut mening”, skriver de Beauvoir. Det är, kort sagt, upp till dig.

Läs även

Under strecket

Torbjörn Elensky
är författare.