Det mörka Paris var en gigantisk fabrik | Lars O Ericsson


Trångt, nedslitet, föråldrat och hårt arbetande: modets huvudstad var också Frankrikes industriella centrum. Här tillverkades allt från vapen till skor, en sida av stadens historia som hamnat i skymundan.

Den legendariske fotografen Eugène Atget skildrade gatulivet i det sena 1800-talets Paris. Här en lumpsamlare, fotograferad omkring år 1900. Foto: AOP

Bilden av Paris som lyxens, flärdens, nöjenas, gourméernas, konstens och kulturens huvudstad är långt ifrån ny. Redan under Napoleontiden och under Restaurationen (1814–30) sågs Paris som ett glittrande paradis, som navet i handeln med lyxartiklar. Med sina glastäckta passager – skådeplatsen för den första gasbelysningen – sina breda boulevarder kantade av flotta restauranger, eleganta varuhus och butiker, uteserveringar, teatrar och nöjespalats, var Paris, med Walter Benjamins ord, ”1800-talets huvudstad”. Eller annorlunda uttryckt: Paris var den främsta representanten för en europeisk modernitet.

Det har dock hela tiden funnits ett annat Paris. Måhända inte lika tjusigt, glamoröst eller finkulturellt, långt bortom turistbroschyrernas glättade klichéer. I sin bok ”Paris ville ouvrière. Une histoire occultée 1789–1848” (La Découverte) skildrar Maurizio Gribaudi industri- och arbetarstaden Paris från franska revolutionen och ett drygt halvsekel framåt. Vi möter här ett Paris som inte bara torde vara occultée (dolt, okänt) för européer i allmänhet, utan också för de flesta av dagens parisare, och som dessutom i stort sett ignorerats av historikerna.

I bokens första del, ”Utkristalliseringen av en myt”, redogör Gribaudi för hur den gamla, delvis medeltida, stadskärnan och dess befolkning betraktades av de kulturella och intellektuella eliterna, av författare, konstnärer, politiker och myndigheter under 1800-talets första hälft. I den optik som var representativ för dessa kategorier framstod denna historiska miljö som omväxlande osund, sömnaktig, nedsliten, obsolet och arkaisk; som en ruin, en kvarleva, en kaotisk och ohälsosam plats. Människorna där sågs som lastbara, okunniga, försupna, sjukliga och potentiellt farliga.

Annons

Gribaudi citerar bland andra författaren Louis-Rainier Lanfranchi som år 1830 skriver att folket här ”förefaller respektabelt, bara man inte ser det på nära håll”. Ett försonande drag upptäcker dock Lanfranchi hos detta ”samhällets lägsta skikt, där dygd inte kan existera”, nämligen ”att man åtminstone inte förställer sig”. Av de 491 sidorna i Lanfranchis bok ”Voyage à Paris” ägnas symptomatiskt endast tre sidor åt de folkliga kvarteren i centre-ville.

En av de ytterst få författare som enligt Gribaudi inte späder på mytbildningen om arbetarstaden Paris är Balzac. Balzac målar visserligen ofta det folkliga Paris i mörka färger, men han reducerar inte människorna till en homogen, solkig massa, och han ser komplexiteten och mångfalden hos de aktiviteter som där pågår. I romanen ”César Birotteau” (1837) skriver Balzac: ”På första våningen, i ett osunt kyffe, tillverkades de vackraste hängslen”. Han kunde ha tillagt att det var i dessa ”kyffiga” kvarter som de articles de Paris, de lyxvaror som hela Europa ropade efter, tillverkades: tyger, kläder, skor, lädervaror, porslin, keramik, smycken, möbler och alla slags accessoarer. Bara tillverkningen av solfjädrar, påvisar Gribaudi, sysselsatte ett tusental personer.

Balzac har också med sin skarpa blick öga för det han kallar ”den bisarra föreningen av familjeliv och fabrik”, det vill säga den form av hemindustri i vilken ofta både familjemedlemmar och anställda deltog. Dessa så kallade fabriques collectives, var typiska för hur produktionen i centrala Paris ofta var organiserad vid den här tiden. När folket inte skildrades i ohöljt nedlåtande termer, fick det, säger Gribaudi, istället bilda en pittoresk fond eller dekor. I den illustrerade antologin ”Les Français peints par eux-mêmes”, utgiven 1840–42, möter vi således hela raden av stereotypa, proletära figurer: lumpsamlaren, skoputsaren, vattenbäraren, grisetten, gamängen, gatsoparen.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

I bokens andra del, ”Bakom mytens skärm”, redogör Gribaudi detaljerat för hur verkligheten bakom mytbildningen i själva verket såg ut och var beskaffad. Med hjälp av en rad olika källor – arkiv, register och protokoll – går han igenom kvarter efter kvarter, fastighet efter fastighet, gata efter gata i den gamla stadskärnan. Och han frågar sig hela tiden: Hur såg den fysiska miljön ut? Vilka aktiviteter ägde rent konkret rum i de olika kvarteren? Vilka var de som arbetade där? Vilka yrken fanns representerade? Det han finner är raka motsatsen till en miljö där det råder sömnig stiltje och stagnation. Bostadshus, magasin, verkstäder och fabriker var kanske inte alltid så estetiskt eller hygieniskt tilltalande, men det gemensamma för dem var att det sjöd av aktivitet i varje hörn.

Efter revolutionen 1789 rådde kraftig turbulens i Paris. Den enskilt viktigaste åtgärden som vidtogs i staden under denna oroliga tid var, menar Gribaudi, utförsäljningarna av nationaliserad egendom. Dessa bidrog kraftigt till den dynamiska ekonomiska utveckling som ägde rum mellan 1800 och 1850. I de västra och nordvästra delarna av Paris, i vad som vid denna tid utgjorde Paris utkanter, frigjordes genom dessa utförsäljningar stora landområden som tidigare tillhört aristokratin och kyrkan. En livlig fastighetsspekulation inleddes, vilken resulterade i uppkomsten av helt nya kvarter, kvarter som framför allt byggdes för att härbärgera de mer burgna skikten i befolkningen.

I centrala Paris, i de gamla kvarteren, fick utförsäljningen av kloster, kyrkor och privatpalats med tillhörande parker och trädgårdar ett annorlunda resultat. Nationaliserade byggnader revs eller byggdes om, mark styckades i mindre lotter, vilka köptes upp av mängder av fabrikörer, småföretagare, hantverkare och köpmän.

Effekten av utförsäljningarna blev alltså dubbel. Å ena sidan uppstod, i väst och nordväst, ett nytt, modernt Paris med flott bebyggelse, breda gator och boulevarder. I de äldsta, centrala delarna ledde utförsäljningarna däremot till att den redan täta bebyggelsen ytterligare förtätades. Enligt de uppgifter Gribaudi grävt fram ur arkiven ökade den tillgängliga arean för byggnation i centre-ville, inom samma omkrets som tidigare, med 30 procent. Och befolkningen här ökade också under perioden 1800–1850, från en halv miljon till en miljon. Den absoluta majoriteten var arbetare eller hantverkare.

Mellan 1792 och 1814 befann sig Frankrike nästan oavbrutet i krig. Centrum för landets krigsindustri utgjordes huvudsakligen av de gamla kvarteren i centrala Paris. Här tillverkades vapen, sadlar och seldon, uniformer, kulor och krut. När tillverkningen av gevär var som störst under Napoleons erövringskrig, producerades inte mindre än 1 000 gevär om dagen. Det var också här merparten av allt krut framställdes, en industri som byggde på den rika tillgången på salpeter i marken. För att klara denna väldiga produktion krävdes ny arbetskraft och den rekryterades genom inflyttning både från förstäderna och från landsorten, ibland också från utlandet.

Hus, verkstäder och fabriker växte upp som svampar ur jorden på de områden som nationaliserats. När krigsåren väl var över lades merparten av hantverk och industri om till produktion av framför allt lyxartiklar. År 1847, visar Gribaudis siffror, var 225 750 arbetare och hantverkare i Paris gamla kvarter sysselsatta med tillverkning av articles de Paris, vilket motsvarade drygt 60 procent av den sammanlagda arbetskraften. Totalt fanns här 64 816 olika företag registrerade.

Åren omedelbart efter 1789 och under krigsåren fram till Napoleons fall 1814 går det inte att ur källmaterialet utläsa någon mer uttalad stigmatisering av arbetarbefolkningen i centre-ville enligt Gribaudi. Både närheten till revolutionen och insikten om arbetarnas betydelse för produktionen av krigsmateriel torde ha motverkat en sådan stigmatisering. Men från och med julirevolutionen 1830 skedde en omsvängning. Med denna revolution, som tvingade bort den ärkekonservative Karl X från tronen, förverkligade bourgeoisin målsättningen från 1789: att ta makten. Samtidigt blev de ståndsmässiga kvarter som växte upp i nordvästra Paris modellen för en modern urbanitet. I kontrast härmed framstod den gamla stadskärnan som luggsliten och föråldrad. Inget att ståta med utåt. Tvärtom.

Den komplexitet och produktiva mångfald som rådde i centre-ville försvann ur synfältet. Kvarter, gator, byggnader och innevånare sågs nu mer som en kompakt, odifferentierad massa. Folket självt, vars mod beundrats och glorifierats under julirevolutionen, började man från borgerligt håll nu istället frukta i takt med att arbetare och hantverkare började göra anspråk på att få sina arbets- och livsvillkor förbättrade. Och när arbetarna sedan började sluta sig samman och strejka, målades den gamla stadskärnan och dess befolkning upp i än dystrare färger.

Även om det sällan blir fullt ut explicit, säger Gribaudi, började arbetaren som organiserar sig att flyta samman med bilden av den fattige i trasor, på gränsen mellan misär och kriminalitet. Att det bakom bilden av trashanken inte sällan dolde sig en högt specialiserad och kunnig yrkesarbetare ingick inte längre i de burgna skiktens optik. Att priset för detta blev högt, vet vi som lever i dag. Först i form av den blodiga revolutionen 1848, därefter i form av massakrerna under Pariskommunen 1870–71.

Under läsningen av Gribaudis banbrytande bok har det varit svårt att låta bli att göra vissa jämförelser med Stockholm. En skillnad är uppenbar: i Stockholm revs stora delar av city, i Paris finns dess historiska centrum kvar än i dag. Och Gamla stan? Om jag minns rätt var den faktiskt rivningshotad ända till början av 1930-talet. Ett huvudargument för rivning var att Gamla stan var en osund miljö, befolkad av tvivelaktiga existenser. Och Klara? Myllrade det inte av aktiviteter i de gamla ”ohygieniska” tidningskvarteren? Jämförelsen må halta, men frågan är om inte också hos oss gamla historiska miljöer ofta varit föremål för en mytbildning som gjord för att enbart tjäna modernitetens och framstegets intressen?

Läs även

Lars O Ericsson
är docent, konstskribent, författare och curator.