IS växer när andra gemenskaper saknas | Elisabeth Özdalga


Bristen på en fungerande nationell gemenskap gör islamismen begriplig. Den känsla av medborgerlig samhörighet som har vuxit fram i väst saknas i många icke-demokratiska stater i Mellanöstern.

Ett civilsamhälle försöker ta form. Protester mot president Mursi på Tahrirtorget i Kairo 2012. Foto: AOP

De senaste terrordåden i Paris och Köpenhamn har väckt många frågor. På europeisk botten har diskussionerna handlat om brist på utbildning, arbetslöshet, utanförskap, ghettobildning och maffialiknande gängkulturer; negativa strukturer, som hör storstädernas ytterområden till. För politiska beslutsfattare med ansvar både för medborgarnas säkerhet och bibehållna demokratiska fri- och rättigheter är det angeläget att producera lösningar – helst på kort sikt. Då ligger det nära till hands att fokusera på situationen i storstadsförorterna.

Osminkade uttalanden från sympatiserande islamistiska radikaler för Islamiska staten och de blodiga avrättningarna i Syrien, Irak och Libyen har emellertid gjort en sådan inriktning ohållbar. Radikaliseringen är inte bara ett förortsfenomen, utan har nära kopplingar till utbredningen av jihadistgrupper i de krigshärjade områdena i Mellanöstern. Det faktum att våldet också riktats mot judar är ytterligare ett tecken på detta.

Graden av det våld och hat som med hjälp av sociala medier öppet och ogenerat spritts över hela världen är nytt. Samtidigt aktualiserar det frågan om relationen mellan islam och politik i ett längre perspektiv. Utnyttjandet av islam för politiska syften går långt tillbaka och grundar sig på den islamiska civilisationens möte med väst och moderniteten.

Annons

Sultanen Abdülhamid II, som med järnhand styrde det av nationalistiska rörelser hotade Osmanska riket från 1876 till ungturkarnas revolution 1909, hade för att skapa kollektiv (”proto-nationell”) enighet givit sitt stöd till den pan-islamiska rörelsen. Som ett led i detta utspel återupplivades och stärktes kalifatet, för att trygga ett bredare muslimskt stöd (till exempel i Brittiska Indien) mot de europeiska stormakternas expansionspolitik. En ingående analys av hur islam under denna period utnyttjades för politiska syften finns i Kemal Karpats ”The politicization of Islam. Recontructing identity, state, faith, and community in the late Ottoman state” (2001). Detta är en bred historiesociologisk analys av hur islam flätas samman med moderna politiska institutioner och diskurser.

I boken ”State, faith, and nation in Ottoman and Post-Ottoman lands” (Cambridge University Press) ställer Frederick F Anscombe liknande frågor men i ett längre och bredare perspektiv. Författaren följer ända fram till vår tid utvecklingen i de delar av arabvärlden och Balkan som tidigare tillhörde Osmanska riket. Huvudfrågan gäller svårigheterna att forma stabila nationalstater i tidigare osmanska områden och varför det varit så svårt att mobilisera massorna kring nationalistiska ideologier. I stället för etniska identiteter har man fått massmobilisering kring religiösa identiteter. De teorier om den moderna nationalstaten som haft väst som förebild leder fel, menar författaren. Han förordar i stället ett perspektivbyte, det vill säga att teorierna om nationsbyggandet i Mellanöstern bör ta särskild hänsyn till religionens roll. Titeln på boken antyder alltså att det inte bara handlar om stat och nation, utan ”state, faith and nation”.

IS är den senaste, men inte första manifestationen av ett försök till statsbildning i islams namn. Saudiarabien, Pakistan och Iran bygger på sinsemellan olika, men likväl uttalat shariatrogna lagsystem. Islams politisering yttrar sig också i olika oppositionsrörelser och partibildningar. Muslimska brödraskapet, Hamas, Hizbollah, det turkiska Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) och det tunisiska Förnyelsepartiet (an-Nahda) är några exempel.

Islamismen har utformats som ett alternativ till, eller mer tillspetsat uttryckt, en funktionell ekvivalent till nationalismen. Det är på islams värdegrund staten legitimeras och det är islam som ligger till grund för skapandet av kollektiva, nationella gemenskaper. Koranen innehåller ingen blåkopia av hur en stat bör organiseras, om monarki eller republik är att föredra. Däremot finns där råd och förmaningar gällande hur individen bör förhålla sig till ledarna och till varandra, sådant som har med maktens legitimitet och kollektivets gemenskap att göra.

Konsekvensen av att jämställa islamism och nationalism, att se dem som besläktade systerideologier, är att de inte bör tolkas som artfrämmande diskurser, utan analyseras med samma verktyg. Den religiösa definitionen av det nationella kollektivet utgör således varken en förmildrande eller en graverande omständighet. Anscombe tvekar emellertid: ”Ett antagande som jag inte ser någon anledning att ifrågasätta är att nationalismen enbart är en form av politik. Religionen, däremot, är någonting mera komplicerat”. Själv menar jag att islamismen i sin nuvarande politiserade utformning knappast är något annat än en form av politik. Islamiska staten är det färskaste exemplet på ett sådant genompolitiserat utnyttjande av islam. Även turkiska AKP kan, trots de olika kontexterna, nämnas i detta sammanhang.

Alla yttringar av politisk islam är inte lika provocerande och skoningslösa som IS. Genom sitt lika utstuderade som cyniska propagandakrig har rörelsen redan satt djupa spår. Av 30 000 soldater har 19 000 rekryterats från 90 andra länder (New York Times, 3/3 2015). Vad gör denna rörelse så attraktiv?

Här vill jag återknyta till nationalismen och dess betydelse för individuella och kollektiva identiteter. För människor som vuxit upp i redan konsoliderade nationalstater är nationstillhörigheten något man inte vidare reflekterar över. Man glömmer vad dessa strukturer i grunden har för betydelse. Att tillhöra en nation ger trygghet, hemkänsla, identitet och respekt, kanske prestige och status. I synnerhet om nationen i fråga, som Sverige, har en väl fungerande ekonomi med inbyggda välfärdsinstitutioner, en demokratisk ordning, ett pålitligt rättssystem och fria medier. Att vi när som helst och utan begränsningar kan kritisera detta system förstärker bara vår tilltro till det.

Exempel på forskare som speciellt levande beskrivit nationstillhörighetens betydelse i vår tid är litteraturvetaren Gregory Jusdanis och sociologen Norbert Elias. Jusdanis har i ”The Necessary Nation” (2001) argumenterat för att nationsbyggandet är en viktig drivkraft bakom det moderna samhället. Extremt våld har utövats (och utövas) i nationens namn. Men nationalstaten svetsar också samman människor i gemenskaper och driver utvecklingen framåt. Elias analyserar frågan utifrån ett överlevnadsperspektiv. Om familjen eller stammen representerade individens ”survival unit” under tidigare epoker, har denna roll övertagits av nationalstaten i modern tid. Nationstillhörigheten tilldelas en betydelsefull existentiell dimension.

Vad är konsekvensen av dessa teorier för individer och grupper, som kanske under flera generationer förvägrats delaktighet i någon genuin nationell gemenskap?

De stater som efter första världskriget upprättades på tidigare osmanska territorier var inte nationalstater i gängse bemärkelse. De var statsbildningar utan nationer, de byggde på ett konglomerat av klaner och olika lokalt förankrade etniska och religiösa grupper. Demokratin fick aldrig fotfäste. Några utvecklades i stället till rena diktaturer, såsom Irak och Syrien.

I dessa länder har den ena generationen efter den andra vuxit upp, vars önskan om delaktighet i de politiska processerna gång på gång gäckats. Resultatet har blivit främlingskap, hemlöshet och frustration i förhållande till det politiska systemet och samhället.

Att komma som immigrant eller flykting kan innebära fördelar som arbete, utbildning, hälsovård, ett friare politiskt klimat, även medborgarskap. Men formellt medborgarskap är inte detsamma som nationstillhörighet, det vill säga kulturell och känslomässig tillhörighet. Att bli medborgare i en stat räcker inte för att bli del av en nationell gemenskap, vilken är resultatet av flera generationers samlevnad, delade historiska erfarenheter, språk och andra kulturella attribut. Att ställas utanför sådan nationell gemenskap är att gå miste om något väsentligt i en modern människas identitet. För många immigranter är det alltså fråga om dubbelt främlingskap: både i förhållande till hemlandet och det invandrade landet. Med internets hjälp smälter dessa erfarenheter samman, samtidigt som nya former av solidaritet över landsgränserna utvecklas.

För sådana grupper har IS erbjudit ett alternativ. En obestämd eller oartikulerad känsla av frustration, hemlöshet och alienation har kanaliserats kring ett konkret mål; en i sinnevärlden existerande politisk struktur. IS är dessutom en politisk organisation som hörs och syns och bestämmer agendan till och med för världens supermakter. I detta läge är många mer än villiga att byta ut sin egen stukade identitet, mot delaktighet i denna nya och kompromisslösa gemenskap. Sympatisörer till IS har uttalat att de längtar efter att kunna åka till Syrien och bli del av en stat, som är självständig, som bygger på rättvisa och jämlikhet och som de kulturellt kan identifiera sig med – en kollektiv gemenskap. Det viktiga här är inte om detta ideal stämmer med verkligheten, utan att det är i dessa termer som stödet för det nya kalifatet mobiliseras.

På senare tid har Frantz Fanon då och då flyktigt omnämnts. Få har lika naket beskrivit kolonialismens, men också avkolonialiseringens brutalitet. ”Jordens fördömda” (1961), som Fanon skrev under det algeriska befrielsekriget (1954–62), är minst lika aktuell nu som då; en skrämmande påminnelse om att våld föder våld och att västmakterna under USA:s ledning har ett stort ansvar för den uppkomna situationen; direkt, genom militär inblandning i Afghanistan, Irak och Jemen; och indirekt, genom stöd till auktoritära och korrupta regimer som Egypten och Saudiarabien.

Läs även