”Kunskap om kärnteknik bör inte gå förlorad”


Rivningen av Barsebäck inleddes i höstas. Foto: Erland Vinberg/TT

Forskning och utbildning kan inte svaja i takt med konjunkturerna.

Elförsörjningen i Sverige kännetecknas av ett ytterligt långt drivet systemtänkande. För kärnkraftens del är en viktig system­aspekt kompetensförsörjningen. På myndigheter och i kärnkraftsindustrin samsas kompetens inom en mängd olika akademiska discipliner för att åstadkomma säker, klimat­smart baskraft för inte minst den exportindustri som till stor del finansierar Sveriges välfärd. I detta system har de svenska lärosätena en nyckelroll att spela för att förse samhället med den kompetens som krävs. Dock har politiska beslut genom åren underminerat lärosätenas möjlighet att kunna genomföra sitt uppdrag.

Under 80-talet gavs kraftfulla politiska signaler till statliga forskningsfinansiärer att framgent inte stödja en i stora stycken världsledande nukleär forskning och utbildning på svenska lärosäten. Det politiska budskapet att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010 medförde också att studentintresset försvann. Därmed försvann en större del av den kärntekniska verksamheten på landets universitet och högskolor. Resultatet blev förödande inte minst därför att det kunde förutses stora pensionsavgångar inom myndigheter, lärosäten och kärnkraftsindustrin som behövde ersättas.

Annons

I ett försök att rädda situationen skapades för runt femton år sedan ett djupgående samarbete mellan kärnkraftverken och akademin i syfte att återuppbygga forsknings- och utbildnings­kapaciteten genom att industrin tillförde ett ekonomiskt basstöd till läro­sätena. Samarbetet har varit framgångsrikt i så motto att Sverige åter är på den kärntekniska världskartan, inte minst inom arbetet med fjärde generationens kärnkraftssystem. Svenska forskare och studenter är väl sedda deltagare på internationella konferenser, vi har ett omfattande internationellt samarbete och industrins och myndigheters behov av ny personal har åtminstone i ­delar kunnat tillgodoses.

Situationen förändras dock snabbt nu. I en elmarknad konstruerad för att kärn­kraften ska göras olönsam är det föga förvånande att kraftföretagen nu informerar om att det inte längre går att driva kärnkraften på sunda företagsekonomiska grunder. Detta för att den underställs en särskild beskattning, effektskatten, men också för att den tvingas konkurrera med subventionerad, väder­beroende elproduktion. Det sker i en tid när stora delar av världen i stället talar om vikten av ”clean energy”, det vill säga förnybart och kärnkraft för elproduktionen för att globala klimatmål överhuvudtaget ska ha en chans att nås.

Kärnkraftsindustrin gör därför en hårdhänt översyn av sina kostnader och i den processen är basstödet till forskning och utbildning inte fredat. Politiska beslut hotar alltså att återigen sätta käppar i hjulen genom att rasera den kompetens och kapacitet som lärosätena tillsammans med industrin återuppbyggt.

Låt mig vara tydlig här: Statstjänande forskare kan arbeta med andra ting än kärnteknisk utveckling och undervisning om samhället så önskar. Det finns dock goda skäl att behålla en nationell ­nukleär kompetens på lärosätena. En rimlig energipolitik måste adressera följande tre målsättningar:

1. Sveriges framtida välfärd ska säkras.

2. Sverige ska effektivt bidra i arbetet med att bygga ett globalt välfärdssamhälle.

3. Sverige ska inte endast uppfylla sitt eget klimatmål utan även kraftfullt bidra till att globala klimatmål uppfylls.

I det sammanhanget har kärnkraften ett existens­berättigande eftersom den är ett av ytterligt få alternativ till fossilkraft som erfarenhetsmässigt visat sig kunna åstadkomma en basproduktion som möjliggör att alla de tre målsättningarna ovan uppfylls (se till exempel här och här). De som påstår motsatsen måste vara beredda på att svara på frågan: Vilka av målsättningarna ska plockas bort? Är man svaret skyldig, ja då är en klok politisk strategi att se till att landets kärntekniska kompetens inte försvinner utan snarare tillåts att utvecklas.

Som jag ser saken finns det väsentligen två vägar för landet att gå nu: Antingen kör vi vidare på idén att kärnkraften ska avvecklas och hoppas på att allt går vägen i framtiden eller också inser samhället att kärnkraften har ett eget värde i miljö- och klimat­arbetet och i stället satsar på att utveckla tekniken. Väljer man denna senare väg krävs dock att man från politiskt håll dels skapar likvärdiga marknads­förutsättningar för elproducenterna, dels att läro­sätenas roll i systemet lyfts fram.

Situationen för lärosätena är sådan att kompetenta forskare/lärare inom något år kommer att tvingas lämna fältet och om samhället vill behålla förmågan inom kärnteknik krävs brådskande insatser. Som situationen nu ser ut har statsmakten en viktig roll att spela genom att snarast träda in och återta en betydande del av det finansiella ansvaret för läro­sätenas kärntekniska verksamhet. Forskning och utbildning kräver stabilitet över tid och kan inte som i dag svaja i takt med konjunkturerna. Om det finns en politisk vilja här så möjliggör det för läro­sätena att kraftfullt bidra till att den framtida kärnkraftsdriften, inte bara i vårt land, görs ännu bättre samtidigt som den befolkas av kvalificerad personal.

Ane Håkansson

professor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala universitet