Man borde ha tänkt på annat än SD | Katarina Barrling


Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD

Vi tänker ofta att det är genom ansträngning vi når våra mål: ju mer vi anstränger oss, desto bättre lyckas vi i vad vi föresatt oss. Men det finns också mål som blir svårare att nå ju mer vi försöker. Den politiske filosofen Jon Elster har kallat dessa tillstånd essential by-products, det vill säga tillstånd som vi inte kan uppnå direkt, utan som endast kan uppstå som en biverkan av något annat än vår målinriktade ansträngning.

För att ta ett exempel många är bekanta med: sömn. Ju mer man försöker somna, desto svårare blir det. Att anstränga sig att somna innebär en typ av koncentration som strider mot den brist på koncentration som den i sömnbehov vill framkalla. Även om man finner vägar att tänka på något helt annat för att uppnå den önskade biverkan, att somna, finns risken att man genomskådar sin egen strategi, och snart ligger där sömnlös igen.

Spontanitet är ett annat tillstånd som svårligen låter sig framkallas med avsikt, naturlighet och avspändhet likaså. Själva ansträngningen att uppnå det önskade tillståndet blir ett hinder för att uppnå detsamma – en svåröverstiglig begränsning för målrationellt handlande.

Annons

Inte heller politiken går fri. Fenomenet kan iakttas i etablerade partiers försök att hålla Sverigedemokraterna (SD) utanför påverkan. Redan själva upptagenheten vid tanken att SD inte skulle få påverka politiken i och med sitt riksdagsinträde 2010, innebar att partiet utövade påverkan mest hela tiden, genom sin höga närvaro i andra partiers tankevärld.

Och SD:s påverkan sträckte sig längre än så. De som ansträngde sig för att SD inte skulle få inverka på svensk politik, bäddade därigenom för partiet att göra just detta. Omgivningen lade den egna migrationspolitiken så långt från SD som möjligt, en betydande – och uppenbar – påverkan på sakpolitiken från SD:s sida. Också politikens form påverkades.

Decemberöverenskommelsen, som i dag skulle ha fyllt det första år den aldrig överlevde, krönte denna strävan. I filosofisk mening kan vi inte säkert veta, men mycket talar för att omgivningens försök att hålla SD utanför påverkan, inneburit att partiet inte bara påverkat politikernas sinnen och den förda politiken, utan dessutom opinionen, och där i en för SD synnerligen gynnsam riktning.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

Vad hade omgivningen då behövt göra för att förverkliga sitt mål att inte låta SD påverka svensk politik? Enligt Elsters idéfigur, att vissa önskvärda tillstånd bara kan uppstå genom biverkan, borde man ha koncentrerat sig på något helt annat än SD (vad man själv anser vara god politik till exempel) Därmed hade man kunnat uppnå den biverkanskraft som hade varit en förutsättning för önskat resultat: att inte beakta SD och därmed hålla partiet borta från påverkan.

Men i stället för biverkanskraft inriktade man sig på den bedrägliga verkanskraften, det vill säga satte allt ljus på SD, och frågan hur partiet skulle bekämpas. Resultatet ser vi i dag.

KATARINA BARRLING är forskare vid Statsvetenskapliga institutionen och Institutet för personal- & företagsutveckling (IPF) vid Uppsala universitet. katarina.barrling@statsvet.uu.se