Montesquieu kan leda Frankrike vidare | Ruth Lötmarker


Staten kan inte styra över landets nationella identitet, men genom upplysning kan den ge medborgarna verktyg att själva göra det. Denna lärdom tar Alain Juppé – en av kandidaterna i det franska presidentvalet 2017 – särskilt fasta på i sin bok om Montesquieu.

Alain Juppé och Montesquieu. Foto: AOP

Den 11 februari 1755, i Saint-Sulpice församlingskyrka i Paris skedde ­begravningsakten för Charles le ­Secondat, baron Montesquieu de la Brède. Under terrorväldet kastades hans benrester ner i katakomberna och när man senare under direktoriet som en hyllning till en av landets stora män ville föra honom till Pantheon återstod bara att konstatera att varje benknota av författaren till ”Lagarnas anda” var ­försvunnen. Skulle detta vara förklaringen till att Montesquieu är bortglömd? Det är naturligtvis inte fallet i Bordeaux, där han har sin staty på Place des Quinconces och där redan de små barnen lär sig att deras stad är staden med tre stora M: Montaigne, Montesquieu och Mauriac.

Men vem kommer ihåg människan, mannen Montesquieu, som roade sig i Paris salonger under Filip av Orléans regentskapstid, skrev satiren ”Persiska brev” som utmanade kungamakten samt gav sig ut på en tre år lång resa i Europa för att studera olika länders politiska och sociala system.

Den som velat råda bot på denna glömska är Alain Juppé, välkänd politiker som innehaft viktiga ministerposter i högerregeringar under Balladur och Chirac. För närvarande är han kommun­ordförande i Bordeaux. Har han skrivit sin bok ”Montesquieu” (Tempus Perrin) som en senkommen hyllning till stadens store man, eller har han fördjupat sig i studiet av honom för att se vad det kan tillföra vårt tjugoförsta århundrade? Samlar han på argument inför det franska presidentvalet 2017? Juppé har redan förklarat, bland de första på högersidan, att han ställer upp som kandidat vid det valet. I vilket fall har han skrivit en bok som är mycket väldokumenterad.

Annons

Charles Louis föddes 1689, 100 år före den ­frans­ka revolutionen, på slottet La Brède sydöst om ­Bordeaux på västra stranden av floden Garonne. ­Fadern Jacques de Secondat hade valt den militära banan. Det var hans hustru, Marie-Françoise Pesnel, som förde med sig slottet i familjen men med det också, som hos många feodala dynastier, en mängd skulder. Eftersom mannens yrke var illa ­avlönat, före­slog hon att han i stället skulle ägna sig åt att förvalta egendomen. Mamman dog i barnsäng, när Charles Louis var sju år. Den sorg han måste ha känt kom, enligt Juppé, endast indirekt till uttryck i hans skrifter. Fadern vakade dock över sin son, väl med­veten om vad den adliga börden krävde.

Vid elva år fick denne lämna byskolan för att ­under fem år få en humanistisk och juridisk utbildning i den skola i Meaux, Juilly, som leddes av oratorianer, en romersk-katolsk prästkongregation. Sedan följde juridikstudier i Bordeaux och 1708 avlade han sin juristexamen. Genom en farbrors hjälp fick han möjlighet att praktisera sina kunskaper vid en av de förnämsta advokatbyråerna i Paris. Den unge praktikanten använde sin tid väl i huvud­staden. Sina juridiska insikter och erfarenheter samlade han i det som så småningom skulle bli hans sex volymer ”Collectio juris”. Han utforskade staden Paris och noterade den dova stämning som rådde på grund av de olyckor som drabbade den kungliga familjen.

Den 15 november 1713 dör Jacques de Secondat. Han hade gjort Charles-Louis till sin huvudsakliga arvinge. Denne får lämna Paris för att träda in i sin nya roll. Materiellt var arvet efter fadern inte betydande. Charles-Louis såg sig tvärtom tvungen att hitta en befattning och helst gifta sig rikt. Tack vare sitt juridiska kunnande köpte han sig ett ämbete som rådgivare vid Bordeaux domstolsväsende för att några år senare efterträda sin farbror i dennes ämbete som domare. 1715 gifte han sig med Jeannie de Lartigue, en bördsstolt dam med en betydande hemgift, vilket lär ha varit en avgörande faktor. Han var nu etablerad som en av stadens notabiliteter. Enligt Juppé framgick det dock rätt snart att ­ämbetsmannarollen inte passade honom. Det han fann intressant var hur det juridiska regelverket återspeglade den sociala och politiska verkligheten. Den praktiska tillämpningen, rättskipningen, upplevde han dock som en helt annan sak. Han fann sig omgiven av kolleger och advokater som var mer intresserade av procedurfrågor än av det för klienten bästa. Han valde att sälja sitt ämbete. 1726 var han en fri man. Sin frihet ville han ägna åt att läsa och skriva samt att frekventera Paris salonger.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

Slottet La Brède, där Montesquieu föddes och var verksam som slottsherre och författare. Foto: Carole J...

Under Filip av Orléans tid vid makten präglades hovlivet av en elegant och verserad frigjordhet. Efter ett drygt decennium av krig under Ludvig XIV var dock statens finanser i uselt skick. Efter dystra år kom en ny kreativitet till uttryck och hertig Filip önskade stå som mecenat för djärva projekt. Som en räddande ängel kom plötsligt den skotske finansmannen John Law till hjälp. Dennes förslag var att ersätta reda pengar med papperspengar. En spekulativ yra uppstod då alla ville berika sig. Man sålde markegendomar och smycken för att köpa aktier, vilkas kurs snabbt steg. När spekulationsbubblan brast efter ett år, befann sig gamla adliga familjer på ruinens brant. Law fick fly ur landet. I fransk mentalitet, menar Juppé, skapades en långvarig misstro mot finansvärlden, vilken endast anses gynna dem som är initierade.

Den som räddat sitt kapital i tid var hertigen av Bourbon. Han residerade på slottet Chantilly med sin älskarinna, Madame de Prie. Galanta fester avlöste varandra. Hur det nu kunde komma sig, skriver Juppé, så hörde Montesquieu till detta illustra sällskap. Han älskade att konversera hertigens syster, Mademoiselle de Clermot. Han tillägnade henne sin dikt, ”Le temple de Gnide”, vars handling utspelas i det antika Grekland. Utan att vara någon Casanova hade han andra förbindelser, som inte alla var platoniska. Juppé ser honom som en föga romantisk intellektuell. I den mån han lyckades behaga det motsatta könet, var det snarare genom det lugn och den harmoni han utstrålade.

Det inre lugnet kunde komma väl till pass efter publiceringen 1721 av ”Persiska brev”. Bokens tema låg i tiden, orientalismen var högsta mode. Handlingen består i att två perser, Usbeck och Rica, kommer till Paris och i brev till vänner i Persien berättar de vad de upplever. De beskriver med mild ironi vissa franska särdrag: fransmännens sociala karaktär, deras traktan efter favörer och passion för ­nationens ära. Tonen blir skarpare när de går in på påvens auktoritet, den katolska kyrkans institutioner och bristen på tolerans.

Framgången blev total. För att undvika den kungliga censuren hade boken tryckts i Amsterdam och getts ut anonymt. Författarnamnet blev snabbt avslöjat men Montesquieu njöt inte odelat av framgången. Han var besatt av en tanke, han ville få inträde i Franska akademin och hade därför börjat söka sig bort från de libertinska kretsarna till mer litterära, varav den främsta var markisinnan Lamberts salong. Han började skriva seriösa texter, av vilka många samlats i hans utgåva av ”Pensées” och han lyckades vinna markisinnans bevågenhet. Vid hovet hade han dock inte många vänner. Motståndet kom främst från Fleury, Ludvig XV:s tidigare informator, nu minister. Striden pågick till 1728, då han slutligen blev invald. Den anonyma publiceringen av hans bok sågs som ett halvt medgivande att han egentligen inte vidkändes den.

Knappt har han nått detta erkännande förrän han är beredd att lämna inte bara Bordeaux utan även Paris, och ge sig ut på sin långa resa i en självpåtagen roll som franskt sändebud. Juppé skildrar ingående hans grand tour. Han möter Ungerns stolta adelsmän, vilka inte kuvats av en absolut monark. Han förfäras över lättsinnet och skenheligheten i Venedig, uppskattar den kultiverade charmen i Milanos societetskretsar och blir bestört över påvemaktens förfall i Rom under Benedictus XIII, medan han till fullo uppskattar staden Rom och dess rika kultur.

I Nederländerna ville han på plats studera dess specifika styrelseskick. Wilhelm III av Oranien som varit ståthållare i Nederländerna och samtidigt kung i England dog barnlös 1702. Därefter hade en oligarki av rika borgare förhindrat utnämningen av en ny ståthållare. Det första intrycket av Amsterdam är det ekonomiska välståndet. Börsen är det nya templet. Det han senare upptäcker är att penningströmmarna förleder och korrumperar, från de högt uppsatta till det enkla folket. Hans resa avslutas i England, där hans vistelse sammanfaller med whigpartiets storhetstid. Finansmän och aristokrater innehade makten, medan kungahuset Hannover under George II och hovet hade ringa inflytande. Frågan om maktfördelning diskuterades dock, framför allt i den engelska pressen, som var det som mest imponerade på Montesquieu. Där skrevs det som man på andra håll endast vågade tänka.

På våren 1731 återvänder han hem till La Brède, där han kommer att förena rollerna som slottsherre och författare. Han förskönar sin egendom, han ser till att hans tre barn blir ståndsmässigt gifta och han odlar sitt vin. Dessutom ägnar han tio år av ­träget arbete åt att skriva ”Om lagarnas anda”, ­vilken förelåg färdig 1748. Hans tankar om makt­fördelning är i dag kända och har legat till grund för många konstitutioner. Inledningen till bokens sjätte kapitel lyder: ”I varje stat särskiljer vi tre maktbefogenheter, den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten.”

Det Juppé finner intressant är Montesquieus pragmatiska syn på själva maktutövningen. Varje nation är präglad av sin historia, sina seder och sitt klimat. Sammantaget skapar detta en anda eller det vi i dag skulle kalla en nationell identitet. Denna kan regent och lagstiftare inte förändra. De bör där­emot genom upplysning verka för att folket självt är berett att vidta förändringar. Juppé har upplevt det franska folkets ovilja mot reformer. Han anser dock att läget i dag är ett annat, en annan medvetenhet har vuxit fram. Som presidentkandidat är han beredd att ge konkret information om vad som bör och måste förändras.

Läs även