Antalet hemlösa växer dramatiskt | SvD


Uteliggare i korsningen Seavägen/Tegnérgatan i Stockholm. Foto: MAJA SUSLIN/TT

Grupperna som konkurrerar om bostäder eller tillfälliga logier i Sverige har ökat och blivit mer differentierade.
Hans Swärd och Per Eriksson

Det har varit tyst om hemlöshetspolitik både under sommarens valrörelse och under höstens eftervalsdebatt. Tystnaden är lite märklig med tanke på den radikala förändring som skett av det svenska hemlöshetslandskapet och de risker vi står inför i framtiden. Vi menar att hemlöshet speglar samhällets och demokratins tillstånd. I dag nonchaleras att vissa människor inte har tak över huvudet, att de stigmatiseras och att de berövas sina medborgerliga rättigheter. Stefan Löfven hade kunnat ta ett steg i rätt riktning genom att ge bostadsfrågorna ett eget departement – det har han inte gjort.

När bostadsdepartementet avskaffades 1991 hade det en symbolisk betydelse. Bostadspolitiken och bostadsfrågorna nedprioriterades och nyproduktionen av bostäder minskade, trots befolkningsökningen. En lång rad lagar som tidigare har gynnat bostadsproduktionen har upphävts och subventionerna till bostadssektorn har minskat drastiskt under de senaste 25 åren. Samtidigt som inkomstklyftorna i samhället har ökat så har resurssvaga grupper fått allt svårare att etablera sig på bostadsmarknaden, vilket har lett till en ökning av hemlösheten.

Annons

Eftersom den ordinarie bostadsmarknaden i allt mindre utsträckning blivit ett alternativ för de hemlösa har kommunerna fått tillgripa olika nödlösningar. En sekundär bostadsmarknad och en hotell- och logimarknad har vuxit fram. Dessa akuta åtgärder bygger i allt väsentligt på metoder och synsätt som inte har något vetenskapligt stöd. Åtgärderna riktar sig huvudsakligen mot individer och inte mot de strukturer som genererar problemen.

Hemlöshet innebär inte bara avsaknad av tak över huvudet. Flera vetenskapliga studier har visat att de hemlösa har svårt att utnyttja sina medborgerliga rättigheter, som att rösta i allmänna val, ta del av samhällsinformation och så vidare. Deras handlingsförmåga är mer begränsad än för oss andra. De får stå ut med förnedrande myter och stereotyper, och möts ofta av myndigheternas orimliga krav och bestraffande åtgärder. Få har någon anknytning till den ordinarie arbetsmarknaden. Avsaknaden av bostäder gör att de i praktiken är utestängda från den. Hemlösa är alltså en mycket sårbar grupp, inte bara fysiskt utan också politiskt.

I dag saknas tillförlitlig statistik över hur stor gruppen är och den officiella siffran på cirka 34 000 är av allt att döma i underkant. Siffran kommer från en nationell tvärsnittsräkning från 2011. De hemlösa som inte är kända av myndigheter eller frivilligorganisationer kommer inte med i de nationella räkningarna. Flera andra grupper tillhör också mörkertalet, till exempel papperslösa och EU-migranter utan permanent uppehållstillstånd. De stora kommunerna gör egna räkningar. Till exempel har Malmö gjort en karläggning den 1 oktober i år och i den hade antalet hemlösa ökat från föregående år. Mest framträdande var ökningen i gruppen 19–24 år. I Malmöundersökningen ökade också antalet barn i hemlösa hushåll under 2014 från 329 till 467.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

Grupperna som konkurrerar om bostäder eller tillfälliga logier i Sverige har ökat och blivit mer differentierade. Det skapar oro i samhället. Vi har både tidigare i historien och i Europa i dag sett hur krafter börjat ropa på lag och ordning och vill förbjuda tiggeri och utesovande på allmänna platser eller vill begränsa den fria rörligheten.

Det finns också en fara i att man börjar ställa olika grupper mot varandra eller vill begränsa invandringen för att det finns en brist på bostäder och att vi inte kan lösa situationen för våra egna medborgare. Det kan i sin tur underblåsa främlingsfientligheten och öka motsättningarna i vårt samhälle, även mellan olika grupper hemlösa.

Gör vi inget åt problemen finns en risk för att situationen kan påverka tilliten och de grundläggande relationerna i samhället.

Vi menar att staten måste ta ett helhetsgrepp om hemlöshetsfrågan, och det måste ske snabbt! I Sverige saknas i dag en nationell hemlöshetsstrategi till skillnad från vad som gäller för våra nordiska grannländer. Vi har tidigare sett hur en målmedveten bostadspolitik har kunnat reducera hemlöshet och bostadsnöd. Boendealternativen för hemlösa är i dag inriktade på dyra kortsiktiga alternativ som inte löser problemet. Det finns mycket pengar att tjäna om kommunerna stimuleras att använda metoder som har vetenskapligt stöd och kan leda till förändring, som till exempel ”Bostad först”. I detta arbetssätt får den hemlöse tillgång till en egen bostad och så läggs eventuellt nödvändiga medicinska och sociala stödinsatser där till. Försök visar att cirka 80 procent av dem som får pröva på ”Bostad först” klarar att behålla sin lägenhet.

För att motverka främlingsfientlighet och kunna välkomna flyktingar bör kommunerna snabbt och effektivt öka bostadsbyggandet, särskilt av hyresrätter med rimlig hyra. Kommunerna kan inte bara bygga för de invånare man vill ha i framtiden utan också för dem man faktiskt har. Om kommunerna upplåter en procent av sitt bostadsbestånd till hemlösa så skulle man till stora delar lösa svensk hemlöshet, åtminstone vad gäller hemlösa med permanent uppehållstillstånd.

En generös svensk flyktingpolitik ger många fördelar. Vi visar solidaritet och medkänsla, berikar och internationaliserar vårt samhälle, får en yngre befolkning och en bättre demografi. Men om vi inte visar solidaritet och medkänsla med de redan utsatta grupperna underblåses främlingsfientlighet och motsättningarna i vårt samhälle.

HANS SWÄRD

professor i socialt arbete Lunds universitet

PER ERIKSSON

rektor Lunds universitet

Läs även