Nya regeringen måste ta tag i beroendevården


Joar Guterstam, Lars-Håkan Nilsson och Tom Palmstierna Foto: PRIVAT

BRÄNNPUNKT | MISSBRUKSVÅRDEN

Spår av moralism och ”fattigvårdstänkande” lever fortfarande kvar i lagstiftning och vårdorganisation.

Tv-programmet Uppdrag granskning skildrade nyligen missbrukarvården med utgångspunkt från att två unga personer gick en för tidig och fullständigt onödig död till mötes i stället för att få adekvat behandling för sina beroendesjukdomar. Reportaget konstaterade också att trots att vi i Sverige har den höga ambitionen om ”ett narkotikafritt samhälle” så dör ett högt och stigande antal personer en narkotikarelaterad död i jämförelse med andra europeiska länder. När barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér nu skrivit en debattartikel i frågan (SVT Opinion den 6 november) framkommer dock inga som helst svar på vad som ska göras åt detta. Vi vill därför peka på några viktiga omständigheter som försvagar svensk beroendevård, framför allt det splittrade ansvaret för vården.

Det som skiljer den svenska modellen för vård av beroendesjuka personer gentemot stora delar av övriga Europa är att man ser beroende som en social fråga snarare än ett sjukdomstillstånd. Spår av moralism och ”fattigvårdstänkande” lever fortfarande kvar i lagstiftning och vårdorganisation, där sjukvården förväntas ta hand om akuta medicinska komplikationer, medan tjänstemän inom kommunerna ansvarar för långsiktig behandling.

Annons

Att socialtjänsten i stor utsträckning har huvudansvaret för missbruk/beroende innebär att många personer med beroendetillstånd utan svåra ”sociala problem” inte söker vård i tid. Över 85 procent av befolkningen skulle hellre ta upp frågor om alkohol och andra substanser med sjukvården, i första hand husläkaren. Ett annat problem är att den snabbt växande vetenskapliga evidensen om beroende inte kommer svenska patienter till del. Det finns i dag ett stort antal farmakologiska och psykoterapeutiska behandlingar med god evidens och utmärkta resultat, men kommunerna klarar inte av att genomföra dessa i praktiken.

Socialtjänsten har givetvis en rad viktiga samhällsuppgifter – inte minst för personer som lider av olika sjukdomar – avseende boende, sysselsättning, ekonomi med mera. Unikt för de beroendesjuka patienterna är att socialtjänsten även har ett avgörande inflytande över vilka behandlingar de ska erbjudas, något som aldrig skulle accepteras om det gällde andra sjukdomstillstånd. Med dagens kunskapsläge finns inte några rationella skäl för denna ordning. Det är dags att även Sverige accepterar att alla sjukdomstillstånd ska behandlas utifrån vetenskaplig evidens, snarare än lokala traditioner eller missriktad moralism. I enlighet med hälso- och sjukvårdslagens anda om jämlik vård för alla medborgare bör även de som lider av beroendesjukdomar få behandling enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Självklart kan beroende av alkohol och andra substanser leda till sociala problem. Om beroendesjukdomen är av sådan art att sociala konsekvenser har inträffat, så ska socialtjänsten bistå med åtgärder precis som vid alla andra sjukdomstillstånd. Men kommunens socialtjänst ska inte vara den instans som beslutar om viss behandling ska genomföras.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

Samma dilemma är tydligt vid tvångsvård för beroendesjukdom. Till skillnad från andra psykiska sjukdomar har vi en särskild lag för tvångsvård av beroendepatienter, där socialtjänsten fattar besluten. Trots att det ofta rör sig om svårt multisjuka individer är det alltså tjänstemän som fattar beslut om vårdens form och innehåll. Då medicinskt motiverade tvångsvårdsinsatser är nödvändiga borde dessa styras på medicinska grunder och inte av sociala tvångslagar som har sitt historiska ursprung i de gamla fattigvårdssystemen och nykterhetslagarna.

2011 offentliggjordes Gerhard Larssons Missbruksutredning, som specificerade en lång rad viktiga förslag för en bättre beroendevård, bland annat de förändringar av behandlingsansvaret vi har nämnt ovan. Den tidigare regeringen valde tyvärr att sticka huvudet djupt ner i sanden och föreslog i stället att avtal mellan kommuner och med landsting skulle tecknas om hur den enskilde skulle få behandling för sitt beroende. Denna samverkansdogm har framförts många gånger tidigare utan resultat och även nu visade den sig vara ytterligare en variant av kejsarens nya kläder.

Därför måste dennya regeringen ta frågan om beroendesjukdomarna på allvar. Hälso- och sjukvårdslagens begrepp om vård på lika villkor är i hög grad tillämpbart på de beroendesjuka. Även om en sjukdom leder till allvarliga sociala konsekvenser ska sjukdomen behandlas av medicinsk-psykologisk expertis oavsett behovet av sociala åtgärder. I stället för att, som den nya barn-, äldre-, och jämställdhetsministern, upprepa gamla mantran om ett narkotikafritt samhälle så är det hög tid att använda förslagen i Missbruksutredningen, som fick brett stöd från de professioner som dagligen arbetar med beroende- och missbruksfrågor.

Som Uppdrag granskning har visat så har detta blivit allt mer angeläget; för våra svårast sjuka patienter är det inte sällan frågor som gäller liv eller död.

TOM PALMSTIERNA

överläkare, Beroendecentrum Stockholm

docent i psykiatri, Karolinska Institutet

LARS-HÅKAN NILSSON

medicinsk rådgivare, Kriminalvården

JOAR GUTERSTAM

ST-läkare, Beroendecentrum Stockholm

doktorand, Karolinska Institutet

Mer debatt om missbruksvården:

Läs även