Statsministern tolkar lagen fel | SvD


Det är svårt att befria sig från intrycket att statsministern både tillträtt sitt ämbete och utövat detta på ett sätt som inte står i överensstämmelse med andan i regeringsformen, skriver Björn Hasselgren. Foto: MAJA SUSLIN/TT

BRÄNNPUNKT | EXTRA VAL

Det har aldrig varit avsikten att extra val ska kunna genomföras annat än som en yttersta nödåtgärd.
Björn Hasselgren

Statsministern har meddelat att rege­ringen avser att besluta om att utlysa extra val i enlighet med bestämmelserna i rege­rings­formens 3 kapitel 11 §. Detta vid sitt sammanträde den 29 december, då tre månader gått sedan den nyvalda riks­dagen samlades efter valet. Det är ett förhastat ­besked som inte bara är olämpligt utan också sanno­likt står i strid med förarbetena till bestämmelserna i vår viktigaste lag: regeringsformen. Beslu­tet bör inte fattas. Om det fattas bör det bli före­mål för en prövning av konstitutionsutskottet (KU) innan det verkställs.

Sverige är en parlamentarisk demokrati där folket uttrycker sin vilja om riksdagens sammansättning i val som sker vart fjärde år. Regeringsformen anger i sin portalparagraf att ”all offentlig makt utgår från folket”. Denna fria valhandling är således helt av­görande för det mandat som våra valda ombud ges, för att under den kommande fyraårsperioden utöva den offentliga makten.

Annons

Frågor om balansen mellan regeringen och riksdagen, och för all del statschefen, har varit föremål för flera olika utredningar de senaste decennierna. Flera reformer har genomförts i syfte att uppnå en god representativitet och effektivitet i stats­organens funktion. Det förtjänar i den politiskt upp­rivna stämning som rått den senaste tiden att påpekas att de personer som vi valt har ett betydande ansvar att utöva sina uppdrag. Detta inom ramen för det regel­verk som över tiden vuxit fram och som reglerar bland annat hur riket styrs, vilket är regeringens främsta roll.

Rollerna och uppdragen som ges i regerings­formen och våra andra grundlagar är helt enkelt väl så viktiga, och ofta viktigare, än de enskilda personer som för tillfället besätter olika poster. Regel­verket ska givetvis kunna förändras och anpassas till aktuella händelser, men i var stund måste spelet spelas efter den regelbok som ges av regerings­formen och dess förarbeten

En fråga som inte ägnats särskilt stort utrymme i förarbetena till regeringsformen är just när extra val ska kunna vara aktuellt. Det står dock klart att reglerna om regeringsbildning ger en god möjlighet att hantera situationer som den nu aktuella då regeringen anser sig ha ett bristande stöd i riks­dagen.

Statsministern kan i den aktuella situationen välja att lämna in sin avskedsansökan. Uppdraget att utse en regeringsbildare återgår då till riks­dagens talman som har att, efter överläggningar med partierna, utse en regeringsbildare som har i utsikt att få stöd. Regeringsformen anger vidare att fyra sådana försök ska göras innan extra val ska hållas.

En sittande regering har möjlighet att besluta om extra val under vissa angivna förhållanden. Bestäm­melserna i denna del är sparsamma i rege­rings­formen. Man får i stället gå till förarbeten och grundlagskommentarer för att finna ledning. ­Någon praxis att tala om finns egentligen inte. ­Något extra val har inte hållits sedan de nuvarande reglerna kom till.

Man finner då att det aldrig varit avsikten att ­extra val ska kunna genomföras annat än som en yttersta nödåtgärd. Väljarnas röster så som de ­avgetts på den ordinarie valdagen är grunden för hela systemet. Skyddet för valresultatet måste ­anses vara högt ställt. Det skall undvikas i det längsta att extra val hålls. Endast i en situation där regeringen, som enligt regelverket ska ha tillkommit på ett ­sådant sätt att en stabilitet kan antas föreligga för dess arbete i riksdagen, ställs inför ett hot om en misstroendeförklaring som kan antas ha framgång ska ”hot” om extra val kunna föras fram.

Det måste anses innebära att kravet på förberedande förhandlingar och försök att nå en stabil bas för regeringsarbetet är mycket högt ställt i rege­rings­formen. Om en regering tvekar om sitt mandat bör grundregeln anses vara att ärendet förs tillbaka till riksdagen, som har fyra försök på sig att finna en mer stabil, eller acceptabel, bas för en rege­ring.

Det är svårt att befria sig från intrycket att statsministern både tillträtt sitt ämbete och utövat detta på ett sätt som inte står i överensstämmelse med andan i regeringsformen. Uppenbarligen fanns inte det underlag för regeringen som statsministern ­antog då han tillträdde tidigare i höst. Och helt uppen­bart har statsministern inte förmått att nå sådana överenskommelser med övriga partier att ett tillräckligt stöd nåtts. Talmannens arbete under regeringsbildningen kan förstås också i efterhand sättas i fråga.

I det läget bör frågan om regeringsbildningen återgå till riksdagen, där talmannen bör återuppta arbetet med att finna en fungerande regering. ­Utifrån valresultatet.

Det förfarande som statsministern nu har förutskickat är därför olämpligt. Endast i yttersta nödfall bör ett extra val utlysas. Det förutskickade rege­rings­beslutet bör således inte fattas. Om det fattas bör det bli föremål för en ingående prövning innan det verkställs. Det förefaller lämpligt att denna prövning görs av riksdagens konstitutionsutskott, som har till uppgift att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

Folkets vilja uttryckt i ordinarie val, liksom regerings­formens regler bör respekteras i det längsta. Som utövare av de roller och ämbeten som anges i regeringsformen måste sak gå före person. Gör om medan tid är och upprätthåll respekten för folkviljan som den uttrycks i ordinarie val.

BJÖRN HASSELGREN

teknologie doktor, KTH,

forskar om effektivitet i offentlig sektor

Mer debatt om regeringskrisen:

Läs även