Så blev Singapore en tillväxtmaskin |


För snart 200 år sedan grundade britterna handelsstationen ­Singapore, men det var först när de övergav kolonin som den ­ekonomiska framgångssagan – på konfuciansk grund – tog fart. I morgon firar Singapore 50 år som självständig nation.

Singapore blev självständigt den 9 augusti 1965. Foto: Franz Neumayr/AOP

Solnedgången mellan skyskraporna gör sig bra från baren 1-Altitudes takterrass på plan 63, nästan 300 meter över Marina Bay och Singapores Wall Street. ­Kostymfolket som träffas här för en drink efter jobbet representerar finanssektorn, shortsfolket besöksnäringen – två exempel på framgången. Finanscentrumet Singapore är det fjärde största i världen, medan besöksnäringen slog rekord 2013 med 15,6 miljoner internationella ankomster, en tredubbling från 1990. Bägge siffrorna är prestationer för en nation med 718 kvadrat­kilometer landyta. I morgon fyller Singapore 50 år. Klassresan som den lilla stadsstaten har gjort sedan självständigheten den 9 augusti 1965 är häpnadsväckande.

Utsikten från örnnästet är nästan brutal. Singapores historia trängs långt där nere i ett nötskal. Från viktoriansk kolonialism till hypermodern ­nutid. Mycket har byggts på konstgjord mark som återtagits från havet. Och där borta flyter Singapore­floden ut i Marina Bay med bibehållen värdighet, numera helbrägdagjord från den stinkande kloak som floden var ännu på 1970-talet.

Uppströms första flodkröken landade en nyadlad sir Stamford Raffles den 6 februari 1819 och grundade handelsstationen Singapore – första ­dagen på ett 144 år långt brittiskt kolonialstyre. ­Redan från början skulle handeln vara fri, vilket tillsammans med det strategiska läget lockade köpmän från hela Asien, ja ända från Amerika. På fem år växte byn från 150 invånare till 10 000. På den ­vägen är det. I dag hyser ”handelsstationen” världens största containerhamn efter Shanghai.

Annons

Trots att naturtillgångar saknas vilar landet i dag på en stark ekonomi med låg inflation, låg arbetslöshet, stabilt handelsöverskott, högsta kredit­värderingen i Asien, stora utländska investeringar, en hyllad sjukvård, en av de högsta medellivs­längderna, en stark infrastruktur, ett av världens bäst fungerande multikulturella samhällen, och troligen Asiens renaste storstad. Singapore är en av Asiens fyra tigerekonomier och har lägst korruption i världen tillsammans med Skandinavien och Nya Zeeland.

Landets starka besöksnäring vilar på bland ­annat två kommersiella hörnpelare: ett av världens säkraste och mest prisvinnande nationella flyg­bolag, Singapore Airlines (SIA), och en minst lika prisad internationell flygplats, Changi. Bägge är viktiga symboler för landets image. SIA:s affärsklass och första klass vinner utmärkelser varje år.

”Singapore väntade inte på att västvärldens ­investerare skulle hitta till dem”, berättar Sverigechefen Vinod Patel. ”Lees vision var att utveckla SIA för att åka och hämta dem till Singapore. Och det skulle ske ’in style’. Redan själva resan till Singapore skulle imponera och inspirera.”

Hur kunde det gå så här bra för Singapore?

Från 1950-talets slut eskalerade en politisk instabilitet med motsättningar mellan malajer och kineser, och mellan de politiska partierna som kämpade om makten efter britterna. Kommunisterna blev utslagna av People’s Action Party (PAP), bildat 1954 av juristen Lee Kuan Yew. Den blott 35-årige Lee blev därför 1959 den första premiärministern i Singapores självstyre tills britterna lämnade över ön till Malaysia 1963. Han styrde sedan Singapore som en malajisk provins i två år. I augusti 1965 sparkades Singapore med sin etniska blandning ut i kylan av Malaysia, för att Lee krävde lika värde för alla invånare.

Lee Kuan Yew efter valsegern med sitt parti People’s Action Party 1963. Foto: AP

”Äntligen” helt självständiga. Då uppstod de verkliga problemen. Britterna meddelade 1968 att de skulle dra tillbaka sina styrkor, och med dem 70 000 lokala jobb. En sådan arbetslöshet skulle äventyra PAP:s framtid. Paradoxalt nog lade detta i stället grunden till Singapores lysande framtid. Regeringen skickade i viss desperation ut landets bästa lärjungar till Europa och USA för att prata med stora företag. I Singapore kan man verka billigt och utan byråkrati, var budskapet.

Nästan ingen trodde på den av britterna övergivna kolonin, men när Texas Instruments vågade testa växte snöbollen till en lavin. Jättar som Hewlett Packard och General Electric följde. När britterna packade ihop 1971 hade Lees regering redan säkrat jobben, och arbetslösheten stod kvar på 4,5 procent. Femton år senare fanns över 200 amerikanska elektronikföretag i staden.

Lee hade en konfuciansk vision om att disciplin, motivation och belöning är enda grunden för att uppnå en produktiv ­ekonomi. Han varnade redan i tidigt 70-tal för Sveriges välfärdsmodell med bidrag och skattesubventionerad konsumtion, som enligt Lee försvagar folks eget driv. Bidrag och slapphänta, ”snälla” politiker blir ett sätt att leva, vilket på sikt är förödande för landet.

I stället lade han grunden för invånarnas egen sparmodell, en central pensionsfond där tillgångarna ägs av inbetalaren, inte staten. Kontot fick användas till värdebeständiga investeringar, men inte konsumtion. Alla familjer skulle få solida tillgångar.

Viktigast var att äga sitt eget hem och slippa betala skyhöga hyror till kommersiella fastighets­ägare för bostäder som man inte äger eller kan få tillbaka pengarna för. Egna tillgångar skapar enligt Lee personligt ansvar, motivation och politisk stabilitet. Den gemensamma nationella identiteten stärks om alla får det bättre under jämlika former.

För Lee var också lag och ordning ett ramverk för stabilitet och utveckling. Han accepterade inte tanken att brottslingen är ett offer i samhället. Lee avskaffade jurysystemet i rättsväsendet då han såg hur fördomar hos enskilda jurymedlemmar kunde ge helt andra domslut. Invandring fick bara ske om den var bra för landet och invånarna.

För ett ungt land krävdes pragmatisk uppfinningsrikedom och ibland hårda politiska nypor för att skapa hållbara strukturer i samhället. Med and­ra ord en svår balansgång för premiärminister Lee Kuan Yew mellan trovärdig demokrat och ”lagom” diktator. Balansstycket ledde till mycket beundran, men också till kritik mot vissa av hans metoder.

Om de politiska motståndarna spred uppenbara osanningar anmälde han dem för ärekränkning. Om utrikeskorrespondenterna förvrängde fakta i sina tidningar krävde han sin rätt att bemöta dem. Om chefredaktören vägrade lät han tidningen få cirkulera bara en tiondel av sin Singaporeupplaga, tills de tagit in artikeln. De gav sig till slut.

Till Lee Kuan Yews försvar ska sägas att ambitionen var att göra det som var bäst för landet och folket på sikt. Han skodde aldrig sig själv, trots att korruption är mer regel än undantag för ledare med stor makt i demokratiska system som kan manipuleras. Singapore var ett ofärdigt land under uppbyggnad och man stämde gärna i bäcken med nya detaljstyrande lagar.

Julpyntad shoppinggata i Singapore. Foto: Wong Maye-E/AP

En lag statuerade att nationalsången ska sjungas på malajiska, inte på något av de tre andra nationalspråken engelska, mandarin eller tamil. Målet var att stärka malajernas nationella tillhörighet efter 60-talets rasupplopp.

Mest löje tilldrog sig förbudslagen mot tuggummi. Utrikeskorrar hånade lagen och kallade landet för en ”nanny state”. Ska jag alltså skämmas som besökare för att jag välkomnar lagen? I Peking har jag tvingats steppa som Fred Astaire mellan tuggummin och färska spottloskor. I Singapore är trottoarerna rena som sjukhuskorridorer. Lee initierade en anti-spottkampanj i skolor och medier på 60-talet, och tuggummit förbjöds i lag 1992. Spottandet försvann, och personligen ser jag inte någon förlöjligande skillnad hos en lag som hindrar nedsmutsning med kletiga tuggummin, jämfört med exempelvis de svenska förbuden mot att skräpa ned i naturen eller urinera på offentlig plats.

Ett stort beslut var att göra staden grönare, mer hälsosam och attraktiv för invånare, besökare och investerare. Lee initierade trädplanteringar, parker, rening av floderna, begränsning av bilavgaser och industriutsläpp. Ett förbud mot rökning infördes redan på 70-talet. Många regler och kostnader har införts för att minska bilkörandet. De värsta luftföroreningarna i dag är röken från svedjebränningen i Indonesien.

Robert W Foran skrev i ”Malayan symphony” 1935 om Singaporeflodens ”avskyvärda stank vid lågvatten”. Redan Raffles noterade 1819 att folket bodde på båtar och uträttade allt från matlagning till naturliga behov på floden. Den luktade unket ännu när Lee och PAP tillträdde.

På tio år lät Lees regering dämma upp alla floder och bäckar för att skapa reservoarer för dricks­vatten. Samtliga hushåll och fabriker fick bara släppa ut sitt avlopps- och gråvatten i avloppen, aldrig i vattendragen. Endast rent regnvatten fick nå reservoarerna. Jämfört med tidigare familjevisa uppsamling av regnvatten gav dessa projekt 550 miljoner liter kranvatten – per dygn.

Botanister skickades ut längs det tropiska bältet för att hämta hem växter som skulle göra Singapore till en attraktiv stad. Av 8 000 varieteter av växter fick de 2 000 att frodas. Grannländerna imiterade framgången med en grönare metropol i sina huvudstäder. ”Att göra Singapore grönare är det mest kostnadseffektiva projekt jag har lanserat, och det som lett till den rikaste belöningen för hela regionen”, sa Lee Kuan Yew för 15 år sedan.

Modiga, nytänkande politiker och ett starkt ledande parti under 50 år har borgat för Singapores resa från u-land till rik nation, en utveckling lika konsekvent som när skogen av skinande skyskrapor i glas och metall målmedvetet skjuter mot himlen.

Lee Kuan Yew dog i mars i år, fem månader före landets 50-årsdag. Han hyllas som landsfader för att han gick sina egna vägar och vågade stå för det. I sina politiska memoarer skrev han:

”Om detta är en ’nanny state’, då är jag stolt över att ha fostrat en sådan.”

Läs även