Svensk feminism är inte för alla | Jenny Nordberg


Det är lätt att tro att det bara finns en sorts feminism i Sverige, eftersom begreppet på senare tid har kommit att inkludera nästan varje politiker och företagsledare som ville låta lite lagom modern. Och vem skriver inte under på mänskliga och lika rättigheter för både män och kvinnor?

Emedan svenskar fortfarande har det lite knepigt att prata om ras och etnicitet, har det mesta som handlar om kön däremot blivit så brett och vedertaget att många nickar förnöjt när Sverige omtalas som världens mest jämställda land. Pappaledighet, barnvagnar överallt, och till och med en feministisk utrikespolitik. Sverige har helt enkelt kommit lite längre, och är lite bättre. Feminist, javisst. En självklarhet. Det är nästan en icke-fråga.

Men i realiteten är den svenska feminismen inte särskilt inkluderande. En liten skara rättrogna till vänster om mitten tror sig märkligt nog helt äga och utgöra den svenska feminismen. I det samfundet formulerar de både frågorna och de korrekta svaren om vad som är bäst för kvinnor och samhället i allmänhet. De harvar runt i några få okontroversiella inhemska ämnen där konsensus råder i allt utom om detaljerna.

Annons

Svensk feminism, som till det yttre framstår som så allmängiltig, kan liknas vid biståndsbranschen, eller Svenska Kyrkan – de möter sällan någon kritik utifrån eller ens ifrågasättande. De utgör själva normen, eftersom de står på det godas sida och i grunden vill allas bästa. (Gud arbetar utifrån samma självbild.)

Men här kommer lite gratis genusteori från världen utanför Sverige: Där bekämpar feminister patriarkatet varje dag, men på många fronter, och med många fler idéer. Det finns feminister som är för fri abort och samtidigt anser att det vore bättre för kvinnor om prostitution legaliseras. Det finns feminister som är för fri invandring och anser att rätten för kvinnor att ta av sig slöjan är lika viktig – eller till och med viktigare – än att behålla den på. Och det finns feminister som är för fred och mänskliga rättigheter, men som inte tror att det är meningsfullt att förhandla med Islamiska staten, utan istället tar till vapen.

De här feministerna är helt normala kvinnor, och några av dem finns i Sverige också. De, som tror på jämställdhet, men har lite olika idéer om bästa vägen dit och vad det innebär, kanske till och med utgör en majoritet. Men de får sällan vara med i radio, och de avfärdas ofta som aparta avfällingar som inte riktigt förstår sitt eget bästa. Om de ändå yppar något som inte följer linjen - till exempel om hur hederskultur verkligen fungerar - kan de till och med mötas av den förvirrade favoritlogiken i Sverige 2015: att de ”flirtar med” Sverigedemokrater, rasister och nazister.

Stäng

SvD VIN & MAT:s NYHETSBREV – vintips och recept direkt i mejlkorgen

Nu råder följande delikata situation: Sverige för, som första och enda land i världen, en feministisk utrikespolitik. Det är ett progressivt experiment som många, både inom och utom Sverige, följer med stort intresse. Parallellt med det riktas vårs tids grövsta och mest brutala brott mot kvinnor och flickor av dem som kallar sig Islamiska Staten. Det ingår i deras ideologi och världsbild att kvinnor ska vara slavar.

Då följer en helt relevant och självklar fråga: Är detta något som engagerar svenska feminister, med utgångspunkten att mänskliga rättigheter är något som angår alla, men som i synnerhet berör kvinnor som inte har dem? Är det intressant i Sverige, som ska ha kommit allra längst med jämställdhet i världen och smickrar sig med att kunna lära ut det till andra? Svenska feminister engagerar sig ju dessutom gärna och ofta i utrikesfrågor som exempelvis Palestina och Israel, och ibland sträcker sig det globala systerskapet så långt som att åtminstone uttrycka oro inför hur kvinnor behandlas i Saudiarabien.

Men svaret är att svenska feminister av ovan beskrivna kategori – som tror sig tala för alla och utgöra normen för en modern svensk kvinna – orkar knappt ens prata om IS. Än mindre skriva om eller kräva något av en regering som annars har visat sig kunna göra ganska avancerade och kaxiga utrikespolitiska utspel. Eftersom det råkar vara en vänsterregering som för fram den nya sortens utrikespolitik blir det ju hemskt dålig timing. För varför störa de egna, nu när de äntligen har makten, med ett av vår tids riktiga helvetesproblem? Frågan låser sig därmed helt.

Utrikesminister Margot Wallström svarar dock gärna på frågor, när någon väl orkar ställa dem. För några dagar sedan berättade hon för mig att hon nu bestämt sig för att gå i bräschen för att driva frågor om IS brott mot kvinnor i FN och EU med hög prioritet för den svenska feministiska utrikespolitiken. Hon tänker börja med att personligen kalla till ett krismöte i säkerhetsrådet. Det är ju intressant, och betydligt mer än vad vi visste, eller vad hon hade lovat, för en vecka sedan.

Lita på att vi ska fråga henne mer om hur det går med den saken. Det kallas journalistik. Varsågoda.