Ukraina: Minsk-avtalet är en fälla |


Det ryska kriget mot Ukraina fortsätter månad efter månad utan större uppmärksamhet i svenska medier. Det är ingen nyhet längre att människor dör på grund av den ryska invasionen. Enligt rapporter från OSSE:s övervakning sattes under september rekord i brott mot eld-upphör-avtalet i regionerna Donetsk och Luhansk. Särskilt Mariupol har drabbats av intensiva separatistattacker.

Andrej Lipskij, chefredaktör för den oberoende ryska tidningen Novaja gazeta, analyserar här parternas respekt för Minsk-avtalet i den första av tre artiklar.

I Donetsk hyllar man fortfarande Josef Stalin. Foto: (c) Maysun/Corbis /

Minsk-avtalen toppar åter den politiska agendan och informationsflödet från Ukraina. Detta trots ökande skepsis kring möjligheten att avtalen kommer att genomföras.

Varför denna aktivitet? Den viktigaste orsaken är att det precis som tidigare inte finns något fredligt alternativ till överenskommelserna från Minsk. Och ingen vill offentligt ta avstånd från en fredlig väg till lösning av den ukrainska konflikten. Det finns också uppenbara kortsiktiga skäl.

För det första EU:s sektoriella sanktioner mot Ryssland, som är knutna till en fullständig implementering av Minsk-överenskommelserna. Det växande missnöjet hos enskilda medlemmar av EU med fortsatta antiryska sanktioner (respektive ryskt livsmedelsembargo) förmår än så länge inte övertrumfa tanken på europeisk solidaritet eller farhågorna för att hävda sanktioner skulle ”uppmuntra” Ryssland till ytterligare skärpning av positionerna i fråga om en lösning på konflikten i Donbass. Diskussionerna om huruvida sanktionerna är ändamålsenliga och kriterierna för när de ska hävas lär fortsätta och komma att tillta.

Annons

För det andra löper också den tidsfrist ut som de västeuropeiska deltagarna i Normandie-processen och amerikanska förhandlare satt upp för att Kiev ska anta en lag om val i de av separatisterna kontrollerade ”särskilda områden” av regionerna Donetsk och Luhansk och för att val ska hållas. Tidsfristerna har redan förskjutits och korrigerats ett antal gånger. Den senaste tidsfristen för antagandet av en vallag har redan spruckit (artikeln skrevs i slutet av juni), men det finns också stor risk för att valen som skulle hållas ”innan slutet på sommaren” inte heller kommer att bli av.

Det står dessutom i punkt 12 av Minsk-avtalet att frågor kring de lokala valen innan lagen antas måste ”diskuteras och samordnas med representanter för enskilda områden i regionerna Donetsk och Luhansk”. Det står klart att den proceduren, även om den efter påtryckningar från västliga deltagare i Normandieförhandlingarna faktiskt skulle komma att tillämpas praktiskt, uppenbarligen inte kommer att påskynda valen. Men det finns en vilja hos partnerna i väst att försöka skynda på antagandet av lagen.

Vad nytt i situationen? Sedan den första artikeln om Minsk-processen (SvD 13/4), där vi försökte reda ut deltagarnas olika intressen och kampen om tolkningen kring avtalen, är det ett och annat som har förändrats.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

Det positiva först. Det handlar framför allt om de utväxlingar av huvudpersoner i uppmärksammade rättsprocesser i Ryssland och Ukraina, som inleddes med Savtjenko och de så kallade GRU-männen, och som vi hoppas ska fortsätta. Formellt friges de här personerna inte enligt Minsk-procedurens princip ”alla mot alla”, utan enligt individuella scenarier. Men det är viktigt att de här humanitära åtgärderna (oberoende av vilka överväganden och kalkyler hos parterna som ligger bakom) inte bara kan mildra ödet för ett antal konkreta personer som råkat hamna under storpolitikens ångvält, utan också något minska glöden i hatet och misstron i de rysk-ukrainska relationerna.

Under perioden har det inom ramen för Minsk-processen också uppkommit ett nytt förhandlingsformat på grund av oförmågan hos den politiska arbetsgruppen inom ramen för den trilaterala kontaktgruppen att ta ens minsta steg framåt i frågan om val i de självutropade republikerna. När tiden som utsatts för valen nu på ett katastrofalt sätt håller på att löpa ut har de västliga deltagarna i Normandie-processen, som har ett intresse av en politisk lösning i östra Ukraina, lyckats övertala Ryssland (och Ryssland låtit sig övertalas) att diskutera frågorna just inom ramen för det formatet.

I den konstellationen kommer separatisternas intressen att företrädas av Ryssland. Ett Ryssland, som, utgår man ifrån i väst, kan öka trycket på myndigheterna i Donetsk och Luhansk för att de inte ska sabotera processen för att förbereda och överenskomma om valen. Huruvida det kommer att ha någon effekt återstår att se. Men det pågår åtminstone ett sökande efter nya förhandlingsmöjligheter, vilket redan det är positivt i dagens läge.

De västliga förhandlarnas tryck på de aktiva deltagarna i konflikten i Donbass i syfte att förmå dem att genomföra Minsk-protokollet har blivit mer balanserat. Det handlar inte bara om fortsatta krav på Moskva att fullgöra sina åtaganden och tvinga de separatistiska ”republikerna” att genomföra besluten från Minsk. Här finns också ständiga försök att övertala Kiev om att man måste ”göra sin hemläxa”. Rollen som övertalare spelas huvudsakligen av Normandie-deltagarna Tyskland och Frankrike, men på senare tid har även amerikanerna aktivt anslutit sig till processen.

Den ståndpunkt som idag intas av USA:s biträdande utrikesminister för Europafrågor Victoria Nuland, som upprätthåller breda kontakter med Moskva och Kiev i Ukraina-frågan, sammanfaller på många punkter i bedömningen av Minsk-processen med ståndpunkten hos de västeuropeiska deltagarna i Normandie-formatet. Ståndpunkten är i sina grunddrag som följer.

Det finns inga alternativ till Minsk-avtalen. Ingen part kan ha en godtycklig och selektiv syn på frågan om genomförandet av punkterna i avtalen och den turordning för implementeringen som finns fastlagd i avtalstexten. Ukraina är naturligtvis offret, men ett protokoll är ett protokoll, och det måste genomföras av alla parter, om de nu en gång skrivit under. Val måste hållas i Donetsk och Luhansk ”före sommarens slut”, och en fullständig implementering av avtalen från Minsk ska ske innan årets slut.

Numerären på OSSE:s mission och dess befogenheter måste ökas. Man diskutera möjligheten att sätta upp en speciell kontingent under OSSE:s beskydd för att garantera säkra och hederliga val i Donetsk och Luhansk. Det behövs att alla parter helt och hållet uppfyller punkterna om stopp för väpnade sammanstötningar och tillbakadragande av vapen från demarkationslinjen. Men återupprättad ukrainsk kontroll över gränsen kan bara inledas efter att de lokala valen hållits, det vill säga som det står i Minsk-avtalen. Tillhandahållandet av utlovat finansiellt bistånd till Ukraina kommer att bero av hur Kiev uppfyller Minsk-avtalet. Hävandet av sanktioner mot Ryssland som inte är knutna till Krim är också bara möjligt om Moskva helt och hållet uppfyller avtalen från Minsk.

Det är uppenbarligen så att det faktum att Minsk-processen står och stampar på grund av att varken Moskva (och de av Moskva kontrollerade separatisterna) eller Kiev är helt redo att uppfylla mandatet har lett till att man i vissa europeiska huvudstäder har börjat söka efter vägar ut ur den så kallade ”sanktionsfällan”. Det vill säga ett läge där Kiev genom att vägra att uppfylla vissa punkter i Minsk-avtalen faktiskt får obegränsade möjligheter att blockera hävandet av de sanktioner mot Ryssland som är knutna till en fullständig implementering av mandatet från Minsk. Det har på senare tid kommit förslag (bland annat från utrikesministrarna i Tyskland och Österrike) om en eventuell ”upplösning” av Minsk-paketet och ett stegvis hävande av sanktionerna som en uppmuntran för ”betydande framsteg” vad gäller genomförandet av enstaka punkter i Minsk-avtalen.

Det har skett ytterligare en förändring i situationen kring Minsk-avtalen, tyvärr dramatisk. Det gäller de allt oftare förekommande brotten mot eldupphöravtalet mellan separatisterna och den ukrainska sidan, vilket medför offer på båda sidor. Skottväxlingarna sammanhänger framför allt med försök att stärka positionerna i den så kallade ”grå zonen”. Det kan, hur paradoxalt det än kan tyckas, bero på vissa förväntningar på ytterligare framsteg i förhandlingarna och därmed sammanhängande försök att stärka sin ställning på marken. Det har redan förekommit före tidigare överenskommelser.

Det har inte skett något fullt tillbakadragande av vapen, eftersom parterna kategoriskt misstror varandra och är rädda för att försvagas inför den lömske fienden. Det finns också allt fler belagda fakta som styrker att separatisterna hänsynslöst hindrar OSSE:s observatörer från att fullgöra sitt uppdrag, där man går så långt som att man skjuter ner drönare och ställer av deras videokameror (bland annat vid flygplatsen i Donetsk).

Detta är den första av tre artiklar om Ukraina. I morgon: Parternas syn på konflikten.

ANDREJ LIPSKIJ är politisk chefredaktör i Novaja gazeta. Artikeln var införd i Novaja gazeta den 23 juni 2016 och har redigerats något.

Översättning: Bengt Eriksson

Lästips! Widar Andersson uppmanar i Folkbladet (S) sitt parti att byta sällskap i Natofrågan.

Stig-Björn Ljunggren varnar i Piteå-Tidningen (S) för att det kan bli krig när som helst.

I Aftonbladet pläderar tre ambassadörer (S) för Natomedlemskap.