Recension: Konspirationsteorierna och verkligheten. Sex historiska gåtor - Erik Åsard


Författare
Erik Åsard
Genre
Sakprosa
Förlag
Historiska Media
ISBN
9789175451619

367 s.

Flashbacks underforum om "Konspirationer" rymmer livliga trådar om både vaccin, invandring, klimatforskning, penningpolitik och ockultism. Allting tycks på något vis hänga samman i en enda diabolisk superkonspiration. I detta paranoida flätverk söks även alternativa förklaringar till Palmemordet, Estoniakatastrofen och 11 september. Men det betyder inte att dessa historiska trauman spelar en huvudroll i berättelsen.

Konspirationstänkandet har ändrat karaktär. Under större delen av 1900-talet kretsade det i högre grad kring enskilda händelser, tydligt avgränsbara i tid och rum. En orsak, en verkan. Någon mördade Olof Palme – varför?

Men 2000-talets postmoderna konspirationstänkande är inte lika fixerat vid historiska händelser. I stället suggereras hur en ondskefull elit orkestrerar ett ständigt pågående flöde av lögner, frestelser och gifter. Våra egna kroppar påstås vara utsatta för kemisk krigföring. Allt är noga planerat – alltså är inget lidande meningslöst.

Annons

I sin nya bok "Konspirationsteorierna och verkligheten" utlovar statsvetaren Erik Åsard en belysning av "konspirationsteoretikernas sätt att tänka och argumentera". Men vad som sedan levereras är någonting helt annat: sex historiska uppsatser om diverse brott och tragedier.

Framför allt ägnar boken ett stort utrymme åt levnadsteckningar över Anne Frank, Dag Hammarskjöld, Rudolf Hess, Usama bin Ladin, Charles Lindbergh och Lee Harvey Oswald. Berättelserna är sakliga och livfulla, skrivna i historisk presens, vilande på en gedigen grund av tidigare forskning. Men de saknar koppling till bokens övergripande tema.

Kapitlet om Anne Frank ställer frågan om vem som angav den gömda familjen för nazisterna, men inget av svaren antyder någon konspiration. Att det i slutet av övriga kapitel dyker upp någon konspirationsteori som genast kan avfärdas, det utgör inte mycket till röd tråd.

Visst är det intressant att åter läsa den besynnerliga historien om hur nazistledaren Rudolf Hess flög ensam till Skottland mitt under brinnande krig, i hopp om att skapa en tysk-brittisk allians mot Sovjet. Men jag saknar en reflektion över de politiska drivkrafterna hos dem som velat hävda att Hess inte alls agerade på eget bevåg.

Erik Åsard medger att det finns konspirationsteorier som visar sig stämma, men framhåller att det stora flertalet är falska. Utifrån detta statistiska faktum tar han sig friheten att fälla svepande omdömen om "konspirationsteoretikerna". Främsta anklagelsepunkten är att dessa bryter mot principen om Ockhams rakkniv: att man alltid bör välja den enklaste möjliga förklaringen. Men denna maxim från 1300-talet är knappast ett vedertaget ideal inom modern historievetenskap.

För många som byggt sig en världsåskådning av konspirationsteorier är det självklart vilken förklaring som är den enklaste möjliga: judarna. Dessa får förkroppsliga all den abstraktion och rotlöshet som hör moderniteten till. Det är anmärkningsvärt att Erik Åsard ingenstans reflekterar över antisemitismens roll. Han tycks vara fast besluten om att undvika själva begreppet, till den grad att Usama bin Ladin beskrivs som "extremt kritisk mot Israel och judarna". Detta är en orimlig eufemism. Man kan inte vara "kritisk" mot en folkgrupp. Sådant språkbruk används bara av dem som vill förfuska en legitim samhällskritik och rikta om den mot en syndabock.

Det räcker inte att dra en gräns mellan myt och verklighet, som Åsard gör i sina sex uppsatser. För att verkligen bemöta konspirationsteorier är det nödvändigt att erkänna att de vilar på verkliga känslor. Rädslan inför en osäker framtid är mer än bara ett simpelt metodfel.